och inte vilken helg som helst, utan just marknadshelg. Kidsen är i eld och lågor... ja... skrutten och hans bästaste M längtar nästan ihjäl sig, lillan bryr sig ju inte så mycket om det liksom.
Ungarna ska iallafall få varsin peng och spendera bäst de själva vill och sedan betalar vi karusellerna åt dem. Får se hur mycket tjatande det kommer bli när deras pengar är upphandlade... för jag tänker vara benhård denna gång och inte köpa någonting han vill ha när han köpt upp sina egna pengar.
Inköpen blir väl det vanliga... godis och en sjuhelvetes massa strumpor! :D (ja, herregud... nu är vi ju FYRA som ska ha strumpor!!)


Är trött och slut i kroppen och psyket. Har grejjat här hemma som en dåre under veckan, i ett försök att känna mig nöjdare över hemmet som alltid ser ut som sju svåra år och eftersom jag är så förbannat envis så slet jag alldeles förmycket. Men det är ju som det är liksom, kroppen är slut och det är bara att gilla läget för det kommer inte bli bättre heller är jag räd för. Kom ner i en jävla dipp här förrut utav olika anledningar och när det togs upp till diskussion så trodde jag i min enfald att det skulle bli någon förändring. Men nej, kan inte påstå att det skett något radikalt direkt. Det jag faktiskt kan vara glad över är att jag får sova någelunda på morgnarna, det är väl det som gör att jag orkar... Jag vill inte ha det såhär, känna såhär men ändå så händer det inget. Den klassiska bitterhetskänslan ligger nära tillhands och därifrån är inte långt till att känna likgiltighet. Och DÅ blir det farligt. Jag känner mig helt rådvill och går bara på sparlåga nu. Det kommer ju bli bättre... sen... senare... framöver...


Hade finbesök igår, det var rackarns trevligt att hinna träffa den gravida damen och hennes söta son lite. Vi har suttit och chattat under veckan, vräkt ur oss en massa galla över hur jävligt livet är så igår slog vi slag i saken och sågs nästan hela dagen. Hon är en trevlig fröken och det kändes sådär härligt avslappnat att umgås, skönt att vi verkar vara ganska lika till sättet och tänket. Och det är ju jävligt humoristiskt att vi har samma problem med många saker.


Snart val... och jag står som ett jävla frågetecken om hur jag ska välja... Har aldrig varit såhär förvirrat, eller är det så att jag har förmycket i livet så jag är oengagerad? Tidigare har jag ju jobbat och läst tidningar, diskuterat med människor och fått olika input, alltid haft en uppfattning om de olika partierna. Nu sitter jag i min bubbla, harvar runt med samma jävla saker varje dag och har noll insikt om vilket parti som passar mig bäst. En jäkligt förvirrande känsla...


Jag längtar hem också. Längtar till allt som var "mitt"... Jag saknar att ligga omslingrad i soffan med Lady K, att kackla skit med fröken M, gå en promenad längs stranden med andra fröken M, få komma till fina huset hos de bästa, ta en fika med kidsen på lokala stället, träffa lärlingen och prata om livet trots att min hjärna inte orkar tänka något djupt längre, träffa lite löst folk och bara få en känsla att hemorten är sig lik. Har inte varit hem sedan midsommar och jag saknar mig familj och mina vänner fantastiskt mycket. Jag blir ledsen över att det är som det är på flera sätt och jag har inte ekonomi för att göra något åt det själv.


Nej. En trevlig helg ska jag försöka ha ändå... Ska väl till att värma upp genom att tvätta köksfönstrena! ;)


So long suckers! :D


.