Doktorn meddelade att det är en seninflamation i tummen och det är därför den beter sig stördt ibland. Är tydligen vanligt när man är gravid så det är ju inte så konstigt att jag har ondare nu då helt enkelt... :o Högsta dos av panodil var det enda han kunde erbjuda samt så beordrade han mig att söka upp en sjukgymnast för instruktioner och eventuellt en skena. Så, det var ju välinvesterade pengar för en snabbvisit på 12 minuter hos läkaren. Haha. Hur som helst så tog han lite blodprov också som inte alls var relaterade med tumbesvären, utan snarare en uppföljning av graviditeten. Var blodvärden, ämnesomsättning och lite sådana prover... får se vad provresultaten visar här framöver.

Idah har varit en sådär skum dag... har tänkt jättemycket på tidigare relationer jag haft och på människor som betytt mycket för mig i livet. Jag tror det kommer ifrån gårkvällen då jag och sötfröken satt och kacklade om att det är sån humor att livet tar den väg det tar. Att det blir som det blir helt enkelt... Jag menar, jag trodde ju aldrig att jag skulle sitta här, fet glad och lycklig om jag skulle ha spekulerat i framtiden där i februari när jag mådde som sämst rent själsligt. Det är ju magiskt att det kan ta sån vändning!! Tänk att alla val man gör, alla beslut man tar leder en fram till nuet. Man blir hela tiden erfarenheter rikare...

Är äckligt kär idag också, det är en förbannat underbar känsla att känna sig konstant lycklig och kär... Jag är så jävla tacksam att min fina karl finns i mitt liv och gör mig så lycklig. Han är det absolut bästa jag har. På riktigt.

Pratade med min fina skrutt idag också, han var påväg till storstan med sin pappa men han var ganska pratglad idag. Pratade en stund och han är ju för jävla härlig!! Jag frågade om lillasyster var snäll och ungefär såhär gick konversationen:

Mamma: Är lillasyster snäll då?
Skrutten: Jaa... det är hon.
M: Skriker hon mycket?
S: Neej.. inte så mycket. Hon äter mest.
M: Ja... bebisar äter ju ofta.
S: Men mamma, hon äter ju HELA TIDEN!
M: Ja, men hjärtat... Bebisar äter hela tiden.
S: Men hon äter ju KONSTANT!!!!
M: *skrattar* Jaa... de gör ju så!! Och skriker, sover och bajsar!
S: Jaa, och rapar. Och kräks!

Han lät ju för jäkla rolig! Men han saknade sin mamma litegrann... och sin plastpappa... (mer än sin mamma tror jag) Ska bli skönt att de ska få träffas på söndag när skrutten kommer hem. Mina underbart fina pojkar.

Skrutten sa att han tycker om att bo hos sin pappa... men att han ville bo hos sin plastpappa också. Tänka sig att det kommer nog gå vägen det här, det verkar ju som att skrutten tar till sig flytten och allt vad det innebär på bästa sätt. Jag hoppas det... jag och karln har ju pratat mycket om det, att skrutten eventuellt kommer få det kämpigt med omställningen och hur vi skulle göra isåfall. Det känns tryggt att ha belyst det eventuella problemet och tagit upp hur vi ska göra för att undvika det. Jag är ju till exempel livrädd att jag ska bli så upptagen med bebisen att jag inte kommer "se" skrutten på samma sätt som jag gör nu. Jag tror barn far fruktansvärt illa av att känna sig osynliga och bortglömda. Jag vill inte att skrutten ens ska känna ett uns av det!! Blir ju ny skola, ny lägenhet, ny stad, nytt lillasyskon... ALLT på en gång. Inte så konstigt om han skulle kinka ihop sig...
Nu känns det ju som att det kommer gå av bara farten och att skrutten finner sig galant i sitt nya liv, men det lär ju tiden utvisa. Inte för att jag egentligen är orolig över att det kommer bli för jobbigt för honom, han är så otroligt lättsam, framåt och social... men oron finns ju ändå alltid där längst inne i mammahjärtat.

Kan meddela att bädisen har otroligt vassa fötter och tränar dagligen på sina färdigheter i kickboxning. Känns skönt att han lever rövare där inne, men stundvis gör det riktigt ONT. Sammandragningarna är inte att leka med heller, vissa är faktiskt i närheten av skrämmande smärta. Hua. Stanna inne där nu bebben... ända tills 1a januari 2010 sedan är han varmt välkommen! :D

Har bara 23 arbetspass kvar på jobbet... sista arbetsdagen är den 29e november. Sedan går fröken på semester och därefter på havandeskapspenning. Wiehoo. Skrev på min uppsägning idag också, kändes jävligt skumt men samtidigt otroligt skönt. Det är svårt att förklara känslan av att veta att jag snart inte kommer gå mer till jobbet och slita som jag gjort nästan 5 dagar i veckan i 3 år. Konstigt men otroligt härligt!!

Nåväl. Orka skriva mer. *NNAATT*