Fy fan, livet rusar ju på i världens fart. Jag förstår ibland inte vart dagarna tar vägen. Wroouumm låter det och sedan var det måndag igen. Jisses! Men det är samtidigt skönt, att veckorna tickar på och att det snart är dags för flyttlasset. SOM jag längtar. Fy farao... skrämmande men underbart! Det kommer ju bli en galen chock att bo ihop med karln när vi inte gjort det tidigare, speciellt under de här förutsättningarna, men samtidigt så har vi en sån jävla bra relation nu så vi kan ju faktiskt prata om allt... Snacka om att det har utvecklats sedan vi träffades första gången. Det har ju varit två uppbrott och en jävla massa tjaffs däremellan. Kommunikationsproblem och en skopa osäkerhet. Mest ifrån min sida, men jag har faktiskt märkt att karln är lite osäker mellan varven han också. Vilket är helt knäppt, för jag avgudar ju människan och skulle aldrig vilja vara utan honom. Han är min andra hälft ju. Och det känns så förbannat bra att vi har kommit så långt att allt känns så stabilt. och jag är så stolt över mitt egna beteende just eftersom vi fortfarande harvar i distandjungeln. Men jag fixar det!!!! Jag blir inte ett sånt där monster, en kaninkokerska och funderar på alla möjliga skräcksenarier... Inte alls som det var förrut iallafall. Och det känns så skönt... jag är så lättad över att jag kommit till den insikten att det beteendet inte fungerar längre, varken för honom, mig eller oss. Duktig jag! Sen att jag är ett hormonmonster som sprutar känslor och tankar är ju en heeeelt annan sak. Han är väl införstådd hur jag fungerar just nu och det känns så bra. Att viljan och intresset finns hos honom om allt vad det här rör. Och att han säger så fina saker om det. Och att han är så lycklig... det gör ju mig så stolt och lycklig också! Gaahh... underbara karl!

Ibland känns allt så självklart och faktiskt... och ibland känns det som ren inbillning. Kan inte veckorna gå lite fortare så jag får bekräftelsen på att allt är okey?

Det är faktiskt galet hur man lyckas träffa en människa när man minst anar det eller behöver det (fast det kanske vi gjorde... behövde varandra desperat, utan att veta om det?!) och dessutom var båda två i precis samma fas i livet då vi ville ha ut samma sak av livet!?!

Jag säger inte att det är lätt, att livet kommer bli en dans på rosor när vi bor ihop (och inte vägen hit heller) Det kommer blir GALET jobbigt och vi kommer få lov att KÄMPA för att få allt att fungera. Men vi VILL båda och vi tänker GE ALLT. Det är en skön känsla att få dela faktiskt... både allt bra och allt jobbigt. Så man inte lever i någon drömvärld utan att vi inser verkligheten som den troligtvis kommer bli.

Och på fredag kommer snyggingen hit över helgen. Tre underbara dygn att tanka kärlek... kan ju inte bli bättre tror jag! SOM jag längtar!
Blir även kräftskiva hos päronen, undrar om den kommer bli lika hysteriskt som förra årets?? HJÄÄÄLP!

A just det... 4 (!!!!) dagar kvar sedan får fröken herselfe S.E.M.E.S.T.E.R  i hela 9 dagar! *lycka*

Skrutten är inne på sin andra dag på fritids nu, det går kanoners och idag skulle han hjälpa en ny pojke där och visa runt honom. Min son är så rackarns duktig! Men igår var han ett jävla monster kan jag meddela. Trotsig, tjurig och jävlig helt enkelt. Fy fan, jag tycker det är skrämmande att de kan skifta mellan att vara små och söta till stora och trotsiga så snabbt. Läskigt ju... Men överlag är han ju skötsam faktiskt. Är så nöjd över hur min skrutt blivit, han är världens bästaste.

Kvällsjobb idag... inte laddad alls. Kan man sjukskriva sig tro? Nej just det... det är ju jag som är chef denna vecka då de riktiga cheferna dragit på semester. Fan också... :(