Skrutten och jag var på apoteket i veckan, vi skulle hämta medicin åt lille kattfröken som hade ögoninflammation (vilket upptäcktes i samband med kastreringen) Väl där inne så går det en väldigt kortväxt herre ut genom dörrarna varpå skrutten pekar och utbrister: -"Men titta mamma... En pyssling!!!"

Hjälp...


Veckan var sådär oerhört produktiv också... Har degat som fan flera dagar och sedan idiotgrejjat när jag orkat. Men jag fick ganska mycket gjort... till och med varit iväg med skruttens cykel så kedjan kunde kortas ned. Blev lite trött på att laga den hela tiden då sonen kör som en racebmxidiot och kedjan hoppar av... Men nu är det åtgärdat i vilket fall.
I fredags var jag på jobbet och slet... vid nio på morgonen ringde målarna och ville in i min lägenhet för att måla fönstrerna. Huga säger jag bara. Mitt hem såg ut som ett fullständigt bombat skithus men in fick de komma ändå bara de inte släppte ut nykastrerade fröken. Väl hemma sedan efter jobbet (där jag maskade tre timmar för att hinna städa iordning hemma innan karln kom hem) så möttes jag av en vilt främmande karl och det kändes ju rättså skumt helt ärligt. Jag bara: -"Hejhej!... Går det bra?" Där står han, i mitt hem, målade fönster och jag har aldrig sett karln i hela mitt liv. Galet skumt. Skulle vräkt ut mig ett "honey, Im home!" istället kanske?! :D

Har jobbat massor och fick äntligen en ledig helg så jag fick ladda batterierna med lugn och ro, mys och kärlek. Underbara karl. Han är det absolut vackraste i världen. Och det bästa är att vi åker upp på torsdag igen. Nice. Blir ju bortskämd tror jag... :p Det känns som att dessa månader kommer gå fort innan flytten.. jag hoppas då det. Vill liksom vakna upp varje morgon brevid honom, utan att känna att "nu är det bara två dagar kvar innan han/vi åker hem..."
Vi flyttar alltså till årsskiftet... känns galet att ha bestämt det och det kommer bli så inåthelvete med grejjer som ska fixas innan dess. Ska anmäla plats på lekis (eh, ursäkta... "förskoleklass" menar jag ju såklart) däruppe, avanmäla på lekis här hemma... Eventuellt fritids? Ansöka om skolplats. Ansökan till kulturskolan. Ansökan till innebandyn. Fixa lägenhet... (börjar närma sig våra datum strax... hoppas det blir ledigt  på bästa området snart) Fixa så pappan skriver på alla eventuella papper för en flytt... Min egen sysselsättning är jag inte så oroad över. Jag har en plan...  Karlns jobb börjar arta sig så det kommer förhoppningsvis bli alldeles utmärkt faktiskt. Han är så duktig på det han gör!! Skrutten är väldigt upprymd över att flytta, men jag är ju osäker på om han förstår hur stort det hela är??? Men jag hoppas innerligt att alla planer går vägen och då kommer det inte bli några större problem. Han är ju så lättsam den där lilla parlveln.

Pratade med pappan om hur det blir med deras "lång"-helger efter lekisstart. Och det blev ju rätt intressant. Jag påpekade att skolans rekomendationer är att barnen ska gå måndag-fredag 8-13 (standardtider, det varierar ju på vart barnet går såklart) och jag anser att skrutten bör gå dessa dagar för att skrutten ska få rutin i största möjliga mån. Visst, en helg i månaden kan han säkert ta ledigt på fredagen... men hela situationen är ju galen. Hur blir det när han börjar skolan då? Då är det skolplikt och skrutten får inte ta ledigt hur som helst. Missförstå mig inte, jag VILL att han ska vara hos sin pappa. Jag VILL att pappan är delaktig i skruttens liv. Hade jag inte velat det hade jag gjort något åt det för läääänge sedan, för det är så mycket som gör mig galen i hela situationen. MEN... jag väljer ju mina fighter och försöker att inte bråka om saker som är mindre väsentliga. Men hans skolgång och rutiner är SÅ viktiga och visst... ett sätt att lösa det hela är ju att han får åka till pappan varannan helg. Men då kommer vi ju till problemet att han kommer vara HELT SLUT när han kommer hem och vem är det som får ta den skiten?? Joo... jag. Precis som alltid. Jag får ta allt som rör den där lille trynkorven, allt bra och allt dåligt. Och jag tycker inte att det är schysst att jag ska gå på knäna för att skrutten och pappan ska få ett umgänge som passar pappan bäst. Och visst, jag sitter ju i en sån situation där det mestadels är jag som bestämmer eftersom det är ju jag som har yttersta ansvaret över skrutten. Så visst kan man kalla mig egoistisk men jag vet hur sonen fungerar, hur han blir när det är för mycket runt omkring honom. Jag vet hur trött, grinig eller uppvarvad och stissig han kan bli... Det är jag som väcker honom 06 på morgonen då han är sådär supertrött och tjurig. Det är jag som stressar iväg till dagis med honom. Jag som badar, borstar, tvättar, fixar, tar hand om och läser saga för. Det är jag som tar hand om honom när han är sjuk. Jag som åker in till sjukhuset akut mitt i natten för att han är dålig. Det är jag som är hemma och vabbar. Det är jag som har all kontakt med BVC, tandvård, skolan, lekis och dagis. Jag som vet vilka kompisar han leker med och vart de bor. Vad deras föräldrar har för nummer. det är jag som ser honom utvecklas, är med honom när han lär sig nya saker. Det är jag som lyssnar och kommer ihåg alla roliga saker han kläcker ur sig. Det är jag som försöker hjälpa honom att fundera ut hur saker fungerar i livet. Det är jag som gör mitt bästa för att han ska få så bra värderingar som möjligt. Det är jag som ser hans ansikte lysa upp av lycka över att han haft tålamod och äntligen lyckats med något svårt. Det är jag som sitter på möten och får veta hur han ligger till i utvecklingen. Det är jag som får beröm över att han är en sån fin och duktig unge.Det är jag som kramar honom godnatt och jag som tar hand om honom när han vaknar av en mardröm och fastnar i den och blir därigenom helt okontaktbar och samtidigt otröstligt ledsen. Allt det där är JAG. Det är MIN vardag. Jag älskar det, men jag sticker inte under stolen med att det är jobbigt som fan. Jag tycker det är underbart skönt att få vara barnfri ibland för ett par dagar, men inte om det sker på bekostnad av skruttens energi som resulterar i att han är ett monster varje gång han kommer hem ifrån pappan... Kalla mig ego, kalla mig precis vad du vill. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Skrutten är det vackraste jag har, det mest värdefulla  jag har och den personen som alltid finns närmast mitt hjärta. Jag skulle aldrig kunna släppa honom, att leva utan honom i mitt liv. Han är mitt allt den där fina, fina ungen.

Tänk att missa sådär mycket av det bästa i livet?!  Mycket snack och liten verkstad... Jag blir fan galen.

Strax jobb. Inte sugen för fem öre.