Och ja... JIF... (eller VIM då) och inte något annat era snuskhumrar! :D Det gjorde groteskt ont iallafall och jag gick runt som en rödsprängd och svullen alkis ett tag...

Har ägnat dagen med lite storstäd på jobbet och det sög verkligen kan jag meddela. FY FAN vad ont jag har i kroppen nu. Känner mig helt jävla döende. Men det är ju för att jag häromdagen faktiskt tänkte att det går lättare än vad jag trodde att både jobba, vara mamma, packa lägenhet, väderomslagen och vara gravid. Tji fick jag liksom, för nu blir jag helt jävla slut efter ett par timmars arbetande... Kroppen värker konstant och jag får världens jävla foglossning ända ned i skinkorna. Wieehoo.
Dessutom så roar ju sig kroppen med att skrämma skiten ur mig nästan varje kväll. Satt för någon dag sedan och nästan trodde förlossningen börjat... hade sammandragningar regelbundet var 4-10 minut i 3,5 tim och ont ner i ryggen, ljumskarna och hela bäckenet. Då blev jag faktiskt lite nervös... Men, men... tog en dusch, slappnade av riktigt i soffan och sedan släppte det. Förstår bara inte varför det ska hålla på och jiddra med mig när jag väl tar det lungt?!? Men det är väl som med förkylningar... de kommer alltid lika lägligt när man blir ledig! Kotten mår bra iallafall, han har börjat med nya utbrytningstekniker på vänstra sidan om naveln nu bara. Känns inte så skönt.

Har märkt att det är oerhört lätt att tappa kontakten med de vännerna som faktiskt är ovärdeliga för en... Jag vet ju att det inte är deras fel, verkligen inte, för jag är ju lika dålig på att höra av mig mellan varven jag också men jag märker att jag blir ledsen och känner mig bortglömd likförbannat. Och skulden lägger jag ju givetvis på dem, trots att jag är medveten om att det inte är deras fel som sagt. Tänka sig att det är så lätt att skjuta över felet på andra och att man inte inser sin egen del i det hela? Läskigt lätt faktiskt... Men eftersom jag är så jävla bra är jag ju redan väl medveten om det, så jag vet ju om att jag också är en bidragande del i den förlorade/bortglömda/islagda vänskapen... Håhåjaja... fy fan vad jag är bra! (eller hur det nu var?) Det är trist iallafall, jag saknar många av mina fina vänner och jag blir ledsen i hjärtat av saknaden.

Skrutten har varit ute och lekt med sina kusiner idag, han är strax på ingående den lilla lortgrisen och ska i duschen direkt. Han ska iofs ringa sin pappa först och kolla om kortet kom fram. Jävla idiotpost säger jag bara. Vi skickade iväg korten i torsdags, innan lådtömmningen, men inte fan har det kommit fram heller. URRKK vad sånt är irriterande!

Känner mig som om jag går omkring i en konstant dimma nu... är inte riktigt medveten om allt runtomkring mig själv och allt går på rutin typ. Lite skrämmande att kroppen och hjärnan fungerar ändå (jaja, någolunda iallafall) trots att jag inte registrerar vad jag gör. Vill nog stanna kvar i dimman ett par veckor till, tills jag slutar jobba, får packa ned lägenheten till max, flytta upp till nya stället och bara njuta av tillvaron utan att känna stress. Sedan få fira jul och nyår med familjen och karln och bara få vara leeeedig. Sedan, efter nyår, då börjar livet på riktigt! SOM jag längtar!!!! Är less på detta ingemanslandet nu... vill inte mer!

Fick brev ifrån FK också... ett beslut ang SGIn inför havandeskapspenningen och föräldrapenningen och jag kan bara meddela att jag tycker om FK. På riktigt. :D Hoppas det fortsätter i denna goda riktning nu bara, så jag slipper få psykbryt på försenade utbetalningar mm... Det är en djungel jag tacksamt varit utan ett par år nu.


Städa? Tvätta? Plocka iordning? Näääee... blir ryggläge i soffan och tidig kväll som vanligt. (slog rekord igår tror jag... vi la oss 20.00 jag och skrutten. En lördag. Höhö) VÅGA VÄGRA VARA PERFEKT!!


Läste i en bekants blogg häromdagen att hon skulle bli en VVM. (Värsta Vältränade Mamman) Det ska fan jag också satsa på! Alla backar i stan, here I come dragandes with a barnvagn... Wiieehhaaa!!!