Snön bara vräker ner, det verkar inte finnas någon som helst slut på skiten. Det är verkligen jättevackert med all snö, men någonstans i mig känns det som att det faktiskt räcker nu. Kan inte naturen förstå det??

Har funderat en jävla massa på allt och ingenting och jag tror att jag lyckats få ordning på tankarna nu. Dock så är det jag kommit fram till ett rent jävla helvete och jag hoppas verkligen inte att det är sant. Jag har vridit och vänt på varje tanke, sett allt ifrån olika håll, funderat på alternativa slutsatser men jag kommer hela tiden fram till samma sak... Jag vet ärligt talat inte vad fan jag ska göra, hur jag ska förhålla mig till det här. Hela mitt inre bara skriker av uppror och ändå kan jag inte göra någonting. Eller vill jag inte? Är jag verkligen en sån person som jag föraktar? Vågar jag ta upp det och vill jag ens höra sanningen?

Vikten av kommunikation är enorm, men varför är det då så svårt att vara ärlig mot de människor som finns omkring en? Risken att såra, att själv bli sårad, att ta konflikten är för stor så man biter ihop och låtsas som ingenting... vilket såklart inte är hållbart i längden och allt rinner över. Ungefär som nu.


Annars då? Jodå... hade jag haft en bil hade den stått på skroten nu. Hela jävla kroppen håller på att ge upp, det värker konstant och jag är så trött, trött, trött... Har inte någon energi, går helt på tomgång och allt känns liksom bara tomt... väldigt opassande med tanke på att det är jul snart och jag har ju faktiskt längtat efter den. Kan man beställa en hel halvpall med julkänsla någonstans måntro?


Riktigt såhär jävla deprimerande är inte hela livet... bara vissa delar... ganska stora delar, men ändå... Jag glädjs med skrutten som idag har näst sista skoldagen för detta år, han längtar så efter julen och att äntligen få komma till pappan igen. Lillskruttan ökar på med allt varje dag, små babysteps i taget. Hon är så väldans glad och busar mest hela tiden. Att titta på mina fina barn och njuta av tiden med dem gör att hjärtat känns mindre ledsamt. I morse hade vi en jättehärlig stund med frukost i soffan och kollade barntv alla tre. Julkalendern för i år är jäkligt underhållande och det är så kul att se kidsen mysa ihop. Skrutten är en exemplarisk storebror!
Karln jobbar sista dagen för i år idag och sedan kommer han ha långledigt. Skönt för både honom och familjen, men det kommer kännas i plånboken... Nu är det slut på livets glada dagar och jag längtar tills jag får tag i ett förbaskat jobb snart så jag kan dra in lite pengar som så väl behövs. Nog för att jag betalat det mesta med min föräldrapenning hittils men det är det ju dåligt med den nu de sista månaderna som är kvar... känns asjobbigt att inte kunna försörja mig själv. Visst är vi två om FamiljeAB och borde dela alla de utgifterna, men jag är ju fortfarande så van att göra det själv att det blir jobbigt att be om pengar för att få det att gå runt. Envisa jag liksom. 

Ska in till stan idag igen, jag gick in igår i snöovädret och det var en mindre trevlig upplevelse så idag blir det buss både in och hem... Ska fika med lillans fadderfaster och handla julklappar till skruttens pappa och familj. Han har bestämt klart och tydligt vad pappan och plastmamman ska få så jag lovade honom att inhandla det idag. Vad lillasyster ska få var han inte säker på så vi får ta och köpa något litet till henne på affären här tror jag så han kan vara med och bestämma.


Nu är skruttan otrevlig och står och slår på mig samt blåser snor... Fräsch tjej. NOT.


.