Skrutten är på friluftsdag, trots magont (som jag tror beror på att han känner sig lite stressad och utanför. Ska se till att ägna honom ännu mer tid nu så får vi se om det blir bättre...) och skruttan ligger i famnen på mig och snarkar... Ikväll blir det kvalificerat fredagsmys och fy faaaan vad jag längtar efter att få äta godis, läsk och chips. Har inte ätit det sedan i söndags så min sockerabstinens är inte att leka med nu... HUA!

Funderade på det här med förhållanden och relationer i övrigt. Oavsett hur stabilt en relation än kan kännas så är ju inget verkligen rocksolid. Det är så sjukt många relationer som går i stöpet på grund utav alla möjliga olika anledningar, vissa värre än andra, och det är sanslöst många människor som blir påverkade utav det. Och det är så trist. Erfarenheten av detta har gjort att jag inte lita på någon, inte sådär till 110% som man kanske borde... inte ens karln har mitt absolut fulla förtroende och tillit tyvärr (även om han är den jag litar mest på)... Inte för att jag går runt och "olitar" på människor runtomkring mig liksom, men jag har bittert fått erfara att den enda man verkligen kan lita på är sig själv.

Sedan jag flyttade har jag tappat mycket kontakt med många vänner, det hade jag iofs redan innan jag flyttade då jag avskärmade mig ifrån en massa löst folk (och det kändes ju rätt befriande) med det gjorde också att jag blev mer och mer osynlig och därigenom glömd. Och det är fruktansvärt trist när jag tänker på det, att så många liksom glömt av att jag finns. Självklart så är det ju lika mycket MITT ansvar att hålla igång en relation, men det har ju varit lite väl mycket som hänt på samma gång i mitt liv att jag har inte hunnit med alla gånger. Det finns ett par människor som jag alltid har samma relation till oavsett hur långt det är mellan gångerna vi ses och som jag har stor förståelse för att de inte hör av sig så ofta men det känns bitvis väldigt tråkigt att de visar ett svalt intresse emellanåt. Men de har nog fullt upp i sina liv de också, man kanske inte ska begära så mycket?

I kärleksrelationer så är ju verkligen inget orubbligt... den kan ändras i ett ögonblick. Svek, press, bråk, otrohet, våld, fylla, bitterhet... Det finns så många exempel på hur det kan gå åt skogen, jag har levt i flera relationer som slutat på ett jävligt surt sätt. Så jag VET att inget är för alltid... Känslan däremot är ju ärlig och hoppet och tilltron till ens känslor är ju äkta.


Och när man vaknar upp alldeles för tidigt på morgonen, ser sin förbannat högljudt snarkandes karln ligga brevid och tryna i sängen (trots att hans dotter är kinkig och vill ha uppmärksamhet och mamman vill helst ha sovmorgon) och det enda man känner är ren lycka, enorm värme, stor stolthet och ett snabbare klappande hjärta när man tittar på honom... då är det fanimig äkta kärlek...


Jag tycker faktiskt att jag är alldeles för gammal för att ha tonårsfinnar överallt i ansiktet... Ärligt alltså.