Jag kan ju konstatera att jag blir galet trött, kinkig och stressad ibland. Suck på mig. Jag måste verkligen lugna ned mig annars kommer jag fan få hjärnblödning.

Morgonen var härligt lugn iallafall... skruttan vaknade strax före sex så hon fick mat och ren blöja, tog en cigg och satte på kaffe innan jag gav lillan mat igen och sedan väckte upp de andra två trynpojkarna. Skrutten satte på sig kläder och käkade frukost utan att jag fick tjata ihjäl honom och sedan satte han sig och lekte med sitt nya starwarslego som han köpte igårkväll. Han fick ju födelsedagspengar i present både utav mormor och morfar, moster och bonusmoster. Dessutom fick han en rejäl slant av bonusfarmor när hon var förbi i går. Han är en bortskämd liten skit den där ungen! Men det känns så fantastiskt skönt att han räknas med i nya släkten som om han funnits med för alltid. Det görs ingen skillnad på ungarna här inte och det är så härligt! Skrutten kom föresten till mig igår när jag satt i soffan och ammade lillskruttan och sa att karln sagt "hjärtat" åt honom när de pratade... och han var SÅ stolt !! Mina fina, fina pojkar!

Karln och skrutten pep iallafall iväg till skolan/bussen och jag och lillskruttan myste ned oss i soffan. Hon har väl hunnit ätit en halv miljon gånger på förmiddagen, men annars har hon skött sig. Just nu ligger hon (chockartat) och sover i soffan vilket jag hoppas hon gör ett tag till eftersom jag tänkte hugga tag i vardagsrummet idag och städa/möblera om det så då underlättar det ju om hon håller fan på sig ett tag nu. Hon har iallafall börjat flina medvetet nu! Det började redan igår åt farmor, och det har bara blivit mer sedan dess... Hon låg i sängen imorse och flinade som en dåre och mitt hjärta bara smälter! DULL!!

Tänka sig att livet nästintill enbart handlar om barnen nu... är det inte märkligt? Fast samtidigt är det väl inte så konstigt, det är ju en ny liten krabat som kommit till världen och hon behöver ju all uppmärksamhet på många sätt såhär under den första tiden. Och det gör inget för min del även om jag ibland blir lite less på att JAG har blivit förminskad och latt ivet, tankarna och känslorna BARA handlar om barnen nu. De är ju det viktigaste jag har så jag får helt enkelt bita ihop, låta tankarna vila när det gäller andra intressanta funderingar och sätta mig själv åt sidan ett tag...

Men en sak funderade jag faktiskt på, som INTE handlar om barn, blöjbyten, trots och nattskrik... det är det här med att gifta sig igen. Jag vet att mycket blir bra mycket lättare juridiskt om vi skulle gifta oss jag och karln och självklart skulle jag inte ha något emot att dela mitt liv med honom på papper liksom... Men frågan är ju om jag verkligen skulle vilja gifta mig igen? Jag menar... jag har ju gjort det en gång förrut, det skulle nog kännas rätt falskt att gifta sig igen då tror jag. Stå där med en vigselförrättare och hela tjocka släkten och lova varandra evig kärlek och trohet. Igen. Med en ny karl. Men jag vet inte riktigt... visst skulle det vara fantastiskt mysigt att få visa hela världen att det är VI, men samtidigt så gör vi ju redan det. Vi har en underbar dotter ihop, vi lever ihop som en familj alla fyra och vi har en massa kärlek till varandra. Det känns ju som att just det är det viktiga. Även om det inte skulle skada med en förlovningsring på fingret i och för sig... Skulle man bli lynchad av släkten om man smet iväg och gifte sig? Skulle tyvärr tro det.


Lite kaffe på det här så...