eyesan

Läste en artikel om fenomenet "Mr Right" i dag... Reagerade lite på att författarinnan menade att man ska nöja sig med Mr Good Enough istället för att jaga efter den rätta hela livet, då han oftast inte finns.
Visst, till viss del kan jag hålla med, men samtidigt så vägrar jag tro att man ska nöja sig med den näst bästa. Det verkar helt enkelt sanslöst i mina ögon...
-"Vi väntar på den stora himlastormande kärleken för vi inbillar oss att den intensiva passionen kommer göra oss lyckligare. Men att gifta sig med Mr Good Enough kan vara lika gott, särskilt om du letar efter en pålitlig livskamrat. Ett lyckligt äktenskap är inte detsamma som en lycklig romantisk relation..."

Just det där sista tycker jag låter olycksbådande... så om man skulle nöja sig med det näst bästa, för att få en pålitlig livskamrat, förlorar man chansen till att få en intensiv passion i relationen? Jag hoppas och tror att man faktiskt kan få båda delarna i sin relation, men om det inte skulle vara så... så är ju ett äktenskap med "mr good enough" som bäddat för otrohet. Säkert ifrån båda parter, just för att den intensiva passionen fattas!? Och när man ser på saken på det sättet, är det verkligen någon som skulle nöja sig då? Överhuvudtaget??

Finns det dessutom bara EN person som är den rätta?? Jag tror att det finns fler "rätta" människor i våra liv, beroende på situationen, tidpunkten och vad man behöver för stunden. Vissa relationer dör ut, andra har man kvar hela livet. Och det handlar ju om både partners och vänner... Man behöver personer i sitt liv just när man har dem där. Tror att det är så enkelt faktiskt.

Hon menade också att -"Äktenskapet är inte passionerad fest, det är ett partnerskap som handlar om att driva ett väldigt litet och ofta tråkigt, icke vinstdrivande företag. Och jag menar inte att det är något dåligt..."
Och det är väl här jag kan hålla med henne nästintill fullt ut. Ett äktenskap (eller ja, samborelation, familjesituation mm) Det ÄR skittrist att driva Familj AB mellan varven... det är skittråkigt för ena parten att jobba häcken av sig för brödfödan, det är skitjobbigt för andra parten att sköta all markservice... lägg där till barnen, sociala livet och att försöka behålla glöden i kärleken. Det går oftast inte ihop och det suger verkligen ibland!! Men livet är ju så... man måste kämpa och försöka köra på även om det tar emot. För i slutändan så är det ju värt det! Och det viktigaste är ju trots allt att man pratar med varandra...


Och det är verkligen något som jag inte orkat senaste dagarna... är så förbannat trött på det mesta nu så jag orkar verkligen inte ta tag i situationen. Det är något som gnager och jag vet vad som behövs göras men jag bara orkar inte... är så satans less nu att det finns inte. Har ont och är skittrött heeeela tiden, spelar ingen roll hur mycket jag sover. Skrutten är en PITA ibland och jag orkar inte ens vara pedagogisk längre. Vill inte, orkar inte, bryr mig inte...
Nejdå. Så allvarligt är det självklart inte, det bara känns så hopplöst ibland... livet flyter på ändå i sin takt med allt som ska fixas... men grejjen är att jag liksom är inte med själv längre känns det som. Jättesvårt att förklara, men det känns som att jag försvunnit in i mig själv nu. Vet inte om det har med att jag snart ska föda och enbart focuserar på det eller om det är för att jag har så förbannat ont hela tiden. Vet att jag brukar bli en smula inåtvänd vid lång tids smärta.

Jag försöker iallafall, har haft en rättså bra dag idag... var in till stan med skrutt efter hans skola, fikade och strosade runt i affärer en stund innan han skulle klippa sig. Hos en frisör. Wow, första gången liksom! :D Gick jättebra, han var kanonduktig och blev så fin i håret! Uträttade lite ärenden, mötte upp karln som slutat tidigare och åkte hemåt. Började få skiiiitont i magen som straff att den hållt sig rätt lugn under dagen. Lagade mat, diskade, degade en stund vid datorn, kastade nyss skrutt i duschen och ska lägga han i sängen alldels strax. Ska försöka slänga mig själv i badet om en stund, om jag orkar dvs. Kroppen och magen skulle behöva det, men jag är tveksam om hjärnan är lika sammarbetsvillig! Blir nog att slänga sig i soffan istället, är grymt trött som sagt och mest bara kinkig känner jag. Tur i oturen att karln är på rep nu, så får jag sura ifred en stund. Urrk, känner graviditetshormonerna bara sprutar ur mig nu. BLÄ...
(och om karln snarkar lika mycket inatt så kommer han fan få sova själv... så det så.)

"Att våga är att förlora fotfästet för en stund... att inte våga är att förlora sig själv"