eyesan

Har haft mitt psykbryt nu, messat klart med fina karln och det blev jag ju inte klokare av...

Har pratat med mina fina fröknar. Och de har ju belyst att han är en jubelidiot och att det är jag som drar upp allt hela tiden när han drar sig undan. Såå... för att hårddra det hela så är jag kanske kär i en skugga. En människa som bara finns i min hjärna? Såå... alltså är det upp till mig att försöka glömma nu. Sluta upp och tänka på detta "tänk om" hela tiden, inse att det inte finns ett "sen".

Men det kommer bli jobbigt och det kommer ta tid. Men nu lär det ju för fan vara nog.

Jag förlorar alledes förmycket på att bitcha om saker jag inte kan förändra, saker som jag inte kan få. Jag riskerar ju att tappa en massa saker under tiden, förlora människor som kanske är bra för mig längs vägen.

Enough is enough helt enkelt...

Det är ju bara så satans drygt att jag hela tiden försöker skydda mig själv, att hela tiden ha en väg ut. Det ska jag fan sluta med. Lev för stunden istället. Men det är ju inte så lätt, jag vill ju inte bara ha någon, jag vill ju ha den där... En person att dela livet med, en familj, fler barn mm... Allt det där. Jag vill vill vill vill..... Men jag kommer fan inte bara ta det näst bästa. Jag ska ha den personen som sätter mig främst, som stöttar, finns där, hjälper till, älskar min son, dyrkar marken jag går på.... Är det förmycket begärt?!?!??!!? :D Hahaha... allt har sin tid helt enkelt. 

"Tiden får utvisa" som man brukar säga. Snacka om helomvändning nu... :D Jag i ett nötskal.


.