Alltså helt allvarligt så går ju tiden på tok för fort. Helt galet fort. Hänger liksom inte med överhuvudtaget känner jag!

Midsommarveckan var ju alldeles fantastiskt iallafall, vi kom ner på måndagen efter karlns jobb och hann med att träffa sötfröken och hennes nya karl på perrongen. Så kul att ses och hennes karl verkar ju vara alldeles toppenbra trots att vi sågs i en millisekund liksom. Bra skit och jag är så fantastiskt glad över att hon verkar så lycklg. Pratade lite skit med henne idag också, fan vad livet går åt rätt håll för henne. Härligt!
Papi hämtade iallafall upp oss och sedan åkte vi hem till päronen. Så skönt att få landa lite och båda kidsen tyckte nog det var alldeles naturligt att komma till mormor och morfar trots att de inte varit där sedan jul. Fy fan vad lång tid alltså!
Vi hann med en massa besök, fikaträffar och allmänt slappande. Karln var ju dödssjuk första dagarna men sedan tredubblade han allergimedicinen och genast blev han mer social. Oerhört skönt för jag får fan krupp på hans slappa beteende ibland. Klart han blir trött när han är så dålig, men någon hejd måste det väl ändå vara. Vi pratade ganska mycket om det under veckan där och förhoppningsvis så fattar han att han måste tänka till ibland och inte bara lämpa över allt till mig jämt.
Nåväl... jag, lillan och skrutten var ut till hans gamla dagmamma och tiggde åt oss fika, så trevligt att ses igen och hon blev så glad att se honom! Vi var förbi gamla jobbet också, de saknar ihjäl sig efter mig fortfarande vilket känns rätt kul att höra. Att jag är saknad liksom! :D
Midsommaraftonen firades som vanligt hos päronen med pompa och ståt, fullt i folk, mycket skratt och god mat. Kungligt och jag skulle aldrig för mitt liv kunna fira midsommar någon annanstans på hela jorden! Var upp till majstångsresningen efter hällregnet och missade såklart hela resningen för vi mötte folk på väg hem när vi kommit halvägs upp till centrum. Epic fail som min systerson skulle sagt! ;) Tur man har rutin på det där sedan innan! Stod och kikade på dansen runt stången en stund och helt plötsligt smög sig min kaffedrickande vän upp bakom mig. SÅÅ trevligt att se honom igen, det var fasiken hundra år sedan! :D
Midsommardagen vad rätt lugn också, lite att göra med släktträffen bara, fixa blommor och sånt... på eftermiddagen så började folk komma till bystugan så det blev ju fullt ös liksom! Vi var dock så himla trötta att vi drog oss hemöver ganska tidigt och skrutten åkte ju till sin pappa redan vid halv sex. Nu är han borta ända tills i augusti och jag njuter av lugnet men saknar fan ihjäl mig efter min fina kille!
På söndagen var vi till de bästa och fick middag, sedan degade vi alla i deras soffa tills midnatt. På promenaden hem så var solen nästan på väg upp, hemorten sken av svagt solljus och det var tyst, stilla och så jävla vackert. Lycka!
Som alltid så tar det roliga slut och vi åkte hemöver på måndagen och det var så rackarns skönt att komma hem till lägenheten, katterna och lugnet. Sedan drog allvaret igång direkt, blev fem dagars jobb direkt och trots att det var ofantligt varmt och kvavt på jobbet flöt allt på ganska bra!

Hemma har vi letat fästingar till förbannelse, har hittat två blodfyllda jävlar som släppt sitt värddjur och det är INTE nice att hitta en sån bakom sovrumssoffan och en på vardagsrumssoffan. HHHUUUAAA!! En satt fast på kattfröken och igår studsade jag in på apoteket och köpte fästingmedel till dem. Ska ge ikväll tänkte jag efter en redig genomgång av alla tre pälsbollarna. Skulle gjort det igårkväll men fastnade med karln i soffan. DET var mycket trevligare och så välbehövligt. Det är alldeles för sällan för min del och på ett sätt lider jag fan av det, är van vid så mycket mer och skulle vilja ha så mycket mer. Sedan undrar jag ju om jag vill ha så mycket mer bara för att jag inte får?! :O

Karln ja... tre år har snart gått och jag älskar den där mannen så ofantligt mycket. Känner fortfarande hjärtat slå sådär extra vissa dagar och jag blir alldeles svettig när han tittar på mig. Kärlek, kärlek... kärlek! Jag ju aldrig varit med om att en karl kan få mig att känna så jädrans mycket på alla sätt och vis. Jag vet att jag har skrivit det förrut och jag skriver det igen.... När jag blir arg, ledsen, besviken eller så på honom så KÄNNS det så mycket. Och när jag blir extra fjortiskär i honom känner jag mig så där stolt, glad och lyrisk över honom. Helt galet och en väldigt berg och dalbana ibland. Det känns fortfarande så stort, skrämmande och ibland känner jag mig livrädd över hur det skulle kunna förändras i en handvändning. Jag är och kommer alltid förbli på min vakt, jag kommer nog alltid fundera och spekulera även om jag verkligen bara borde slappna av och känna fullständig tillit till livet... men det är nog bara att acceptera att jag är skadad tror jag. Det finns ju fortfarande frågetecken, saker som undanhållits och sånt som inte stämmer och för att inte bli galen av allt måste jag nog bara inse att det är som det är, jag är som jag är och att allt nog blir bra tillslut ändå. Såå.... så säger vi helt enkelt. Bra. 

Tanken på fler barn cirkulerar enormt i min hjärna. Mitt kropp bara skriker, hjärnan är realistisk och karln känns helt avlägsen. Tiden börjar rinna ut, snart är det försent och det är nu eller aldrig. Känns skittufft verkligen och det gör mig enormt ledsen i hjärtat.

Har grannungen idag då lilla grannmamman jobbar över. Blir pannkaka och fruktsallad i dag till lillemannens glädje. Tror nog att min skrutta gillar läget också! :D

Ohwell. Vilket verbalbajsande det blev. Rörigt och djupt. Hoppas någon blev klokare iallafall! :D


.