Jag har gått i flera dagar och bara undrat vart den tagit vägen... Den klassiska julkänsla. Den här mysiga, varma, smått stressande känslan att snart... snart... snart är det jul. Men den lyser med sin frånvaro. Tills alledes nyss faktiskt, satt och sappade på tvn och halkade in på tv4as uppesittarkväll. Sista numret med alla gäster då de sjöng O helga natt för full hals. DÅ kom den smygandes. Underbart härligt.
Imorgon kommer det nog kännas mycket bättre. Tänka sig att julen har så stor betydelse för mig. Inte för att jag på något sätt är troende (så gott som ateist, avskyr allt var religoner och sånt kraffs är) utan snarare för att det faktiskt är en tid på året då man samlas och har det mysigt. Visst är vi sjukt många i familjen... Vissa betyder mer än andra och det är fullt ös hela tiden. Smått hysteriskt om jag ska vara ärlig. Mamma min brukar vara halvt galen, pappa är smått lullig hela julen, brorsorna är uppkäftiga och dryga. Alla barn är galna av sockerchock... Syrran är världens jävla hushållerska och hur fan gör vi den dagen hon inte pallar trycket mer!? Det är mat i massor framdukat som faktiskt kunnat mätta ett mindre afrikanskt land och julklappar till förbannelse till höger och vänster.... Man är helt slut efter att svära åt snorungarna, stressat igenom halva dagen, suttit vid telefonen och skickat julhälsningar till alla runt om i världen. Svurit åt att det är överbelastat på telenätet... Ätit godis och mat så att man känner sig helt jävla sprickfärdig och helst bara vill kräkas... Det bara tjuter i öronen efter alla ungarnas väsen samt deras förbannade tjutande leksaker hela kvällen...
Men jag älskar det... Det är en underbar känsla att få uppleva kaoset, det är varmt, hjärtligt, glatt och intensivt. Hur tusan skulle julaftonen vara om det inte var på det här sättet?!?
Skulle aldrig vilja byta bort det för allt i världen... Det enda jag skulle vilja önska är att alltid få ha min lilleskrutt på julaftonen (tack gode gud att han får vara med mig denna julafton) samt att jag har någon att dela den med...
Och på tal om det. Det verkar som att det inte bara är snack heller... det verkar som att han verkligen kommer ta oss och vårt förhållande på allvar. Inte för att han inte gjorde det tidigare, utan mer att det är på allvar denna gång. Men allt var det innebär.... Vara tillsammans, dela livet, bli sambos, bli föräldrar... Urrk vad jag längtar. Och vad jag saknar honom. Nu är det bara ett par dagar kvar och det bara svider i hjärtat efter honom. Jag älskar den där mannen. Förbannat mycket. Och det skrämmer mig att han finns så mycket där inne i hjärtat... speciellt eftersom jag är trasig fortfarande. Och har inte fått något förbannat avslut med det andra puckot ännu. Är rädd att det ska ligga och lura där längst inne i mig, att allt kommer komma och bita mig i arselet en dag... Men kanske lyckas den fina fina karln laga mig, göra mig hel? Trots alla jävla hjärtskärande relationer jag genomgått så kanske jag kommer bli lycklig igen... Och kommer få uppleva den här innerliga känslan av total harmoni och lycka. Fy fan vad jag hoppas. Och vad jag längtar tills vårt liv kan börja... Han. Jag. LilleSkrutt. Och magen. God damn vad nice! :D
Nu hör jag min underbara, spända, smått nervösa son hostar som en galning i sin säng. Hoppas inte det blir krupphosta nu. Har INGEN lust att åka plingplongtaxi inatt. Hoppas verkligen att medicinen hjälper honom snart, låter inge vidare att ha en hes hund inne i sovrummet.
Jag kan inte fatta hur jävla korkad man kan vara!?!? Snacka om skev verklighetsuppfattning. Hur fan kan han påstå sig att ta ansvar när han uppenbarligen inte kan göra som han sagt. Jag HOPPAS verkligen att jag har fel, men jag tror inte att så är fallet. Fy farao....
Min son är ju iallafall världens sötaste lilla skrutt alltså! Idag så lämnade han sina småpengar till icapaketerartjejjerna som samlade in pengar till någon resa. Så han la i några kronor där i deras burk. Sedan när jag var in i en butik och handlade en julklapp till min bonuskusin och hennes dotter, då lämnade han sin sista femma till gubben som spelade dragspel utanför bolaget. Bara sådär liksom. Och så sa han, när han berättade det för mig, att: "Jamen mamma, jag tyckte ju att han spelade så fint också!" Hahahaha.... då har inte han och jag pratat om "fattiga människor" på länge. Min son är en omtänksam liten sötnos som plockade många pluspoäng hos Tomten.
Idag har han dock promenerat på mina nerver i stort sätt hela dagen. Hövva. Det märks att han är en smula understimulerad och så är han på väg att bli sjuk... hostar och börjar snora nu. Hurra, hurra....
Har fått skamliga sms idag också... men jesus säger jag bara. Som min älskade M skulle ha sagt, "släpp sarjen!" Jag förstår inte varför han håller på hela tiden för. Han är vulgosnygg och kan få precis vem som helst.... sluta jiddra med mig! Jag har tankarna på helt annat håll och är inte ett dugg intresserad, men det går tydligen in genom ena örat och så ut genom andra. Humor iallafall.
Lady K har dragit upp till släkten idag, hövva vad jag kommer sakna fröken. Jag hoppas att hon får en kanonjul där uppe och att hon får slappna av lite!
Är sjukligt trött idag, fattar inte vad det är... sover och sover hela tiden tycker jag. Och jag gör inget vettigt direkt, men det är iallafall saker och göra HELA tiden. Men ändå... sjukt trött. Vill bara soooooooova. I två dygn ungefär. Håller på å tvättar nu och sedan blir det att lägga lilleskrutt och sedan kolla på Jeff Dunham på femman. Har dvdn men han är så sjukt bra att jag bara måste se det. Lånade ut filmen till pappa i förra veckan, precis hans humor! Jag fullkomligt älskar Peanut... "Am I pissing you OF-FF-FA!? Hahaha... åh, vad jag kommer gråta av skratt ikväll! :D (ska nog till och med slå på stort och bädda ner mig i soffan med min paradisask jag fått idag och bara tycka synd om mig... lika bra att passa på nu att vräka i sig onyttiga saker för nästa år.... då jävlar blir det hårddiet på allvar... då ska de överfrödiga kilona bort. Och JA, det ligger ett par kilo förmycket på kroppen, det spelar ingen roll vad ni säger!)
Bla, bla, bla....
En sak jag är otroligt glad över är att fina fina karln kommer SNART. Och inte SEN. Det känns oerhört bra. Jag saknar honom så mycket och det här var ungerfär det sista jag hade förväntat mig lagomt till årets slut!!
Nu bevisade han verkligen att han inte bryr sig ett skit som sin dotter. Han fick en hundvalp av sin nya sambo i julklapp och poserar stolt upp med valpen på kort som han mms:ar vidare.... Det är helt jävla sjukt beteende eftersom dottern hans är dödligt allergisk mot djur. Ännu ett bevis på att de flesta karlar är dumma i huvudet. Det finns liksom inte ens något försvar till att man gör så... det är bara en total respektlöshet och ett giganstiskt misstag då han omöjliggör att dottern ska kunna träffa pappan sin hos honom. Men å andra sidan... Enligt honom så har ju han "haft hand om barn hela livet... nu är det hans tur att leva..." Men hur fan kan man anse att "leva livet" är att avsäga sig sina barn?!?!? För det är ju precis det han gjort nu. Fy fan alltså...
Och en annan sak jag fick bekräftat idag, somliga människor som är otrogna, kommer visst fortfarande vara hopplöst otrogna... En otrogen jävla idiot som trots bröllop där de lovat varandra evig trohet tills döden skiljer dem åt, fortsätter vara otrogen. Och jag undrar när partnern ska öppna ögonen och inse fakta!?!? Men de lever väl i sin rosa, perfekta bubbla där de har parmiddagar, ryggbiff och vin varje helg. Där i bubblan då livet är underbart jämt och de älskar sina prinsar/prinsessor. MOUHAHAHA. Livet ÄR inte så... Lev i verkligheten era jävlarns puckon.
Finns det ens NÅGON som är vettig?!?! (förutom mig då för jag är ju helt jävla perfekt! höhöhö)
Har haft tokrace hemma, gjort hundra saker under dagen och på kvällen hann jag träffa min vitaminkick ett tag. Åh vad jag tycker om henne! Vi har alltid så smarta diskusioner tillsammans, fan vad hon och jag är bra alltså!
LilleSkrutt slocknade i sängen efter bad, dusch, tandborstning och plugg med cdspelaren... Nu susar han sött i sängen och jag ska snart krypa ner i min. Och drömma underbara drömmar om min fina fina karl.
Snart är det jul. Helt galet. Och efter det så kommer första dagen av resten av mitt liv... Underbart!
Jag läste en blogg alledes nyss... det är en tjej som jag fått kontakt med genom internet och hon är jättetrevlig verkligen. Hon har en son som precis fyllt 2. Värsta söta lillkillen! Jag ska försöka lura upp dem hit snart, de har varit här tidigare för en massa år sedan så jag hoppas de vill komma upp snart för att träffa mig och sonen. Vore så kul... Hur som helst, hon skrev om hennes killes 2årskalas... det var tyvärr en massa människor som inte kom dit vilket självklart var trist både för henne och sonen. Sedan blev sonen sjuk, hade över 40graders feber och var helt slut! Hon ringde till sonens pappa men telefonen var avstängd. Hon skickade då sms men fick inget svar. Sedan skickade hon ett sms till hans sambo och först då svarade han... Han frågade inget om sonen, utan sa bara "aha, vad tråkigt." och sa att han hade telefonen avstängd för att inte bli störd då han ville vara helt ledig... Sedan visade det sig att det "viktiga" pappan sysslat med tidigare var att handla med sambon. Hon ställde ju frågan för sig själv, vem är viktigast: Sonen eller Sambon?!?! Och det är ju så satans galet att man som mamma ens ska behöva fundera så... Det är väl självklart att barnen ska gå i första hand?? ... men uppenbarligen så är det inte så och det gör mig helt skogstokig!!
En mamma som har det största ansvaret över sitt barn, har barnet mest, fixar med allt som rör barnet, uppfostrar det ensamt men för två föräldrar...Den mamman får fortfarande bara kalla sig Mamma. Medans en pappa som knappt ser sitt barn, inte frågar hur det mår, ställer upp självmant, inte ringer och pratar med barnet, tar sitt ansvar inom allt det som rör barnet... Den pappan får fortfarande kalla sig Pappa. Det tycker jag är fruktansvärt orättvist.
Annars så känns livet rättså bra. Är mycket nu, mycket man "måste" göra, på både gott och ont. Är väl den tiden på året nu, då man ska hinna med så mycket som möjligt på kortast tid. Men jag försöker att ta allt som det kommer, inte stressa upp mig. Jag tycker om julen, jag vill inte känna alla dessa "måsten" Men däremot som vill j ag ju hinna med det mesta, hinna träffa alla kompisar som kommer hem, träffa släkten, hinna städa ordentligt mm.... Det blir nog bra tillslut!
Nu kommer LilleSkrutt hem snart... Som jag längtar!
Jag lever i en rosa värld. En fluffig rosa värld. Men till skillnad från de andra människorna så lever jag i verkligheten. En rosa verklighet. Och jag älskar det!!
Har pratat så mycket med så många senaste dagarna, vet egentligen inte vart jag ska börja för att reda upp alla tankar. Men en sak har jag märkt i alla dessa konversationer iallafall, jag har en otrolig självinsikt och jag vet precis vad jag vill, och hur jag vill ha det och hur jag absolut INTE vill ha det. Och det är inte sex jag pratar om, utan själva livet. Min framtid. Och att jag kommer kämpa till max för att få det som jag vill... Det finns så många människor som inte lever fullt ut, utan snarare tar det som finns tillhands för att det är bekvämt och för -vad jag tror- att de är livrädda för att bli ensamma... Skulle vägra leva så. Faktiskt. Det här är det enda livet vi har, det vore ju jävligt onödigt att sitta på hemmet när man är 80 och upptäcker att man slösat bort livet på en massa onödiga saker. Nej. Aldrig. Dagarna går sanslöst fort och det står ju liksom inte på... lika bra att njuta av varje stund nu. Även om det är att bråka om vem som ska diska. Ahaaaa... ;)
Fick reda på igår att min älskade kusin, hans syster och hennes son kommer komma med på jul. Galet vad många vi kommer bli! Men det kommer bli så otroligt mysigt. Trots att jag har noll julkänsla nu så känns det ändå som att julaftonen kommer blir bra. Och framför allt mellandagarna. Jisses. Min nya början på livet och det känns så otroligt sjukt bra att jag nästan nyper mig i armen för att jag inte tror det är sant... Finaste, underbaraste...
ICA´s nya julreklam är ju bara för härlig btw. Såg den precis... den här nya om vart alla i personalen firar jul. Härligt!
"Älska mig sönder... Bara du får det, älska mig sönder, och sedan kyssa mig godnatt..."
Hahaha. Ja jävlar ja. Snacka om att man är otränad. Körde sonen på sparken igår till dagis som sedan ner till mina föräldrar. Typ 3 kilometer... MAX. Och gissa vem som har sjukt ont i högra ljumsken idag då? Hahaha... Helt galet!
Jobbade på vanliga jobbet igår, sedan hoppade jag in extra på den här hockeypuckstävlingen. Och hövva, vad det var mycket att göra. Har inte jobbat match på SÅ länge, kände mig verkligen helt ringrostig. Det blev ju inte hellr bättre av att jag började dagen skittidigt på morgonen med ett blodtrycksfall som jag höll på att svimma utav. Dryg skit! Var ju tvungen att gå upp tidigt (läs 05.30) för att hinna göra oss iordning till lucia på dagis. Allt var frid och fröjd, kom till dagis någolunda i tid och sedan stod jag där och grät en skvätt. Jesus, vad jag är blödig. Tur det var mörkt alltså... :p Ungarna är ju så satans söta att jag bara grinar av synen... Och de stod där, sjöng falskt, petade varandra med ljusen och stjärnorna överallt... En lucia fick kronan över ögonen och det tog ett tag innan fröknarna såg det trots att hon kämpade vilt med att försöka få tillbaka kronan över mössa. Jisses vad gulligt alltså! En liten blond tjej var dessutom stjärngosse vilket är så fräckt bara det... Sötrumpor allesammans! Sonen var tomte och njöt för fulla muggar. Han sjöng för glatta livet och jag bara grät... Hövva alltså. Hur ska detta sluta?!?!
Nåväl, efter lussefirande, fika och allmänt trevligt kackel med alla föräldrar så masade jag mitt arsele till jobbet. Slet som ett djur hela dagen. Sedan hämtade jag sonen, lämnade honom hos päronen, fikade igen och sedan upp till andra jobbet för kvällspasset. Och herrejesus vad det var ovant. Bommade inte så mycket på legkollen iallafall... Värsta var en -79a, men han var godkänd ändå, eftersom han såg lite smått retard ut. (jaja, inga julklappar 2013 heller...) Bästa var en kille som fyllde 901211 !!!!!!! Hahahahaha.... Grymt skojjigt alltså. Det är sjukt svårt att se vilken ålder fok har, vissa ser ut som att vara 25 och så är de 17. Andra ser ut som 18 och är 26. Pinsamt jag vet, men vad fan. Hellre be om leg en gång extra än att servera någon alkohol som inte ska ha. För DÅ blir det jobbigt. Men en sak jag märkt är att folk blir mäkta upprörda över att visa leg då de är mellan 20-24 år. Vilket är sjukt sinnesjukt... för är man under 25 så får man ju vänja sig vid att behöva visa leg... så enkelt är det ju liksom bara. Det roligaste jag var med om för ett par år sedan då jag jobbade i nån bar var en kille som såg ut att vara typ 17. Så jag frågade om leg och han bara: "Men vaa??? Ska du ha leg?? Hahaha..." *flinade arrogant* och så visade han id-kortet.... Killen vad född -86 !!!!! Och han var typ 19 då eller nått. Vilket är helt galet och jag svarade -"Och det var nått att skryta med?" Jisses, killen var ju knappt torr bakom öronen och då behöver man inte lägga till den attityden liksom! Jaja... allt gick bra, jag kom hem och varvade ner i soffan. Somnade alledes försent och skulle upp tidigt imorse igen för frukostjobb. Har varit helt jävla slut hela dagen, SJUKT ont i kroppen kan jag lova. Fy fan alltså. Kom hem efter att långa, helvetesdagen äntligen tog slut (var själv på jobbet, arbetade som bara fan och jag var totalt slut) och däckade i soffan. Sonen slocknade han med redan vid 18. Och han sover fortfarande. Jisses, det kommer bli tidigt imorgonbitti nu. Fuck.
Efter min powernap så kom min älskade vän M förbi och vi satt och kacklade skit och drack lite öl. Känner mig helt lullig på ett par öl liksm... snacka om att jag är utarbetad nu i kombination med förlite sömn. Hövva. Men det var så trvligt och vi pratade om allt i livet, relationer, barn, äktenskap, otroheter mm... Har gått igenom det mesta vi funderat på och alla slutsatser orkar jag inte delge just nu... de kommer efterhand helt enkelt. Men jag är så glad att M har kommit tillbaka i mitt liv igen, han är världens bästaste och alledes underbar. Jag är så glad att han äntligen mår bra nu och är lycklig!!!! Det är nästan på årsdagen nu som vi återfick kontakten... härligt härligt!! Han svirade vidare här för ett tag sedan och jag ska väl strax gå och få lite skönhetssömn. Inväntar väl dock en kaffedrickande kompis som snart kommer och knackar på i fyllan och villan då han inte vill gå hem... Suck för fulla kompisar alltså. :)
Bla, bla, bla... Nu blev allt jag skrev en massa dravel bara. Precis som alla andra och det var ju inte planen med allt dethär. Jisses, jag skiter väl i att förklara vad jag gjort under dagen. Jag vill ju skriva om allt vettigt jag har på hjärtat, alla tankar och alla funderingar. Men nu blev det visst inte så, utan snarare en återberättelse om vad jag gjort. Beige... Är nog trött och lite full. Haha. :p
Hur som haver så har dagen nästan oavbrutet handlat om fina, fina karln i tankarna. Det känns bra. Det känns rätt. Det känns som att det äntligen kan gå vägen. Jag hoppas innerligt och mitt hjärta slår förfullt. Fy vad jag tycker om honom. Som min kära M sa, det kanske har sin mening allt som sker i livet. Alla signaler, alla händelser... allt egentligen. Det leder oss vidare och allt handlar väl egentligen om hur vi tolkar det och vilken väg vi väljer att gå?!?
Det är konstigt hur livet kan ta sådana sjuka vändningar, så fort. Jag vet att jag har mycket dravel som jag håller på och bearbetar. Och det är ju saker som jag tänker mer eller mindre på hela dagarna. För tänker gör jag hela tiden. Jag har mycket ouppklarat i mitt liv som jag håller på att går igenom. Det är väl därför det dyker upp så många i tankarna hela tiden... Jag har så många människor som betyder så mycket i mitt liv. Har så sanslöst mycket kärlek som bara längtar efter att få komma ut...
Började prata igår igen med den fina karln... och det är helt sanslöst att alla känslor kan dyka upp igen. Så fort. Läskigt... vi ligger så sjukt nära varandra på det mesta. Och jag tror att han är på väg att reda upp sitt liv och ingen skulle bli gladare än jag. Att vi fick en chans att göra allt rätt, under rätt förutsättningar... Kan ju bli så satans bra. Men det kommer krävas massor... och jag måste verkligen avsluta min tidigare relation och läka hjärtat. Men sen så. Då kommer min tid. Äntligen.
Den största faran är ju att jag tar den som finns närmast tillhands. Men så är det ju inte, trots att jag funderat på det. Jag vill ju ha hela alltet, en familj, en man, en pappa... en andra hälft. Hade jag bara velat haft "någon" hade jag kunnat tagit vem som helst utav de jag plöjt igenom senaste åren. (nu lät det illa....) Men jag vill ju ha kärlek på riktigt. Den äkta kärleken. Och jag tror att jag hakat upp mig på den förra alledes förmycket... eller jag vet att jag gjort det. Satt honom på en pidistal så att ingen annan kunnat komma i närhet. Säkert för att, på något konstigt sätt, inte tillåta mig själv att våga vara lycklig, att få försöka hitta "det". Konstigt... men som jag skrev tidigare. VM i självplågeri. Jag fungerar nog inte som alla andra.... :S Jag kommer alltid älska Honom. För alltid. Och jag kommer nog alltid fundera på hur vårt liv kunnat bli, om det blivit han och jag. Men jag lär ju göra ett val nu, livet passerar och jag förlorar underbara människor på vägen för att jag inte vågar chansa... Och det finns bara vårt avslut kvar, sedan lär jag gå vidare. Enkelt sagt, men svårt gjort. Och förhoppningsvis så blir jag lycklig med hjälp av någon annan... för att min och hans tid är rätt nu. Och vi vet båda att vi kommer få kämpa för det, för att få allt att funka. Vi kommer behöva ge lika mycket på olika sätt men sedan jag börjat tänka på det, känns det som det enda rätta. Och när jag ger mig in i detta så kommer det ske på fullaste allvar, för som sagt. Jag nöjer mig inte med något halvdant. Ska det vara, ska det vara ordentligt. Och jag skulle älska ihjäl karln bara för att han är så fantastisk och får mig att bara fokusera på honom... han får mig att bli alledes konstig bara genom tanken på honom. Och jag vet att jag skulle kunna få ett sånt sanslöst bra liv men honom vid min sida. Jag är stolt över honom. Att få ha honom i mitt liv, att få älska honom. Att han blir min på allvar... Ha. :D
Det ska ju tilläggas att hela den här falunincidenten bara gav mig vatten på kvarn, då denne var ju en kopia av orginalet. Ödet?
Ja, jävlar vad livet tar konstiga vändningar. Detta är tjusningen i livet, att det är så oväntat. Det är berusande!! Allting kan hända längst vägen, det hela handlar bara om inställningen till det. Det finns ett barnprogram som sonen brukar titta på där viljettmusiken går som följande:
"Det är en stor vid värld så det är bara att hänga på..."
Alltså... min son är ju bara världens sötaste. Vi pratade lite på väg hem ifrån dagis igår om hans tjejjer där. Han är kär i två utav dem, men det brukar vara ett helt gäng som springer och jagar honom. Men som sagt, han är kär i två och gissa om de är ljushåriga?! Min son är och förblir en sucker för blondiner. Helt galet. Jag pratade lite med dagispersonalen idag om det där och vi var rörande överens om att det är ruskigt tidigt för småkillarna att ha tjejintressen. Jisses... vart ska detta sluta?! Allt går lägre och lägre ner i åldrarna, helt sanslöst.
Idag hämtade jag sonen och hans bästa kompis på dagis så de är här hemma och lever rövare. De är så söta, på vägen hem så sjöng de luciasånger för full hals vilket gör mig alledes tårögd. Fy vad det kommer bli jobbigt på fredag och se alla småttingar stå där ute i mörkret och sjunga. Jag är helt enkelt för blödig för sånt. Men det är intressant att lyssna på barnens resonemang de har här hemma, alla lekar de hittar på och hur de liksom funderar på livet. De är inte ens 6 år liksom, ändå har de full koll på livet. Helt häpnansväckande.
Igår hade jag en diskussion med lady K om karlar och livet. Det är så sjukt hur karlar fungerar alltså. Men hon är i det stadiet jag var i under sommaren. Att man inte behöver en karl för att vara lycklig. Och visst fan behöver man inte det. Man behöver vänner och familj för att vara lycklig. Men samtidigt så finns det alltid ett behov av kärleksbekräftelse där inunder... och det tränger ju igenom emellanåt. Hur som haver... När jag lämnade sonen på dagis imorse så funderade jag lite på det här... Och jag kände faktiskt, precis som alltid lika som Lady K, att jag fan är lycklig ändå. Jag har världens bästa liv. Visst finns det mycket mer att önska, men över lag så är livet sagolikt. Jag är självständig och klarar mig själv, utan hjälp av andra. Bortsett ifrån min högt älskade son, mina vänner och familjen såklart, men de är ju liksom självskrivna i mitt liv. Utan dem vore jag ingenting... Men då funderade jag vidare, och jag vet att jag diskuterat denna tanke tidigare, är det så att karlar inte vågar chansa med tjejjer som mig? Självständiga och relativt säkra?
För tanken går ungefär såhär: En tjej som vet vad hon vill, kan kämpa för det, vägrar ta skit och inser sitt egna värde... hon är ju starkare än en annan tjej som inte inser vad hon är värd, som hänger på sina karlar som plåster, låter de inte ha ett eget liv, ska sitta ihop jämt och ha full kontroll över deras liv eftersom deras största rädsla är att de ska bli lämnade.
Och tro mig. Det finns MÅNGA sådana tjejjer. Hemska varelser.
Men väljer då en karl den här mesiga tjejjen eftersom de dels är rädda att tjejjen ska bryta ihop totalt, eller utav den anledningen att karln kan "forma" tjejjen till den han vill. Och att de på något sätt njuter av att bli sjukligt dyrkade?!
Jag fattar verkligen inte hur de fungerar. Men en sak vet jag. Och det är att jag aldrig skulle nöja mig med något halvdant och jag skulle aldrig ta någon skit. Då lever jag hellre ensam för resten av mitt liv, lycklig av att det är mitt egna val.
Håhå jaja... gosh vad jag är bra alltså. Tror hela denna blogg är VM i egotripp alltså. Men det skiter jag högaktningsfullt i. :D
När jag lämnade sonen på dagis imorse och var på väg till jobbet funderade jag på hur snabbt livet går egentligen... Ett år tycker man ju är hur långt som helst. Men om man delar in det i kvartal så är det ju fyra. Tre månader går ju sjukt fort. Helt galet verkligen. Detta har jag ju alltid vetat om, men när jag verkligen tänkte på det så slog det mig att livet bara rusar på. Sanslöst fort. Och vad fasen gör jag då? Jag sullar ju bort hur mycket tid som helst. På inget vettigt alls. Suck.
"Livet är det som pågår medans vi håller på med annat..."
Jag måste skärpa till mig och fokusera mer på det som är väsentligt. Sluta självplåga mig med smärtsamma minnen om en idyll som troligtvis inte finns och börja ta hand om min kropp. Att ta hand om min kropp, äta bra, motionera, träna, sluta röka mm... allt är ju under bearbetningredan, men det är svårt att lägga om och få bättre rutiner. Sedan ska jag fasiken sluta upp med dessa karlar som inte ger mig nått annat än köttigt sex. Sjukt bra dock, men det måste nog få ett slut. Speciellt om det ska gå till som det gjort senaste månaderna. Jävla skit vilken soppa och jesus vad min kropp tar emot mycket stryk. Bokstavligt talat. Hjärtat måste få tid att läka också, jag måste sluta plåga mig själv med tankarna på Honom och det liv vi kunnat haft. Ibland så tror jag inte ens att det är möjligt att få ett sånt liv. Att det är bilden av hjälten i sagorna som jag strävar efter. Den som kommer som räddaren i nöden och sedan lever vi lyckliga i alla dagar. Detg är lite lustigt faktiskt, jag läste en krönika om just detta idag. Hon skrev om Snövit och de sju dvärgarna. Att Snövit strävade efter att få leva lycklig i alla sina dagar och då prinsen kom och väckte upp henne så blev hennes liv fulländat. Frågan är ju, som både jag och denne krönikör funderar på, om denna idyll verkligen finns? Eller om det bara är ett hopplöst romantiskt bisarrt sökande efter det perfekta livet!?!
Jag fick inget svar ifrån den där drömmannen... hade förväntat mig ett mail tillbaka där han antingen tackade för komplimangen eller så undrade han vilket psykfall jag var... Men inget mail tillbaka. Däremot så gjorde han något helt annat. Och då höll jag på att tappa hakan. Han är nog lika skum som mig. Haha. Men min fröken sa att jag skulle ta det som en komplimang, för han är inte en sån som gör så utan anledning... Så jag får väl bara tacka och ta emot. ;)
Jävla fan också. Åkte på extrajobb på fredag... kommer jobba dubbelt men det ska bli skoj. Fullt ös dock, kommer vara helt slut. Känns lite smått ångestfyllt... Hövva.
Jag tror att man har en massa historia som man behöver gå igenom, olika kapitel i livet. Jag har en otrolig massa sådana som jag håller på att bearbetar. Det är väl därför jag tänker så mycket på Honom till exempel, för att det är på väg att avslutas och då funderar jag extra mycket. Ibland så undrar jag också om hela vår historia tillsammans bara är en uppmålad bild, en förvrängd minnesbild som jag målat upp i efterhand... Jag vet ärligt talat inte. Det har snart gått ett år nu och det gör fortfarande lika ont. Och samtidigt så blir jag så förbannad på mig själv som hela tiden tänker på honom, som något slags självplågeri. Han är gift i mina ådror...
Lady K skickade ett sms till mig idag, skrattade åt att jag kontaktade drömmannen och frågade om vi inte lovat oss själva att sluta upp med att intressera oss för upptagna män. Haha. Jo, visst har vi det... men som vi sa; man lever bara EN gång. Man måste våga chansa lite! Dessutom så är jag ju ärligt inte intresserad av just denne man, utan det är ju själva stilen och utstrålningen som är attraherande. Upptagna karlar. Tänk att det är så hopplöst att hitta en bra man, som är singel!?
Och då kommer jag ju osökt in på den fina, fina karln uppåt i landet. Har tänkt mycket på honom idag som omväxling medans jag städade på jobbet som en dåre. Urrk vad jag saknar honom. Om bara saker såg lite annorlunda ut så hade vi kunnat fått ett sjukt bra liv ihop. Minns att jag mådde så bra med honom, han gjorde att mina tankar fokuserades på honom bara... Att uppgivenhet och bitterhet mot kärleken lyckades han mota bort i sommras, han fick mig på andra tankar och lagade faktiskt hjärtat på mig. Sen fanns det mycket mer ifrån min sida som jag skulle vilja önska att han också förstod, men man kanske inte kan få allt man önskar sig? Om bara mitt hjärta får läka klart och om han inser att han vågar lämna sitt liv, styrde upp sin situation... då jäklarns skulle jag ta me fan gifta mig igen! Han är en fantastisk människa, men självklart så är det något som står i vägen... Och denna gång är det ju inte en annan, utan snarare avståndet samt en stor jävla skopa mod. För jag vet att jag begär mycket av honom... det är klart att han blir lite skraj, speciellt eftersom han gjort samma misstag tidigare. Men som sagt. Om bara saker var lite annorlunda...
LilleSkrutt är hos en kompis och leker idag.... Han åkte med kompisens mamma direkt ifrån dagis och kommer hem vid sju. Vilket innebär att jag har halva kvällen alledes själv. Gosh så skönt med egentid... Blir ju genast stressad i och för sig, för när han är borta känner jag att jag måste vara nyttig och städa, tvätta, plocka... så att det är gjort när han kommer hem så att jag kan ägna mig åt bara honom. Men som jag brukar säga:
"Även en superstålmorsa behöver ligga på divanen, läsa tantsnusk ifrån Harlequin och äta chokladpraliner ibland!"
Jag trodde vissa saker var så logiska att jag inte ens skulle behöva påpeka dem. Men upprepade gånger så händer samma sak. Jag vill inte känna mig hysteriskt gnällig men det är ju så jag kommer bli om det ska fortsätta såhär. Om man ska ta sitt ansvar, ska man väl ta det ordentligt också... Jag vill inte kasta skit på någon, men jag skulle så gärna vilja önska att saker såg lite annorlunda ut. Att han insåg saker och tog sitt ansvar ordentligt i en massa olika områden. Jag skulle kunna vräka ur mig en sjuhelvetes massa saker nu, bara för att jag är galet irriterad. MEN. Av hänsyn så tänker jag faktiskt utelämna det och hoppas på en bättring istället för att klanka ner på honom. Dock så är det som stör mig mest att han inte förstår något som är så självklart!?!?
LilleSkrutt kom hem idag, till min stora glädje. Gosh, kan man sakna sitt barn så mycket att hjärtat nästan går sönder? Det är jätteskönt när han är borta, för jag hinner känna efter hur mycket jag saknar honom. Och den känslan är viktig för att finna mer glädje och energi i vardagen tillsammans med honom. Han var sprallig som rackarns, dock lite trött och så lite hostig. Han hade tydligen varit jättehostig där borta, men nu verkar han okey... När han kom hem så roddade han iordning en scen och körde en rockkonsert för mig. "Och här kommer Rocker!!!" Han är ju för himla söt den där lille parveln.
Har pratat med min kaffedrickande vän om livet. Han ligger precis i en separation nu och tycker det är skitjobbigt. Och det är ju klart, en separation är aldrig kul, speciellt inte när man har barn tillsammans. Tro mig. Och tydligen så är jag någon expert på att ge råd inom det?!? Hur som helst, jag tycker om honom mycket och vill att han ska må bra. Försöker få honom att inse att han är värd all lycka och inte ska behöva tänka på alla andra hela tiden. För han är sån som person. Han tänker alltid på sig själv i sista hand. Han jobbar ihjäl sig för att kunna betala allt med huset/båten/stugan och sedan gnäller frun att han aldrig är hemma. Och hon verkar vara en jävla surfitta om jag ska vara ärlig. De hade väl haft en diskusion om allt och det blev pajkastning tillslut ifrån hennes sida. Tråkigt för honom, han är värd bättre.
Jag gjorde en fuling angående den här drömmannen jag såg igår. Jag stalkade upp honom och skickade en hälsning. Haha. Helt galet. Men samtidigt, det är ju jag i ett nötskal. Jag är spontan och impulsiv... Like it or not. Känner jag för att säga något till någon... då gör jag det. Sen är det ju bara att hoppas att personen ifråga tar det hela som en komplimang! :p Lite jobbigt annars kanske... Men samtidigt så var det ju bara något positivt och sånt kan man väl aldrig få förmycket utav? Trots att få höra det ifrån en vilt främmande människa?
Höhöhö... jag är nog lite galen jag. Men det bjuder jag på.
Helgen började fint... Jag jobbade frukost och gjorde ett strålande arbete. Gick sedan till simhallen för att simma lite. Tänkte ta ett simmpass på 40 minuter ungefär, tänkte att det borde ju vara lagomt. Men 11 minuter senare var jag uppe ur bassängen. Anledningen var ju givetvis att bröstmuskeln höll på att ta livet av mig. På allvar. Jisses alltså... Tänkte efter lite och kom ju på att det kanske inte var så himla smart av mig att tro att 40 minuters simmning skulle vara det optimala då jag inte varit i en simhall och motionsimmat på en sisådär 2 år. Smart drag. Bröstmuskeln är ju trasig sedan 2 år nu och det gör helvetiskt ont mellan varven. Träna måste jag göra, självklart. Men simmning var inte någon bra idé märkte jag. Så jag får väl försöka nöta här hemma med mina hantlar på 2 kilo vardera, trots att sjukgymnasten skällt på mig och sagt att jag BARA får ha 0,5 kilo. Hahaha. Helt galet. Kan väl inte stå och lalla med 0,5 kilo heller... det känns ju meningslöst.
Nåväl. På kvällen kom mina fina, underbara vänner hit och vi åt taco och tittade på idol (självklart) Sedan blev det utgång en sväng, en mild sådan dock eftersom jag dels gått upp tidigt på morgonen och skulle upp tidigt på lördagen också. Utgången var trevlig som rackarns och jag halkade hemmåt vid 01 ungefär. Tänkte sova direkt men den planen blev ändrad... Mycket trevligt och jag fick tankarna på annat håll. Han är så fantasisk den mannen. Jag är så glad att vi äntligen har den relationen i dagsläget som vi faktiskt har, för efter första drabbningen oss emellan så hatade vi varandra i ett års tid. Var för mycket känslor i vägen och jag ville väl ha mer än vad han kunde ge mig. Ett år till passerade, vi sågs väl ibland och det fungerade bra. Sedan träffades vi igen och blev direkt seriösa. Men han är ju min motpol, vi dejtar i tre månader och sedan går allt i stöpet. Jag funkar ju likadant. Men de senaste gångerna vi setts har allt gått fint och vi är ju överens om att det inte blir mer än så. Och det är helt okey med mig... Jag är glad att han finns i mitt liv och jag vet att vi aldrig skulle vara lyckliga om vi var tillsammans. Men jag älskar honom. Han är en fantastisk människa... Friends with benefits!
Vaknade upp på lördagen, inte direkt sugen på att åka iväg... Begravningar är överjävliga. Men den var ljus, varm och hjärtlig. Det kändes bra och jag bröt äntligen ihop. Var rädd att jag skulle vara alledes kall och stöta ifrån mig all sorg bara för att visa mig stark på något konstigt sätt. Men jag ville ju bryta ihop, annars så visste jag att sorgen skulle komma och bita mig i knäna i framtiden. Pratade mycket med en vän om detta också, han poängterade att det är viktigt att släppa ut sorgen. Så när brors bonusdotter läste upp en dikt började tårarna rinna. Och sedan då Annelie Rydens låt började ljuda i högtalarna gick jag liksom sönder. Men det var skönt. Lättande. Är så glad över att jag hade sånt stöd med mig. Tack älskade du.
Vi åkte vidare till Falun efter mottagningen. Fick äntligen se nya lägenheten och sova lite i soffan i vanlig ordning. Huvudet höll hela kvällen, trots att migränen gjorde sig påmind. Vi tre flickor tog en taxi in till stan, vid betalningen höll jag på att krevera av skratt då min fina vän bad mig att inte blanda ihop våra kontokort, då vi har exakt likadana... Hahaha. Jag menar, det såtr inte namn på dem eller?!? :D Skrattade ända till bankomaten, tog ut pengar och sedan gjorde vi falun osäkert. Var trevligt som rackarns... trots svindyr alkohol. Huga. Strax innan hemgång fick jag en uppenbarelse. En man går förbi bordet där vi satt, våra blickar möttes och shit.... Han är min drömkarl personifierad. Eller ja... jag känner ju inte denna människa... men hela hans person är precis vad jag vill ha rent attraktivt. Oh my. Självklart så visste ju mitt sällskap vem denne var. Han är 30 år, musiker (spelar bas såklart....) tatuerad i massor, sexig som fan, otroligt vackra ögon, enligt sällskapet är han fantastiskt härlig som person... med flickvän dock. Men som en kär vän skulle ha sagt; det har väl aldrig hindrat någon förrut?! :p Det känns som att jag blev helt förhäxad av denna person, och visst, det blev jag nog också. Men det var ju bara bilden av honom... inte han som person. Men shit vilket ögongodis. Kom hem framåt nattkröken, fikade lite och sedan slocknade jag som en dåre. Hade ju i och för sig varit en otroligt lång dag, mycket känslor och tankar så det var ju inte konstigt jag var ju helt slut.
Åkte hem vid lunch idag, satt på tåget och funderade en massa på livet. Skickade såklart ett mess till Honom, fan att jag aldrig kan låta bli att höra av mig... Saknar honom varje dag, det värker hål i hjärtat på mig. Fick en otroligt hemsk känsla... Tänk om han skulle dö ifrån mig? Jag hatar att han har så stor verkan på mig, att bara tanken på att han inte skulle finnas känns förjävlig. Även om vi aldrig kommer få en framtid tillsammans så känns det bättre i mig när jag vet att han finns och tänker på mig. För det vet jag att han gör. Jag tvivlar inte en sekund på hans kärlek, trots att han sårat mig om och om igen. Och ändå så finns det bara en sak kvar mellan oss och det är att ses och göra ett avslut. Jag kan inte låta mig själv att älska en människa så intensivt när det aldrig kommer bli vi. Jag måste släppa honom för min egna skull, trots att det kommer bli det absolut värsta valet i mitt liv.
Finns det något bättre band än Daughtry? Låten "sorry" är så fantastisk alltså. Hela skivan med Daughtry bara skriker ut historien mellan mig och Honom. Mannen i mitt liv. Min själsfrände. Fy fan vad jag älskar honom.
Hur sanslöst är inte det då... att man kan älska en människa trots att den personen gör en så illa i hjärtat att man knappt orkar leva längre? Och ändå så förlåter man och hoppas på den dagen han åter står här utanför dörren och äntligen är redo. Den dagen... Och samtidigt så vet jag att den dagen nog aldrig kommer att komma. Och att bara erkänna det för mig själv gör att en bit av mig dör inombords.
För nästan exakt ett år sedan stod jag och lovade mig själv en massa saker... Hur mitt liv skulle se ut och vad jag ville få ut av året som snart gått. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att 2008 skulle bli ett fantastiskt år. Nu blev det ju inte så... jag tror att detta året, som snart är slut, tar rekord i helvetesår alltså. Hur mycket nitar ska man åka på och hur mycket skit ska man behöva utsättas för under en period i sitt liv? En sjuhelvetes lång period också!! Nepp... det är bara att ta nya tag inför det kommande året. För då jäklarns... då börjar mitt liv på allvar!
Tänka sig att julkalendern är så fruktansvärt spännande alltså... Visst har sonen både en chokladkalender och en vanlig så det är väl kanske inte så konstigt att det är kul att gå upp på morgonen då man får börja dagen med en chokladbit!Och självklart är det spännande med julen överhuvudtaget. Han vaknar ju på morgonen, slår upp sina blå och det första han tänker på är kalendern. Så härligt att se... Idag åker han tåg med sin faster till sin pappa. Ungen formligen älskar att åka tåg så det kommer nog gå galant, att han sedan ska vara med pappa hela helgen är något som jag uppskattar enormt. Min son är världens sötaste unge och jag älskar honom över allt annat. Men fy fan vad skönt det är att han är med pappa ibland alltså!!! Han kommer tillbaka på söndag, så jag har hela helgen på mig att samla ny energi. Ska dock göra en massa tråkiga saker i helgen så jag vet att det kommer lik förbannat bli tufft. Ska iofs också träffa mina flickor lite också, så jag hoppas det ger mig lite energi i positiv riktning!
Jobbet har gått bra idag... har varit väldigt lungt så jag och cheferna har bratat skit mestadels känns det som. Vi diskuterade alla snorungar ute på samhället idag. Det har börjat hända så mycket skit ute nu, skadegörelse och sånt... Kom fram till att det är barnen till 35-45 åringarna som är ute och svinar. Och ungarna har fan ingen respekt alls!!! Det är ju helt galet verkligen, vart tusan är föräldrarna? Och varför har barnen ens blivit som de är? För vi konstaterade att barnen gör ju som föräldrarna gör... Och om föräldrarna inte bryr sig, finns där för sina barn... då är det ju inte konstigt att ungarna blir hopplösa socialfall alltså. För det stör mig också, att ungarna i dagens läge är ena jävla syltryggar. De orkar inte göra ett skit, lever på sina föräldrar eller på socialen. Vad är det för samhälle då?? Jamen ORKA, brukar min lillebror säga. Han är 18, har hoppat av gymnasiet och skiter i framtiden vad det verkar som. Vad är det för jävla sätt då?? Jobba och försörj dig säger jag bara. Jobb finns, hur mycket som helst. Kanske inte världens bästa jobb, det mest välbetalda... men det är ju jobb för tusan. Man kan ju inte tro att någon kommer servera ett jobb på silverfat där du sitter på arselet och får ut 20 000 i månaden. Man får ju börja med att ta något skitjobb och sedan arbeta sig uppåt. Men man lär ju ligga i, arbeta ordentligt och skärpa till sig. Lata jävla ungdomar alltså!!!
Och jag menar inte att det är lätt... absolut inte. Jag har suttit i samma skitsits jag med, men allt jag har i livet... det har jag fan åstakommit själv. Visst har jag bra kontakter och sånt... det behöver man ju för att man ska kunna komma någon vart. Men sedan är jag ju för jävla bra alltså, det är ju därför jag har det jag har i dagsläget. Inte fan får en syltrygg ett bra jobb, ett bra kontaktsnätverk? Visst, jag har fast heltid i dagsläget... det kanske ser helt annorlunda ut om ett halvår. Men då är det ju för tusan bara att bita ihop och leta reda på nytt jobb. Allt hänger på viljan...
Jisses vad jag är bra alltså... ;)
Har funderat på en sak länge nu, som dessutom fick vatten på kvarn inatt, är om det står i pannan på mig att jag söker en upptagen 40åring som partner i mitt liv?! Det är inte första gången (och säkert inte den sista heller) som jag får intresseanmälan av någon över 40 strecket. Helst ska de vara 60+ också... då är det ju klockrent. Jisses alltså...
Skrämmer jag bort alla jämåriga potentiella karlar eller vad handlar det om?
Jag satt på fiket med en vän igår. Hon är som en vitaminkick den fröken, jag blir så full i energi och blir så glad av att vara i hennes närhet. Hon är så härlig! Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord som vanligt och kom in på mina vänner i allmänhet. Och jag har nog världens bästaste vänner. De är så fantastiska allesammans alltså. Så underbara med min son, leker och respekterar honom. De hjälper till då de kan. Det underlättar så otroligt för min del då jag inte har den energi som jag önskar att jag hade varje dag, för att leka och busa med honom... Att de kommer förbi, häckar här ett tag och busar lite med honom så jag tex får diska ifred är så himladens mycket värt. Jag älskar mina vänner. Allihopa. De brakfester vi hade i våras här i lägenheten är ju ett strålande exempel på hur bra de är. Trots att vi var 30 pers i kök, vardagsrum och balkong så syntes det knappt efteråt. Inget sull, inte så mycket spill, inget glaskross... ingenting. I vanliga fall skulle nog hälften av dem ha spårat ut rejält... men inte då de är hemma hos mig. Det tycker jag är skönt. Men som min vän sa, ens vänner speglas av hur man är själv. Och jag hoppas att jag är en bra människa. För som hon sa: "Dåliga människor förtjänar inte bra vänner" Hahaha...
En annan sak vi kom in på är otrohet... Ett gammalt ex till mig hörde av sig i lördags natt. Sent som fan, så snarare på morgonkvisten liksom... Han skrev något i stil med att han ville ha en bild skickad till sig. Men vad?? Jag svarade på söndagsmorgonen och frågade om inte han har en fru som kan hjälpa honom med det?! Och jo, visst har han det. Men hon var inte intresserad av att skicka på mobil. Och då vänder han sig åt andra alltså.... Nu till min fundering... Vad är det som gör att en människa tycker att det är okey att vara otrogen?! Missförstå mig rätt här nu, att skicka sms till ett ex med sexuell anspelning kanske inte räknas som att vara otrogen... men ändå. Bara tanken av att vända sig till någon annan än sin partner, borde det inte börja ringa några varningsklockor då?? Jag menar.. jag har varit den andra kvinnan i flera olika fall. Och jag skiter fullkomligt i om någon är otrogen med mig, då det inte är mitt ansvar eftesom det inte är JAG som är i ett förhållande. Alltså ligger hela det ansvaret på honom. Visst kan det anses vara dålig moral av mig, men som sagt. Det är inte mitt problem. Sen att den dåliga karman kommit och bitit mig i knäna ett par gånger efter jag varit ute på bravader är ju en helt annan sak... Men det här exet nu då... han menar ju att det är bra med sin fru... Att han är glad och lycklig med henne och deras lille skrutt de fått ganska nyligen. Varför gör man så då helt enkelt? Och det är ju inte bara han som håller på så... det finns ju så otroligt många som är ute och jagar trots att de ha partner hemma. Och övervägande del av dem är karlar... De verkar inte ha någon skam i kroppen som kan vara ute och flänga runt utan att få dåligt samvete alls... och dessutom göra om samma sak flera gånger. Är en kvinna otrogen mot sin partner så gör hon ju något åt det inom en svar framtid. Kvinnor är inte gjorda att vara systematiskt otrogna... då bryter de upp ifrån sitt förhållande och håller inte på och inväntar detta jävla "sen" överhuvudtaget. (och en utläggning om ordet "sen" kommer.... senare... ;) )
Nåväl. Det var väl det jag behövde få ur mig nu...
Nu kom det stora steget... att axla ansvaret att skriva en egen blogg. Helt öppet, helt avslöjande och helt... helt bara för min egna skull. Jag vet att det jag kommer skriva säkert kommer störa människor. Men det är deras problem isåfall. För här skriver jag för att jag vill... och jag skriver enbart för min egna skull...
Jag tänker inte presentera mig heller... För ni som läser vet iallafall vem jag är... och skulle jag lyckas få andra läsare så då kommer ni lära känna mig på vägen helt enkelt! ;)
Kvällen spenderades med att kolla på Sex and the city-filmen. Jag ska meddela att jag inte är något direkt fan utav den serien, trots att jag sett många, många avsnitt på repriser. Men jag satt och skrattade och grät om vartannat under filmen. Helt sanslöst. Jag diggar dem allesammans... och helt klart värt att se filmen. Men det jag började fundera på var ju det här stora med kärleken... Finns den verkligen? Jag menar... det känns som att man jagar ett liv som inte finns? Eller gör den det? Den här eviga, rena, intensiva, explosiva kärleken? Och om man hittar den... hur vet man att den är äkta?
Jag fick ett mail häromdagen. Ett sånt här jävla kedjebrev som vanligt... men jag gillar fröken som skickade det till mig så jag ägnade någon minut åt att läsa... Det stod bland annat följande:
"Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova.
Vänta på pojken som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner.
Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig.
Vänta på honom som säger till alla sina vänner: "Det är hon..."