Dags igen då kanske? :D
Kategori: Allmänt
Fick lov att läsa sista inlägget sedan i höstas (!!) för tt ha lite koll på vad som hänt sen sist. Och det är ju enormt mycket saker såklart!
Lillans operation gick som smort, den tog längre tid än väntat men hon var så duktig och personalen var fantastiskt bra. Jag frågade läkaren om han kunde ta polypen också medans de satte i rören och han sa att de inte brukar göra det på så små barn eftersom det blir ett mer komplicerat ingrepp då. Ok sa jag, men kika iallafall. Lillan fick lugnande utblandat i cola och lyckan var ju total. Två gosedjur fick hon också så när hon låg på britsen för att sövas var hon lugn och glad. Det bar lite läskigt att se henne försvinna in i narkosen, även om jag är rättså härdad med såntdär. Jag fick gå ut till oroliga och nervösa pappan och sedan fick vi vänta. Det tog ju sammanlagt 1 tim och 20 min på op tror jag, läkaren kom ut efter halva tiden och meddelade att allt gick bra och att de tagit bort polypen också, vilket var en rejäl "fläskfilé" ... No shit liksom med tanke på att hon snarkar som en dåre... Hon kom till uppvak och var lite dåsig någon timme, hostade lite blod och så men sedan piggnade hon på sig snabbt. Glass och yoghurt och sedan blev vi hemskickade! :D Världens duktigaste tjej verkligen och efteråt pep hon till lite ibland bara, annars märktes det inte att hon opererats. På återbesöket 6 veckor senare hade hennes vänstra rör åkt ur och låg löst i hörselgången. Läkaren hade ALDRIG varit med om att det hänt så snabbt efter en operation och eftersom lille madamen är så obstinat fick han inte plocka ut det heller. Antingen så ligger det kvar där eller så har hon tappat ut det... Ska blir intressant att se på nästa återkoll i maj! Hon har haft lite problem med öronen sedan detta, men inte alls i närheten av vad det varit tidigare och det känns verkligen som att vi gjort rätt med operationen. Nästa grej blir säkert att ta bort hennes enorma halsmandlar också, en fråga vi får ta upp på besöket i maj...
I övrigt mår hon mestadels bra, lite kink över tänder och hals och en enorm massa trots. Blir HELT galen på denna envisa, starka och vrånga unge att jag saknar ord. Och sedan vänder hon och blir ett tvärmysig mönsterunge som man liksom bara smälter för... Fasar för framtiden... :O Dagis fungerar som smort, hon älskar att vara där även om det blir ganska sena dagar för henne. Jag har bestämt att jag inte ska ha dåligt samvete för det, eftersom hon sista timmen får all uppmärksamhet från personalen alldeles själv så det går ju faktiskt ingen nöd på henne. Chilla lite nu mamma...
Skrutt då? Jodå... han mår bra han också, extremt pree-teen och trotsig, uppkäftig och dryg. Lite lätt dampvarning på honom fast det egentligen inte alls är så. Man kan liksom se på honom att allt jobbiga i kroppen bara MÅSTE ut, även om han vet att det är fel att hålla på som han gör. Puberteten. Gotta love it. Han fick sin första finne i förra veckan också. Hjälp, vart är min fina lilla söta pojke någonstans? Nu är han ett gubbsvettigt monster!!! Givetvis han han sina fina sidor också, han har en extrem fantasi fortfarande, är ofta ute och leker istället för att bara ligga i soffan och spela på sitt nya DS... Han är smart och snabbttänkt och sköter sig bra i skolan. Läxorna är ju fortfarande hemska att göra, men vi försöker varje vecka att göra det lättsamt. Och det går ju bättre och bättre, han är ju som sagt inte dum det är ju bara tålamodet det handlar om... :p Han är kalasduktg i innebandyn och ska även börja simskola på lördag förutsatt att han hinner bli frisk. Kommer bli jättekul att se verkligen! :D
Jag då? Jodå... livet rullar väl på ungefär som det är planerat. Har kört på lite för mycket senaste tiden vilket resulterade i ett akutläkarbesök och sjukskrivning en vecka. Stränga förhållningsregler att ligga i soffan och peka lite lagomt med hela handen åt den och det som ska göras... Det hela resulterade i 3,5 dygns någolunda stillsammare tempo innan jag fick dårdimpen och sedan var det bara påt igen. Tar det dock lugnare än vanligt så allt känns mycket bättre nu iallafall. Är huvudet dumt får ju kroppen lida, borde man inte blivit van liksom?
Jobbet flyter på alldeles fantastiskt bra, håller ungefär 50% och det känns rätt stabilt. Sökte ett annat jobb också, kom på intervju och gick vidare till min stora förvåning men blev ju tvungen att tacka nej eftersom jag redan har häcken full liksom. Lite trist för jag tror att det hade varit ett intressant jobb verkligen!
Studierna rullar på som de ska också, kör ju lite mer än 50% där och matten är nästan klar. Dvs den grundläggande matten, A-kursen börjar i slutet av februari och DÅÅÅ kommer helvetet igång på riktigt... EngelskaB-kursen i höstas gick kanon, jag kammade hem högsta betyg till min stora förvåning och nu kör jag på samhäll B även den på distans och hoppas på ett starkt G där iallafall. Lika bra att inte ha alltför höga tankar om sig själv... :p
Har lite chockartat smsat med Honom strax innan jul. Jag fick ett sms med hans nya nummer och kände liksom bara ehh jaha? men sedan tänkte jag lite på allt och eftersom jag fått reda på att de väntar barn och gift sig så ville jag berätta för honom att det är bra och att jag hoppas han är lycklig. Blev en liten konversation men allt känns fint. Jag vill ju bara honom väl givetvis, historien om oss hände i en annan livstid känns det som även om den där sårade känslan fortfarande finns kvar. Ungefär som om man hade blivit brutalt sviken av sin bästa vän man trodde man kunde lita på när det verkligen gällde. Jobbigt med det är ju som det är. Jag är glad för hans skull och hoppas han är glad för min.
Ang vänner så finns det mycket frågetecken runtomkring mig nu. Förstår verkligen ingenting av vad som hänt och trots mina försök att ta kontakt och få lite personlig respons så händer... absolut ingenting... Står som ett frågetecken och kliar mig i huvudet åt allt. Det är så sorgligt eftersom detta är en vän jag alltid trodde skulle finnas där, en vän jag alltid ställt upp för och vi har haft nästan daglig kontakt och nu helt plötsligt så händer ingenting. Skumt. Mycket skumt. Det innebär att jag saknar henne enormt, hon missar en massa saker i vårt liv, vi missar en massa i hennes. Känns så konstigt och så tomt.
De Bästa kommer komma upp snart igen, som vi längtar!!! Och jag hoppas så att deras planer går i lås, det skulle vara så fantastiskt härligt!
Karln då? Jo... förutom att han är en slö, lat och typisk karl mellan varven så är han samtidigt det bästa jag har. Det är fortfarande sådär att hjärtat slår lite hårdare när jag tittar på honom. Tänka sig, den där fina varelsen är min. Bara min! Även om jag skulle vilja kasta ut honom ibland så älskar jag honom till döds... Han KAN ju bara han vill, han måste ju bara ÖPPNA ÖGONON för livet. Vi har haft en kanonbra helg bortsett från att lillan var lite kinkig men så i måndags blev vi båda sjuka och eftersom han är karl så blev han ju dödssjuk direkt. Nog fan är jag galet snorig och har ont överallt men vissa saker måste bara göras... Är det inte konstigt att kvinnor orkar med hem och barn trots att de är tvärdåliga medans karlarna blir helt invalida och orkar ingenting? Livets mysterium verkligen.
I november så förlovade vi oss iallafall, jättehärligt, enkelt och så rätt. Skålade med lite bubbel i soffan och hade det trevligt. Känner mig ruskigt nöjd med livet, även om det har sina ups and downs ibland.
Våren kommer bli spännande på många sätt, mycket nytt, olika förändringar och spännande saker står på agendan. Jag hoppas bara att jag lyckas hålla ihop och fixa planen. Allt blir ju så mycket lättare då! Skrutten slutar tvåan (!!) och lillan får tre nya kusinbarn inom loppet av ett par veckor. Jösses vad den sidan av släkten ynglar av sig! :D Jag ska jobba och plugga och fixa den här skiten nu. Sedan tänker jag njuta av våren, värmen och solen. God damn vad nice! :D
Men först på schemat står kaffe, bli frisk från helvetesförkylningen, njuta av melodifestivalen och försöka hitta de där stunderna i livet då allt känns sjukt bra - och hålla fast vid den känslan -
Well. So long suckers!
.