Har fått en kommentar på ett tidigare inlägg, utav vem vet jag inte dock, lika spännande varje gång man inte vet vem det är som läser och kommenterar...HUr som helst, det var något som detta:  "så som det ser ut i hjärnan, ser det även ut i hemmet..." typ. HUMOR. För om det verkligen skulle stämma så skulle mitt hem se ut som ett bombat skithus konsant. För det är så det känns i skallen. Suck.

Gårkvällen var oerhört trevlig. Jag har nog världens bästaste vänner. De är absolut bäst. Bästare än bästast. Top notch helt enkelt! :D Några saknades såklart, men de finns alltid i mina tankar....

Jag satt och hade en konversation med en utav mina absolut älsta vänner, hon är en av få som känt mig sedan skolåldern... vi har fortfarande jättebra kontakt trots att hon bott utomlands under ett par år. Hon kom hem nyligen och då började vi umgås igen. Och det var ju precis som tidigare. Hon är för himlades söt. I vilket fall satt vi igår och pratade om att hon hade så dåligt samvete över att hon inte hjälpt mig som vän då jag behövde det. Att hon inte lyckats komma innanför mig och mitt skal och att hon har dåligt samvete av det... Och visst... jag kan ju vara svår, jag kan vara jävligt hemlig och visar inte hur jag fan mår egentligen. Och jag bryter ihop när jag är själv, inte det här klassiska "gråta ut mot en axel"... Nepp, inte för mig. Ensam är stark. Grejjen är ju, vilket jag förklarade för henne också, att jag visst blir hjälpt av mina vänner. Jag skulle inte klara mig utan dem. Och hon är ju en bidragande faktor till att jag är den jag är idag, trots att jag aldrig gråtit ut hos henne. Men jag blir ju stärkt och stöttad av vännerna då jag umgås med dem. Vi gör grejjer ihop, sitter i soffan och degar, drar oerhört dåliga skämt så man garvar hysteriskt. Allt sånt hjälper ju mig då jag mår dåligt. Till ex, när den fina karln gjorde det valet han gjorde var jag ju helt förstörd. Jag stod i duschen och grät så inåthelvete hysteriskt att jag fan trodde jag skulle dö av andnöd... Jag mådde verkligen sjukt dåligt under lång tid... Dagarna efter umgicks jag ju intensiv med min älskade Lady K, vi åkte och handlade, fikade, pratade skit om mycket, pratade framtidsplaner mm... Allt det gjorde ju att jag mådde bättre, skingrade tankarna. På fredagen hade vi vår traditionella fredagskväll då Storebror drog på sig Lady K´s kläder och poserade snällt. Jag garvade så galet mycket åt honom när han fjortisposerade i tjejkläder. Helt stört. Och allt sånt hjälper ju mig. Och detta berättade jag ju för fröken. När hon och jag umgicks så pratade vi väl aldrig om livet sådär ingående, det var mycket med henne under det tiden så det var väl koncentrerat mest på det. MEN jag blev ju hjälpt också... Kan man bli annat då man har fantastiska människor runt sig?? Men hon var ju för himladen söt... hon menade på att jag är den som bidrog till att hon fortfarande lever idag. Och det är stort. Oerhört stort. För jag känner ju nu att jag kunnat försökt hjälpa henne så mycket mer än vad jag gjorde....

Grejjen är ju idag att jag lärt mig att hantera mina känslor bättre... Förrut packade jag ner dem i en liten låda och la det längs ner i mig. Men det blev ju fullt där tilslut och jag kraschlandade brutalt. Ångest, separation, dödsångest, nervklen mm... Allt kom på en gång. OCH det skedde då jag och pappan separerade. Nu kan jag hantera det bättre, jag försöker ta hand om allt jag känner och även om jag inte bryter ihop offentligt eller så, att det syns på mig så bearbetar jag ju allt inom mig, mycket till hjälp av människorna runt mig. Jag är en isprinsessa, det vet jag om... MEN jag är också öppen med allt, jag hymmlar inte med att jag mår skit ibland även om jag visar det inte så bra.
Det är ju lika med värken... jag har skitont vissa dagar, blir ju mer gnällig och tjurig men jag försöker ju verkligen inte att klaga. Det är ju inte så kul för andra att höra att jag har ont i knät ena dagen, ont i höften andra dagen för att sedan gnälla på att det gör ont i handlederna eller vänta, armbåden var det visst nu... Jada, jada, jada... det blir ingen lyckligare av. Så jag försöker låta bli, både för andras skulll och för mig egna. När jag inte klagar så mycket så tänker ju inte kroppen lika mycket på att det gör ont... och då blir livet lättare att klara av.

Såå... tankarna snurrar på som vanligt. Det känns ju bra att hjärnkontoret fungerar någolunda iallafall.... :D ÄR så jävla sur på att det aldrig kan bli varmt ute. Snöar hela tiden vilket jag inte vill... Jag vill ha sommar och sol, grillkvällar med öl och goda vänner, mysiga kvällar på balkongen, promenader vid 22 då solen fortfarande syns... Ligga och bara njuta av regnet och förhoppningsvis en massa åska. Åååhhh....
Har bokat lägenheten på gotland i sommar nu. Det ska bli satans skönt att få ha semester för en gång skull... att verkligen åka iväg och mysa bara jag och LilleSkrutt. Inväntar bara bekräftelsen och sedan ska jag göra en förskottsbetalning på 30% tror jag det var. Paret som hyr ut verkar vara helt reko... och det ska bli intressant att få åka iväg även om det inte är så långt till Gotland direkt. Men det blir ett äventyr för mig och LilleSkrutten.

Penntrollet hörde av sig igår och ville ses. Jag avböjde vänligt med bestämt... pikade honom för att han hade sex i helgen och till svar fick jag att jag ska sluta tro det då han inte hade det och är satans nöjd med mig... Höhöhö. Jag är dock skeptisk, litar inte på honom... Jag vet inte varför, för han har vad jag vet aldrig ljugit för mig. Men det är väl så att jag är lite reserverad eftersom jag inte vet vart fan han är egentligen. Han skulle ju kunna dra över hur många som helst utan att jag någonsin skulle få reda på det. Och sånt gillar jag inte.

På tal om sånt så känns ju informationen jag fick igår inte sådär överdrivet värst bra. Jag ljuger ju om jag säger att det är okey... Jag kan ju dock inte kräva något, jag har inte rätt att säga något eftersom allt mellan oss är så löst och så nytt. Jag har ju ett trassligt liv jag också och jag kan som sagt inte stå där med moralpinnen. Dock så är det ju inte uppskattat och risken finns ju att det i framtiden (OM det blir en framtid) kan skada relationen då han och hon alltid kommer vara i kontakt med varandra. Stördt. Jag är inte svartsjuk av mig, det har hänt ett fåtal gånger och det eftersom jag varit osäker på den personen, men jag vill inte bli svartsjuk nu heller.  Men jag uppskattar hans ärlighet och att det märkt på honom när det hänt något... Som sagt, skönt med en människa som inte är komplicerad. Han liv är komplicerat, men inte han som person. Skönt verkligen.

Pratade lite med min vitaminkick igår också... om en massa i livet men vi kom in på musik bland annat... Och vi kom fram till att The Ark är sjukt bra och att Agnes Carlsson chockerar med sin nya skiva. Och hennes låtar "on and on" är så bra, den bara skriker Honom... Och "Release me" är ju om fina fina karln. Hurmor alltså. Jag tror Agnes är tankeläsare... (eller inte hon då kanske, utan snarade låtskrivarna som gjort låten.... men ni fattar...) Det är grymt bra dansmusik och texterna är jävligt bra också...

Nu spelas Kings of Leon i musiklistan här. I love it. "sex of fire" är galet bra. Och på tal om sex... fy fan. Jag vill ha.

Jaja... Ikväll blir det date, melodifestivalen (äntligen som Gert Fylking skulle sagt!) och sedan träff med vitaminkicken och vänner... Det blir nog kalasskoj.


.