Idag har min son plockat många pluspoäng. I morse var han ett monster, jättetrött och kinkig så jag höll på å strypa ungen. Men idag efter dagis har han varit en ängel. Fixat och donat hemma, kramats och pussats, fixat kaffe till mamman och kvällsfika till sig själv. Han har frågat snällt om han fick spela dataspel och frågade om han skulle blåsa på mitt ben när han råkade skjuta bordet så jag gjorde illa benet... Han är för himla söt.
I morgon blir han upphämtad på dagis efter lunch någongång utav pappan. Det ska ju bli intressant eftersom pappan aldrig hämtad där tidigare. Sedan ska de åka till storstan så lilla mamma blir alledes ensam och barnfri i helgen. Hurra vad välbehövligt. Jag kommer, precis som alltid, bli helt sjuk av saknad men det ska samtidigt bli skönt...

Jag kan bara inte förstå hur fan folk prioriterar egentligen?!?! Det är så jävla logiskt, alla fattar utom du... (för att citera Petter liksom)

Annars då? Joo... jag är väldigt trött eftersom sömnen inte blivit prioriterad senaste dagarna plus att det varit fasansfullt mycket på jobbet tidvis. Sena kvällar får jag ju skylla mig själv för... Men det har varit underhållande och välbehövligt. Det är oerhört skönt att träffa en människa som inte är komplicerad. Som är ärlig och rak. Som man kan prata med, även om man pratar om mindre behagliga saker. Ovanligt och oväntat. Men ack så härligt. Jag har dessutom förklarat hur mitt tragiska liv ligger till, med kraschade relationer och jävluskt mycket hjärtesorg... att jag inte kan lova något men det är tydligen okey ändå. Fantastiskt bra... Jag vet inte alls vart det här är på väg, vet ingenting. Jag bara lever en dag i taget nu. Det är härligt att umgås, det får mig att må bra. Och det ska jag ju hålla mig till, saker som får mig att må bra! Det var ju precis som Lady K sa efter nyår... "klimattänket är så sjukt inne nu..." HAHA. Jadu, jag och naturen... :p

På tal om det så fick jag ett mess idag, utav den fina karln. Och det kändes oerhört förvirrande. Han sa ju inget vettigt, utan snarare bara ett socialt mess för att kolla läget. Men det lilla drar ju upp allt inom mig och det känns riktigt jävla drygt. Jag saknar honom. Jag saknar det livet vi hade planerat tillsammans... Det är så satans svårt att bara släppa det, att släppa honom. Det här "sen" ligger ju i luften och vibrerar... Jag hoppas ju såklart på ett sen. Innerligt. Men samtidigt så misstänker jag att det aldrig kommer bli så. Och dessutom har han sårat mig så sjukt mycket, han ska fan få lov att kämpa för att jag ska släppa in honom igen. Och den kämparglöden finns nog inte hos honom, för han har för mycket med sig själv hela tiden. Sååå... jag vet inte. Jag vet ingenting faktiskt.

Imorgon blri det fredagsdate med vännerna, sedan en sväng på baren. Kommer bli kalas. Saknar mina fina vänner massor...

Bla bla bla... hade en massa jag VILLE skriva av mig, som jag tänkt  på under dagen... men nu är det som bortblåst.

Snark...


.