Med förra inlägget menade jag inte att jag skulle vara världens bästa mamma. Inte alls... för jag är inte ens i närheten. Jag har mina fel och brister jag också, på många olika sätt. Men skrutten verkar ju ha blivit rättså okey ändå, så något rätt borde jag ju ha gjort... Grejjen är att jag verkligen inte är någon jävla prettomamma som utåt sett verkar göra allt perfekt. Verkligen inte och om någon uppfattat det så bör ni tänka om. Jag gör mitt bästa men jag lever ständigt med skräcken att jag inte gör tillräckligt. Och att jag gör fel val.

Imorgon blir en spännande dag.

Nu blir det sängen, kroppen är trött och börjar säga ifrån nu. (och jag blir så förbannnnnad på skiten)