Så har jag fått en kommentar av någon som inte vill ge sig tillkänna. För det första är det fruktansvärt dålig stil att inte ens sätta ett namn på sig själv. Om just DU läser min blogg och får något ut av det att du till och med måste kommentera, så tycker jag faktiskt att det minsta du kan göra är att kalla dig vid namn.

Så kommentaren var följande:

"Bara lite funderingar..
Har de aldrig varit aktuellt att sonen ska bo hos pappan? Elr har du aldrig tänkt tanken att pappan kanske vill ha honom hos sig?
Vet att du skrev förut att de va pappan som flyttat o inte du men nu ska du göra de oxå?!?!?!?!"

Jag brukar inte svara på kommentarena eftersom det oftast är folk jag känner som skriver och som egentligen inte skriver någon fråga. Men denna gång känner jag att jag lär ge ett svar.

Jag vet att pappan vill ha sin son... det är jag väl medveten om. Men det är skillnad på ord och handling. Det har varit en gigantiskt brist på engagemang och ansvar ifrån pappans sida under dessa år han varit ifrån skrutten. Alla i min närhet VET hur det ligger till och jag tror och hoppas att till och med pappan inser vad som är bäst för sin son. Och ja, jag kan ärligt säga att det bästa för honom just nu, och ett par år framöver, är att bo med sin mamma. När han sedan blir lite större och kan välja själv så får vi överlägga det hela. Allt blir så mycket lättare ju större skrutten blir, det går ju att prata med honom på ett helt annat sätt om saker och det kommer bli lättare för honom att åka emellan. Han kommer orka det på ett helt annat sätt än vad han gör i dagsläget. Visst kan det anses vara osmart a mig att ta med honom och flytta härifrån, men samtidigt har även jag rätt till ett liv, ett lyckligt liv, precis som pappan beslöt förrut. Och jag VET att det kommer bli bra både för mig och skrutten då han verkligen avgudar min karl som vi flyttar ihop med. Självklart tycker skrutten om sin pappa också, och han behöver sin pappa, men nu är det så att vi är separerade och bor på olika håll. Han har en ny, jag har en ny... han valde att flytta ifrån skrutten men det skulle aldrig jag välja. Jag skulle allvarligt självdö utan min son.
Och nej, jag har aldrig gjort något för att förstöra pappan och skruttens umgänge. Jag har till och med erbjudit mer tid för dem två tillsammans just för att jag värdesätter att skrutten har en relation med sin pappa, som faktiskt är väldigt viktig. Dock är det svårt att se att det felprioriteras och att saker inte händer trots att vi pratat om det flera, flera gånger. Sedan tänker jag inte säga mer om den saken.

Så... känns det bättre för dig nu?