Det känns som att hela min uppenbarelse gått sönder och är i två delar.
Den ena delen av mig tänker "shit happens... bara att gilla läget och gå vidare..."
Den andra delen vill bara bryta ihop fullständigt, bli självdestruktiv, skita i allt och bara ge upp.

Jag vet ju vilken del som kommer vinna. Det känns bara jävligt tomt just nu.


Saknar min fina underbara karl obeskrivligt mycket. Kan man sakna ihjäl sig??

Lilleskrutten är alldeles underbar iallafall. Han börjar bli så rackarns stor, det går verkligen undan i utvecklingen. Han kommer med nya funderingar varje dag och jag är så glad att jag har honom i mitt liv. Älsk, älsk, älsk!!!

Hoppet är det sista som överger människan....
Men det är ju bara att inse att det är ett hopplöst fall?


.