Då har vi landat ordentligt här hemma hos päronen. Det känns inte som att det var två månader sedan jag var här, men samtidigt så känns det som en evighet sedan. Konstigt det där egentligen...

Tågresan ned gick ju relativ bra... Jag gick upp klockan 6 på morgonen för att hinna med att sanera mig själv eftersom jag inte hann det på onsdagskvällen då vi fick hela huset fullt av besök. Jättetrevligt och härligt men det gjorde ju att det blev lite stressigt på torsdagsmorgonen när vi allihopa skulle iväg. Karln skulle ju till jobbet så vi åkte ju samtidigt som honom. Lyckades väl packa ned alla saker, få med ungarna på bussen och sedan åkte vi till stan för att ta tåget. Trodde vi ja. Där stod det en ersättningsbuss såklart. Men eftersom jag har härdade och snälla barn gick det alldeles utmärkt att åka buss i 1,5 tim... Väl framme i grannstaden så skulle vi byta till tåg men höll på att missa det eftersom de förbannade hissarna på stationen är så sega. Nåväl. På tåget kom vi, lillskruttan var vrålhungrig och skrek. Matade henne och började pusta ut och tänkte att nu blir det lungt i 1,5 tim till då vi bara ska sitta på tåget. Trodde jag ja... Vi hann inte ens fram till första stoppet innan tåget stannade... pga växelfel. Tjohoo vad kul. Där stod vi still, tågföraren hoppade ur tåget och började gå lös på spårväxeln med några järnrör för att hacka lös växeln och tågpersonalen gick runt och bjöd på kaffe. Tillslut så fungerade växlen och tåget kunde åka... 1 tim och 40min senare! Vilket innebar att vi missade anslutningen vi skulle åka med och blev sittandes 4 mil hemifrån päronen i väntan på nästa tåg. Turligt nog var min syltrygg till bror där och väntade med oss, vi drog till McDonalds och intog lite föda och hann tillbaka till det väntande tåget med god marginal innan stockholmståget och alla dessa jävla stockholmsidioter med väskor, skidor och skrikiga barn invaderade tåget. Men men... vi skulle ju inte åka så länge så det var ju bara att bita ihop och ignorera dem alla. Men en sak förstår jag inte: hur kan folk vara så hänsynslösa och ta hur stor plats som helst på tåget med väskor och skit och inte flytta på dem när man kommer med en vagn och ska av tåget? Det är ju helt sinnessjukt åt det. Det var EN människa som flyttade sin väska som stod i vägen (bortsett ifrån den mannen som satt framför mig som fick lov att flytta sina väskor så att jag ens skulle komma ut med vagnen som jag i princip haft i knät på mig själv för att alla idioter skulle få plats med deras grejjer) och det var EN person som var vänlig och frågade om jag behövde hjälp av med vagnen (vilket jag inte behöver, men det var ju snällt att fråga liksom) NOLL RESPEKT alltså och jag AVSKYR dessa människor!
En humoristisk sak var ju att två av fyra dörrar på tåget hade fina röda lappar som det stod "ur funktion" på... Det kan jag förstå, dörrar kan ju faktiskt gå sönder men sedan har nog någon lustig person gått lös med dessa ur funktion-lappar... Det satt nämligen tre stycken på skötbordet på toaletten. Hur är det ens möjligt? Luckan på skötbordet (ett sånt där som sitter fast i väggen, inget avancerat) var stängd och allt såg helt ut på utsidan. Men ändå... tre jävla toklysande ur funktion-lappar. Galet! :D

Väl framme så stod mamma och pappa och väntade. Lite kramkalas och sedan gick mamma hem med lillskruttan i vagnen och vi andra åkte och handlade lite. Tog det lungt hela kvällen sedan, alla har myst med lillan och skrutten. Morgonen därpå var jag och skrutten till skolan på förmiddagen och hämtade upp hans grejjer som var kvar sedan i julas, sedan kom hans farmor och hämtade upp honom innan pappan hämtade honom för vidare färd mot utlandet. (de kom fram som de skulle och skrutten hade klarat flygningen bra... jag är GRYMT nervös att han är borta men gör allt i min makt för att inte tänka på det) Jag och lillskruttan har väl inte gjort så mycket sedan i torsdags än att bara ta det lugnt... Jo, ett besök hos frisören har jag hunnit med iofs och då fick lillan stanna hemma med moster och mormor. Det var första gången jag var utan henne sedan hon föddes... väldigt ovant med jäkligt skönt!! :D

Saknar ihjäl mig efter karln också... trodde inte att det skulle kännas såhär tom tutan honom, jisses liksom.. det är ju bara några dagar... men FY FAN vad det är jobbigt. Känner mig helt grinfärdig över att han inte är nära så jag kan snuffla honom i nacken sådär när andan faller på. Jag hoppas verkligen att han kan styra om lite jobb till helgen så att han kan ta sig ned hit och pussa på oss. Längtar enormt mycket efter honom. Sådär jobbigt mycket som jag längtade förrut när vi inte bodde ihop att det liksom gör ont i hjärtat.

En till sak jag kommit på är att det märks att jag flyttat härifrån. Visst är allt bekant och så, men det känns inte som hemma längre. Jag bor verkligen inte här... jag bor där uppe nu, visst kommer jag alltid komma härifrån... det är ju min hemort, men på bara två månader har jag bott in mig där uppe. Det är där som är hemma och jag kan meddela att det känns alldeles naturligt... Så skönt att ha den insikten.

Ska iväg och träffa min sötM och familj idag, det ska bli mysigt att se deras hus och bara få visa upp min fina unge! Hövva. Ska ta och dra något gammalt över mig nu... eller nja... ta en cigg och sedan mata lillskruttan innan vi ska iväg. Tjo!