Imorse när jag vaknade hade jag karlns strumpa brevid mig i sängen och den andra på golvet nedanför... tacksamt liksom, han hade ju uppenbarligen slitit av dem under natten och kastat dem på mig. Najsigt. Och anledningen till varför han hade strumpor på sig under natten är ju självklart inte för att han tycker det är grymt sexigt, utan snarare på grund av att han smörjt in fötterna med en dunderhokuspokussalva. Han är nämligen en torrboll om fötterna och behöver återfukta dem typ jämt egentligen för annars får han grymma självsprickor som får Grand Canyon att blekna i jämnförelse. Eller nått sånt iallafall...

Har jobbat och slitit hela dagen idag... det har varit väldigt lungt på jobbet så jag har plockat och donat, städat och putsat hela dagen lång. Det är ganska skönt det när är lite kunder i butiken, men samtidigt så går ju dagen så oändligt långsamt istället. Benen gör dock ont som bara fan, blir så himla trött på att det ska börja värka i dem när jag stått lite för mycket. Känner mig sådär jobbigt svullen också, kanske dags för tanten att börja använda stödstrumpor? :D

Lillan vart ju tvärdålig i förra veckan, febrig och gnällig hela tiden, grinade under nätterna och var allmänt kinkig. Jag misstänkte ju starkt att det var öronen så på torsdagen var vi till hälsocentralen för en koll. Läkaren kände lite på henne lite snabbt och kollade i öronen men hon var knappt ens lite röd så det var ju som vanligt bara något oidentifierat förkylningsvirus. Väl hemma sov hon ett tag men blev liksom bara gnälligare hela tiden, hon var dessutom jättesvullen och blodprickig i halsen så det var ju inte så konstigt att hon inte ville varken äta eller dricka. Det var ju lite osmart av doktorn att inte kolla i halsen på henne när vi var där kan man ju tycka... På kvällen satt jag och karln och googlade hennes utslag på kroppen, vi la ihop alla andra symptom och vi började misstänka att hon fått scharlakansfeber...
På lördagen var ju karln hemma så jag fick äntligen, äntligen dra till jobbet och träffa vuxna människor som inte var fullt lika gnälliga, kinkiga och trotsiga som vissa andra och när jag kom hem hade ju lillans öra värkt hål. Såå... det blev lite mat i magen och sedan en tripp ner på akuten där vi fick, efter en ganska lång väntetid som omväxling, träffa en superbra läkare. Hon frågade lite hur lillan mådde, hur hennes sjukdomshistoria sett ut och hon blev lite förvånad att lillan haft så många öroninflammationer på så kort tid och hon sa att det kanske var läge för en remiss till ÖNH när lillan ska på återkoll sedan den förra inflammationen. No shit tänkte jag, ungefär min tanke sedan hennes första inflammation eftersom hon visar upp exakt samma symptom som hennes bror och han är ju ett klassiskt öronbarn med krupp som grädde på moset. Hur som haver, läkaren kikade ordentligt på lillan, lyssnade på hjärtat och lungor, klämde och kikade i halsen och sedan till öronen där det var ordentligt rött och sprucket i ena örat. Såå... på två dygn hade lillan utvecklat full öroninflammation och det blev ju givetvis pencillin direkt. Dessutom så sa läkaren att hon skulle skriva en remiss till ÖNH direkt för det fanns liksom ingen anledning till att vänta när det nu blev en femte inflammation konstaterad sedan ett halvår. Tack för det televerket, nu blir det förhoppningsvis rör i öronen på lillpruttan och jag hoppas att det sker snabbt eftersom hösten närmar sig med stormsteg och nytt dagis finns i sikte. Det innebär ju givetvis en sjuhelsike massa förkylningar nu igen och det har vi inte alls lust med något mer... Varje gång lillan ska ha medicin är som en kamp mellan två olika viljor, min att få i henne den så fort som möjligt och hennes att spotta ut det som fort som möjligt. Jag tror att vi möts någonstans i mitten, efter mycket grin och gråt men jag hoppas att det hon får i sig räcker för att få bort bakterierna för annars är det ju bara att börja om allt igen. Och DET vill vi verkligen inte över huvudtaget...


Jag har gått och irriterat mig enormt på flera saker senaste tiden, vissa mer allvarliga än andra givetvis eftersom jag överlag lever ett bra liv så är ju många av mina problem verkliga i-landsproblem men de är ändock problem i min värld. Och det är ju faktiskt inte jag själv som blir drabbad egentligen, utan snarare mina barn. Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta när jag märker att folk runtomkring oss, folk som borde vara en stor och viktig del i barnens liv, liksom prioriterar andra saker före och aldrig tar sig tid till ungarna. En fika, ett telefonsamtal, ett kort... vad som helst för att visa dem att de bryr sig om kidsen. Och för att visa för oss föräldrar att de faktiskt bryr sig om kidsen. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att engagera sig lite? Är det en fråga om lathet, tidsbrist eller handlar det bara om att de inte vill? Syns vi inte så finns vi inte... det är ju uppenbart. Och grejjen är ju att JAG är vuxen och kan ta det... men ungarna liksom?? Det är ju för tusan DE som förlorar betydelsefulla människor i sina liv.


Skrutten ja... herregud vad jag saknar honom. Stod och diskade igår och nästan grinade av saknad. Hela jädra sommaren har ungen varit borta!! Jag saknar honom, jag längtar efter honom... få gnälla över hans förpubertala tonårsfasoner, hans lortiga kläder överallt, gnälla att han måste plocka undan efter sig, tjata på honom att göra läxan och att äntligen få ruffsa till hans fina hår och pussa ihjäl honom. Hua.


Jag lider så med dig kära D. Jag läser din blogg och jag lider med dig i varje ord du skriver... Jag kan inte förstå hur ditt liv kunnat ta en sån oväntad vändning, det är det nog ingen som gör. Du ska veta att det finns många som tänker på dig, som ger dig styrka och energi utan att du vet om det. Och du kommer klara det, det kommer bli tufft men du kommer gå starkare ur det här... med flera erfarenheter och insikter rikare. All kärlek till dig!


Urrk. Känner mig sådär jobbigt grinfärdig mest hela tiden. Tappar humöret och pendar i känslorna på en millisekund. Jag har aldrig i hela mitt liv varit särskillt PMSig men jag tror fan jag börjar bli det nu. Såhär på äldre dar. Är det livets ironi? Eller kanske bara en fingervisning på vad som komma skall... jag menar... med den farten livet har nu står det ju inte på förrens jag är i klimakteriet. Som i övermorgon typ.


*GAAAHHHH*



Nepp. Sängen nästa för imorgonbitti ska det kastas strumpor okristligt tidigt på karlsloken som hämd. Svettiga sådanna dessutom. Mean, mean women... MOUHAHA!