Förra helgen kom De Bästa upp på besök, det var ju som alltid helt fantastiskt härligt att ha dem här! Det glädjer mig så i hjärtat att de vill hälsa på oss så ofta som de gör och när de väl är här känns allt bara så naturligt och härligt. Lillans fadder är ju helt enkelt bäst, han gullar, leker och gosar med lillpruttan så mycket han kan och det gör mig alldeles varm inombords. Hon tycker så mycket om honom också, det syns så väl och jag tror nästan lillan lyckades säga båda deras namn innan helgen var slut, härligt! :D Både han och hans blivande vackra fru är två underbara människor och jag önskar dem allt i världen. De Bästa helt enkelt!

Under veckan som gått har jag ju arbetat en himla massa, både på demo och på skoaffären och dessutom har jag varit på upprop i skolan. För den ska jag visst börja, även om jag trodde det var hopplöst fall! Kommunen beslöt sig för att köpa in den för min skull (men känn INGEN press alls...) så nu blir det ju både distanskurs och lektionskurs. Känner mig taggad som tusan, lätt panikslagen mellan varven på hur tusan jag ska klara av det överhuvudtaget eftersom jag inte bara ska studera, förstå och lära mig allt jag läser, jag ska ju dessutom arbeta (på två jobb där det fortfarande är en himla massa nytt att ta in) och ta hand om två barn, hushåll, karl och vänner. Tjoho vad det blir mycket nu! Spännande, skrämmande och alldeles, alldeles underbart hoppas jag!

Har känt en enorm saknad efter en massa människor senaste tiden också. Har flera vänner som jag aldrig hör av längre, delvis mitt eget fel egentligen eftersom jag aldrig tar mig tid för det där samtalet jag egentligen vill ringa, men även så många som slutat svara på sms, mail och kommentarer. Är det jag som uppfattar det såhär eller är det så att folk liksom bara släppt kontakten?! Det gör mig ledsen i vilket fall. Vi är alla upptagna med vårt eget, det förstår jag verkligen men det känns liksom som att det gått beond that...

Både jag och skrutten är lite förkylda, jag har förbannat ont i luftrören, hostig och känner mig som att jag har en massa bomul i hjärnan och skrutt är tvärförkyld, täppt och hostig... dessutom åkte han på kräksjuka inatt också, mindre trevligt och väldigt otajmat... dock verkar det som att vi andra klarat oss - peppar, peppar, ta i trä -  men imorgon blir vi ju hemma och jag ska försöka starta upp distanskursen utan att få ett psykbryt över tekniken som säkert inte kommer fungera som det ska. Noll tålamod över sånt alltså. Sedan blir det intressant och se hur det går att plugga med båda ungarna hemma... :O


Längtar efter den icke längre jättegravida pärlan också. Ska döpa om henne till Dolly. Så... Jag saknar Dolly, jag vill dricka hutlösa mängder kaffe, kackla skit och spy lite galla över våra ilandsproblem. Nu! Helst igår!


Strax bädden, lite smått sliten efter det hårda dagen som startade med kräkning vid 04 och en kropp som gör oerhört ont mellan varven. Börjar få kramper i muskelfästena igen, känns jävligt jobbigt... fick ett armband av min fina man tidigare i veckan som ska hjälpa mot en massa grejjer, men jag är lite skeptisk till om det fungerar. Kan bero på att kroppen redan är upptagen med att mota bort förkylningen som den inte tar åt sig av armbandet... eller så är det helt enkelt så att det inte hjälper? Tiden får utvisa, vissa menar ju att det fungerar kanon så jag är grymt nyfiken på det!


Oh well... strax bädden. Ska tröstdricka lite pepsi först bara... :D


.