Å jisses vad det var underbart med tjejjerna i helgen. Mina fina vänner... kändes ungefär som förr i tiden när vi alla bodde på samma ort och kunde umgås varje dag.
De kom upp rätt sent på fredagen, vi åt lite mat och kacklade skit hela kvällen. Tröttmössor som vi var gick vi runt och bara väntade på karlns resultat av tävlingen innan vi damp i säng. Vid halv två fick jag svar hur det gick och tyvärr så vann de inte vilket jag faktiskt trodde de skulle göra...
Vi vaknade rätt tidigt på lördagen, eller jag iallafall eftersom lillan ville upp. Gjorde oss i ordning, gick på stan en sväng, handlade lite blondering så ena fröken fick slinga vårt hår. Så nu är jag jävligt ljus i håret. Ser helt okey ut, men väldigt ovanligt. Ska se hur länge jag har slingorna nu, utväxten kommer ju direkt och syns så väl att jag funderar på att gå tillbaka till mitt bruna hår helt och hållet snart. Men det märks helt enkelt.
Vi kacklade skit hela kvällen iallafall, karln kom äntligen hem vid 20snåret och vid 23 gick vi ut en sväng på krogen jag och tjejjerna. Skitkul och intressant eftersom jag aldrig varit ute här i stan. Gick på största lokalen, dansade som fan och skrattade åt det extremt konstiga folket ute och sedan fick ju jag givetvis migrän. Och inte vilken migrän som helst, utan migränen ifrån helvetet. Fy fan. Lämnade tjejjerna åt sitt öde på krogen (nejfan, de skulle parta åt mig också!!) hämtade jackan och traskade hemåt. Höll på att kräkas flera gånger och väl hemma la jag mig i sängen, fick en kall handuk av karln och försökte sova men det gick inge vidare för efter en stund började det rinna i käften och jag gick lov att hänga mig över toaletten. det var så sjukt nära att jag kräktes där, förstå att migränen värker så mycket i skallen att ögat nästan sprängs och jag bara vill spy!! BLÄ. Jag hatar ju att kräkas, jag får världens panik av känslan så jag bet ju ihop ändå... Gick och la mig i sängen igen och lyckades somna. Morgonen därpå kände jag mig sådär efterbränd i skallen men annars var jag hur pigg som helst. Drack ju fyra cider under hela kvällen så alkoholmässigt var det ingen fara alls tack och lov...
Tjejjerna åkte hem på eftermiddagen sen och då blev det sjukt tomt och tyst. Mina finaste. Tack!

Annars så går livet framåt precis som vanligt... jag och karln har pratat igenom lillskruttans cermoni så nu är vi på det klara med den. Ska fixa en massa som hör till, göra lite förfrågningar och få tag i en bra lokal, men annars är det färdigplanerat och det känns så himla skönt! Jag gillar verkligen att fixa sånthär, det blir ju en rätt liten sammankomst trots allt eftersom jag hade trott att det skulle bli sjukt många fler. Men vi landar på en 50pers ungefär... känns bra! Det är ju inga problem då helt enkelt... jag är rätt van medans karln tycker det är en jättegrej! ;) This is my thing liksom... ska bli så kul!

Och lillskruttan sköter sig fortfarande alldeles exemplariskt! Hon har fått provsmaka gröt nu... går skitbra och jisses... hon är en naturbegåvning med att gapa, "tugga" och svälja... Min fina, fina skrutt!!! Hon pratar, flinar och skrattar mest hela tiden. Hon har dessutom börjat trycka ifrån med foten ordentligt nu och lägger sig på sidan så det är bara en tidsfråga innan hon rullar runt. Jag har bytt till sittvagnen nu och det gillar hon skarpt! Det är fullt ryggläge på den så det enda som är dumt är att hon sitter framåtvänd i vagnen.

Den stora skrutten är lika mysig han... men det är mycket som händer i kroppen på honom och det märks väldigt på humöret. Han är överjävligt trotsig, uppkäftig och dryg mellan varven. Inget som är okontrollerbart men igår smet den rackaren ner till affären och skulle handla glass utan tillåtelse "för han skulle bara cykla runt området" så då blev mamma arg och skällde på honom och gav honom utegångsförbud resten av veckan. Så nu får han bara vara ute när jag är ute och då bara på gården så att jag ser honom hela tiden. Oj så arg och ledsen han blev men han måste ju lära sig att det blir konsekvenser när han varit olydig och det förklarade jag för honom. Hela hans frigörelse ifrån mig och att han ska bli självständig har börjat i väldig fart nu, det är jättekul att se på när han växer för varje dag, lär sig nya saker och bara börjar bli så stor, men samtidigt är det skitjobbigt att försöka forma honom till en bra människa som tar ansvar och sköter sig när han får friare tyglar. Det är nu det börjar bli svårt att vara mamma och jag misstänker att det bara kommer bli svårare och svårare med tiden... :S Men han är så fin min lilla gosse, en omtänksam, kärleksfull och varm unge när han lägger den sida till och det är ju faktiskt den sidan som är övervägande hos honom.

Karln ja... vad ska jag säga? Den där rockslusken är ju bara för jävla snygg alltså!! Jag är fortfarande sådär tossigt, äckligt, fjortisaktigt dökär i honom och jag blir ju helt knäsvag när jag tittar på honom. Min... min... MIN!! Det är helt ofattbart att han ÄR det, min alldeles egna karl. Gosh... lycka! Har kommit på att jag tänker och oroar mig för så mycket skit bara för att jag är så rädd att det skulle skita sig mellan oss. Jag förstår inte varför jag ens ska fundera på saken, men det är väl den delen av mig som måste förbereda sig på det värsta (min pessimistiska sida som exmaken skulle sagt, men jag är ju fan bara realist!!!) utifall det skulle hända. Helt sjukt, man jag är ju sån uppenbarligen. Jag ska iallafall sluta se alla dessa skräckmisärfilmerna i huvudet nu och bara njuta av mitt liv och kärleken som finns där och liksom slappna av istället. Jag är bara så jävla rädd... skräckslagen att han ska vakna upp en dag och inse att han valt helt fel, känna sig instängd och tyngd av ansvar att han lämnar och hoppar på ett annat tåg liksom. En orolig själ som utsätts för så många frestelser... Helt stört för jag känner ju att han landat här med oss, han mår bra och verkar finna sig i familjelivet utan att känna sig instängd. Han klarar ju till och med mina små utbrott och mina surdagar när jag är slutkörd och har ont... så jag förstår inte varför jag ens oroar mig över något som inte existerar? Vi vill ju båda vara där vi är idag, jag vill stanna där jag är för alltid och jag har aldrig varit mer säker på något annat i hela mitt liv. Men återigen... det handlar ju om att jag är så förbannat livrädd och det är just därför jag oroar mig. Urrk. Jag har nog alldeles för mycket dötid i hjärnan om dagarna... ska sluta fundera överhuvudtaget tror jag... ;)

Veckan är helplanerad, är fan något varje dag antingen för skrutten i skolan eller för oss här hemma och till helgen ska jag bland annat försöka ta ett tokryck med den lilla uteplatsen innan den växer igen och lite såntdär som aldrig blir gjort annars. Fan, jag har hur mycket tid som helst på dagarna då jag plockar, fixar, städar och grejjar men ändå tycker jag inget blir gjort alls. Skumt!
På lördagskvällen blir det iallafall finalen av ESC... ska bli ohyggligt intressant att se hur långt sveriges bidrag går. Jag tror inte att hon kommer sådär superbra placerad men man ska aldrig säga aldrig... 

Nej allvarligt.... mer kaffe åt folket!!