Jaha, då var det dags igen då för en liten uppdatering om hur livet lever med oss. Och jag tror faktiskt att det går ganska bra!

Skruttan har de tre senaste veckorna varit på sommardagis och det har gått hur bra som helst trots att hon mestadels varit med nya barn, okända vikarier och nya lokaler. Hon är en tålig lite dam som anpassar sig ofantligt väl i nya situationer. Det känns så jädrans bra att hon är så lätt att ha med att göra! Många fröknar har sagt att hon är så go på dagis, leker mest med dockorna och är liten och behändig. Tror hon charmat brallorna av de flesta! :D I måndags var det tillbaka på gamla dagis för sista veckan men oturligt nog har hon blivit sjuk inatt så hon hann ju bara med att vara där i måndags (vilket gick hur bra som helst, hon drog in till dockrummet och haffade första bästa docka med vagn direkt) Får se om hon är pigg nog att gå sista dagen på fredag, tänkte ta med en tårta till barnen och personalen då som avslutning.
Febern ja, i natt började hon kinka rejält och låg och gnällde mestadels. Kokhet var hon den lilla stackaren och imorse hade hon 39,5 grader. Lite snorig och lätt dålig i magen så frågan är ju om det är feber av kindtanden eller om hon fått öroninflammation av tandsnoret? Eller är det helt enkelt så att hon är lite förkyld? Jaja, hon fick en alvedon och blev lite piggare av den, lekte lite och åt frukost så nu ligger hon och vilar lungt och stilla. Min fina lilla skrutta!

Min stora pojk är fortfarande hos sin pappa. Han skulle egentligen komma hem nu till helgen, men eftersom det är så mycket spännande som händer hos sin pappa så var det enklast att låta honom vara kvar där ända tills sommarlovet är slut. Det känns oerhört jobbigt i hjärtat att han är borta så ohyggligt länge, men vad ska jag göra? Jag kan ju inte säga att han måste hem hit eftersom jag nästan saknar ihjäl mig efter honom när det inte finns någon annan anledning. Nu kunde hans pappa ta honom hela sommaren så då får skrutten helt enkelt vara kvar där och suga åt sig pappaenergi till max! Men jag längtar efter honom... så himla mycket!!

Karln och jag firade tre år i förra veckan. Tänka sig att vi stått ut med varandra så länge! Det har ju varit upp och ner, fram och tillbaka ett par varv men nu har vi ju båda landat i vår relation sedan länge och den frodas, växer och mår nog väldigt bra. Vi skrattar och tokar oss varje dag, vi kan tjaffsa och vara oense men vi har faktiskt en bra kommunikation med varandra och det uppskattar jag enormt. Han är min pusselbit!


Kamelen trivs ju inge bra hos oss, vi upptäckte att den lilla skithögen varit och kissat i båda våra soffor så under förra veckan var det toksanering här hemma. Den ena soffan åkte ju ut, den skulle kastas i vilket fall, men det stora soffan har vi skrubbat och sprejat för allt i världen. Eller karln har, han var ju hemma på måndagen och fick ta bort det värsta. Nu så verkar det gå ganska bra, kisslukten är borta (tack vare en kanonsprej från Clas Ohlsson av alla ställen) men den lilla kamelen kommer att omplaceras eftersom det inte är första gången han gjort såhär. Jag tror inte att han trivs riktigt hos oss, vi jobbar så mycket nu och han är ensam hemma väldigt ofta. La ut en annons på honom och har fått kontakt med ett gammalt pensionärspar som kommer ta över honom i slutet av augusti. Känns kanonbra att slippa ta bort honom, nu får han en chans att bättra sig, kanske kommer han trivas ofantligt bra hos sina nya ägare som är hemma och har tid att pyssla om honom ordentligt?! Jag hoppas det! Det var inget lätt beslut och jag grinade en massa när jag tog det. Ringde till skrutten och berättade läget också och han blev ju såklart jätteledsen eftersom det mestadels är hans katt men han förstår ju att kamelen inte trivs så bra. Turligt nog kommer han ju hinna hem innan vi åker iväg med katten, så hinner de säga hejdå ordentligt. Och fy vad jag kommer att grina!!!! :(


Jobbet går ju faktiskt bättre och bättre... jag känner att jag börjar få lite mer kött på benen, men varje dag är en utmaning. Fasiken vad folk ska ha olika krav på grejjerna, varje kund är ju nästintill unik och där ska jag stå och veta direkt vad de söker, vilken modell som passar bäst och vilket material och så vidare. Det är spännande, utmanade och jätteintressant! Och oftast går det ju också bra, men vissa dagar är jag en dålig försäljare känner jag. Egenpress? Nääeedåååå... ;)

Har kontaktat lokala studiestället här också, ska kolla vad det är för utbildning de har i höst och jag hoppas att det är något för mig. Behöver läsa upp matten (holy fuck vm i ångest) och då behöver jag läsa lite mer också... Har ingen som helst lust att gå arbetslös och gå på möten på förnedringen, klarar mig faktiskt väldigt bra utan dem känner jag. Såå... lite studier under hösten, sedan något jobb hoppas jag och sen nya friska tag för distansutbildningen nästa höst. Vilken plan! :D


Pratade lite med sötM häromdagen... eller smsade faktiskt... och jisses vad jag saknar honom och hans fina! Jag blir så glad att det går åt rätt håll för dem, jag håller alla tummar jag kan och jag längtar SÅ tills de kommer upp igen. De är så jävla bra! Och jag blir så innerligt glad i själen att de kommer och hälsar på oss tillsomtätt, det betyder så himla mycket. Mina andra vänner kommer ju upp ibland de också och det är jag så glad och tacksam över, men de bästa kommer ju mest och det värmer i hjärtat. Mycket främst för lillans skull, det är ju hennes fadder med familj och det är ju en stor del av hennes familj. Så viktigt att de håller kontakten!


Knölvalen och hennes sambo är i amerikat och semestrar sig och äntligen, äntligen slog de slag i saken och gifte sig! I riktig Vegas-stil dessutom! Så jävla härligt och jag är så glad för deras skull! Det är ju inte för inte jag själv skulle vilja göra en liknande sak... fast frågan är ju egentligen om jag skulle vilja gifta mig med en stor fest och värsta bröllopet eller om jag skulle vilja göra det väldigt intimt och litet? Är jädrigt tvådelad i det och än så länge skulle jag nöja mig med bara en fin silverring på fingret... sedan får man ta allt som det kommer... Men jag är glad och lycklig över de fina som blivit man och hustru... och för de som ska om två veckor! :D

Well... over and out!