eyesan

Helgen som passerade var mysig... Hade besök av en kär vän som underhöll oss, var lektant och lyssnade på allt kacklande ifrån min sida. Jisses vad jag kan prata alltså... :S Vi skämtade om att bädisen borde komma under tiden hon var här eftersom skrutten då hade barnvakt. Men trots våra försök till att övertala bebben så vägrade den att lyda. Suck alltså, snacka om egen vilja redan i magen! :D

Söndagen gick fort, fröken åkte hemmåt och vi stressade iväg till innebandyn och tittade på skrutten som fick stå i mål. Skitduktig var han som slängde sig hejvilt när de andra sköt bollarna! Men annars så är han ju en klockren back den där lilla stjärnan och det är så kul att se honom ta den positionen naturligt.

Måndagen var lugn som vanligt, lite förvärkar men annars var det ju ingen skillnad på något alls... Karln kom hem och vi käkade middag innan vårt sedvanliga tvtittande/datanördande/mysande i soffan. Kom väl i säng vid midnatt och jag vet att jag sov rätt bra nästan hela natten...

För vid 05 på morgonen vaknade jag av världens jävla värk. Ingen förvärk utan en riktig jäkel. Och sedan kom det en till... och en till... och en till... Kände direkt att det var på gång, värkarna hade en helt annan karaktär än förvärkarna dock så var de väldigt korta där på morgonkvisten. Intenstiva som fan, men korta. Hur som helst, jag gick ju såklart upp, packade ihop skruttens väska och min egna BBväska. Fick lov att andas igenom alla värkarna redan ifrån start men de var ändå ganska hanterbara. Gick in i duschen och försökte lindra smärtan som kom mer och mer... Hjälpte väl föga och jag minns att jag tänkte att "tänk om det här inte ÄR på riktig nu..." Gulp. Snacka om jobbigt läge isåfall! Kom ut ur duschen, klädde på mig och andades lite till. Började få riktigt ont och stirrade blint på klockan så det snart skulle bli dags för att väcka karln och skrutt inför skolan. Tillslut blev det läge för att skrämma upp karln och hela frukostbestyren drog igång. Jag flåsade som aldrig förr, hade verkligen skitont och försökte hålla masken inför skrutten så att han inte skulle bli för rädd. Karln gick iväg med honom till skolan och jag stod hemma i badrummet och flåsade helt galet, det gjorde grönjävligt ont kan jag lova... Sådär overkligt ont att man nästan får panik! Huga vad ont jag hade och det var knappt så att jag kunde ta mig igenom värkarna. Karln kom tillbaka efter en stund, jag sa åt honom att beställa en taxi och den kom efter ett par minuter tror jag. Befann mig mer eller mindre i smärtdimman utav helvetet och kunde knappt prata... Taxichauffören såg en smula stressad ut och körde på som en dåre! :D
In på BB kom vi iallafall... togs emot av en jättetrevlig barnmorska som var med oss hela tiden. Fick ett rum, fick den sjukt snygga sjukhusrocken på mig och så gjorde hon en undersökning för att kolla hur långt jag kommit i förlossningen. Här har vi ju skräcksenariot jag funderat över... Att jag är hemma, flåsar ihjäl mig och känner att jag inte kan kontrollera värkarna längre, åker in till BB och är öppen typ 2 cm= får åka hem igen. Snacka om jobbigt läge eftersom jag trots allt är andragångsföderska och borde ha lite bättre koll... Hur som helst, detta var ju ett skräcksenario för verkligheten såg ut på ett helt annat sätt: Barnmorskan konstaterade att jag var öppen 8 cm och alltså i full färd att föda barn där på direkten... Yes tänkte jag samtidigt som jag svor lite för mig själv att jag återigen inte skulle hinna få EDAn. Jag tittade på klockan och sa till karln att kl. 10.20 kommer bebisen födas... klockan var väl då ungeför 8.45. Jag hade visst fel på en timme! :D
Fick iallafall lite lustgas och det fungerade ju bättre denna gång jämnfört med när jag födde skrutten. Jag låg och flåsade, vred mig av smärta, andades lustgas och fick ryggmassage. Hade som sagt barnmorskan där inne mest hela tiden plus att jag fick en praktikant också. En väldigt chockerad man tror jag, hans första förlossning och så lyckas han få mig liksom... Haha. ;) Men det gick nog bra för honom ändå.
Tog inte lång stund förrens jag var helt öppen och kände den ofrivilliga magsjukekrystningskänslan. Barnmorskan kollade läget, spräckte hinnorna och sedan körde vi på. Minns att hon tog ifrån mig lustgasen och sa att om jag bara tryckte på ordentligt så skulle bebisen komma... Jo tjenare tänkte jag... med skrutten krystade jag i 1,45 tim så jag var ju sådär måttligt nöjd över att hon stal den lilla smärtlindringen jag hade ifrån mig. Men jaja, kroppen sket ju i att det gjorde ont och pressade på ändå så ut kom bebisen på 10 minuter... Jag vrålade som urkvinnorna gjorde och karln stod och höll i mig. Han var för övrigt helt underbar under förlossningen... det är helt magiskt att han är så lugn i alla situationer han utsätts för fast han är jättenervös innan. 
Bebisen kom ut och upp på magen och all smärta försvann. Helt galet underbart att det gick bra och snabbt, jag kände mig så lättad. Klockan vad 9.30 och lilla bebisen visade sig vara en tjej och inte alls en lite pojke som vi trott hela tiden! Det var helt sjukt när barnmorskan frågade oss vad det blev för sort och vi sa: "Ehh.. en pojke va?!" och hon nästan flinade till och sa: "Tror ni? Känn efter med handen så får vi se..." Jag bara tittade på karln och flinade... heeeeelt galet!!! Inte för att det spelar någon som helst roll vilken kön det skulle bli, sålänge lilla bebisen mådde bra såklart... men om man fick välja så hade vi ju gärna velat fått en tjej. Och så blev det så!!!

Vi låg och myste en stund där i sängen medans de grejjade klart med grejjorna som man säger... Allt såg finfint ut, jag kan ärligt säga att min kropp är fan gjord för att föda barn uppenbarligen. Oförskämt "lätt" eller hur jag ska säga... Inga komplikationer och inget strul med något. Helt perfekt. (Om vi bortser ifrån den obeskrivliga smärtan då såklart. Det är en smärta som jag inte ens önskar att min värsta fiende skulle behöva uppleva. Nu klarar man ju av det eftersom man VET vad man får ut efteråt... och det är väl därför man gör det flera gånger antar jag... :P )

Lilla skruttan mådde hur bra som helst, bajsade det första hon gjorde så man märker ju direkt vem hon brås på... :) Karln var stolt som en tupp och jag kände mig galet pigg både i sinnet och kroppen. Fick en ny säng och fika så småningom och jag bara längtade efter att få duscha och sedan byta avdelning så jag fick sprida nyheten om lilla stjärnan! Vilken skräll säger jag bara... Helt galet verkligen...
Var på BB i 1,5 dygn ungefär... men allt funkade ju så bra att det kändes onödigt att vara där när vi bara längtade hem till karln och storebror. Som för övrigt blev bortskämd av sin extrapappa där på tisdagskvällen med nytt lego som de byggde med. Det är så jävla skönt att de två fungerar så bra ihop. Nu var det ju första gången som karln hade skrutten själv utan att jag var med och trots att skrutten var lite ängslig så gick det hur bra som helst! 
Vi åkte hem på onsdagen och det var så skönt att få landa lite hemma, fick besök av tant knölval och familj men annars så slappade vi mestadels. Känns helt galet att vi är fyra i familjen nu. 

Igår fick vi besök av faster och farbror en sväng, vi hade precis varit på BB och tagit PKUtestet och gjort den andra läkarkollen och lilla skruttan fick fullt godkänt av honom. Det var ju väldigt jobbigt att se när de stal blod ut händerna på henne... de fick ju lov att sticka henne i båda nävarna och liksom pressa fram blodet. Karln satt lite smått nervklen där i stolen brevid... Men det gick bra tillslut och så fick vi gå ut i snöstormen igen... Kom hem och fick besök som sagt och sedan hämtade karln skrutten i skolan, fikade och hade det trevligt och senare började skrutten må dåligt. Magsjuka. Wiehoo. Han låg och kräktes som en dåre ifrån igår eftermiddag tills tolvslaget inatt ungefär... Men inte ett gnäll ifrån honom och jag är så jävla stolt över att han är så duktig när han ska göra något!!! Inte för att han är duktig som har magsjuka såklart, utan för att han är duktig och fixar det utan problem. Han var lite ynklig och mådde riktigt dåligt där ett tag, men han kämpade på tappert. Kändes ju inte så optimalt att dra på oss magsjuka NU liksom... men än så länge har vi andra klarat oss iallafall. Han är så fin min skrutt. SÅ duktig och modig! Idag är han betydligt piggare och har börjat äta igen... hoppas verkligen det håller i sig nu och att vi andra slipper eländet! Vi har dessutom fått sova fantastiskt bra inatt jag och lillskruttan, karln tog första passet och höll koll på skrutten med sedan fick vi sova allesammans... Mjölken har runnit till nu och lillan äter som en häst, men det märks att hon blir så mycket mättare nu också och därigenom håller sig längre mellan måltiderna. Mina bröst däremot mår inte sådär toppenbra, men det är väl bara att bita ihop...

Karln är så fantastiskt duktig också. Han fixar allt som rör både skruttan och skrutten utan problem, han byter blöja som att han aldrig gjort annat, han torkar spyor utan att protestera och han servar mig med det jag behöver... Han är så jävla bra att jag blir helt tårögd när jag tittar på honom. Bara som en sån sak att ringa till skolan ang skrutten gör han, trots att jag själv hade kunnat det. Han går runt med lillskruttan och får inte panik över att hon skriker lite... Det känns som att han är född till att vara pappa. Magiskt och det är jag så förbannat lycklig över!

NU har ni fått en redig svammeluppdatering... och NU ska jag gå och mata lillskruttan innan brösten exploderar på mig!