Jag skulle kanske inte ha tänt till på alla cylindrar på en gång då han visade att han inte var säker. Jag skulle kanske inte ha gått i taket direkt och tjötat ihjäl honom. Jag skulle kanske inte ha försökt att gripa efter minsta chans till att få det bra... Det finns mycket jag kanske inte borde ha gjort. Men jag är inte sån. Jag behöver veta... Jag hatar att leva i ovisshet och oklarhet. Självklart måste inte alls vara planerat och klart... självklart inte eftersom livet hela tiden förändras. Men jag behöver ha en grund. Jag behöver veta att han älskar mig. Att han finns där trots att han inte kan visa det nu... Jag behöver veta allt det där för att på något sätt kunna stå ut denna jävla väntan på ett "sen".

Jag vet inte om detta "sen" finns överhuvudtaget. Om jag ska återgå till Honom (vilket hela denna historia tydligen har paraleller till hela tiden) så vet jag ju nu att "sen" inte fanns mellan Honom och mig. Men då trodde jag ju det. Så självklart blir jag ju tröstlöst ledsen när jag misstänker att "sen" inte kommer ske mellan karln och mig.  Jag hoppas dock. Innerligt. För jag vill... jag vill ha honom så mycket. Jag hoppas bara att han ska fatta det också och att det inte är försent för ett "oss" när han väl kommer till insikt. Fan vad det här gör ont i hjärtat.

I vanlig anda så går ju livet vidare... jag försöker tänka på allt annat än just karln vilket är otroligt svårt då jag till och med drömmer om honom. Sov ungefär 4 tim inatt, var så förstörd när jag vaknade imorse att det såg ut som att jag tjackat i tre veckor. Har varit med min fina Lady K idag och det har varit guld värt. Hon och jag är så förbannat smarta, jag fattar inte varför det är VI som är singlar fortfarande... Men vi kom ju fram till att det är för att vi aldrig skulle nöja oss med något halvdant. Hon vet vad hon vill ha. Jag vet vad jag vill ha. Sen gäller det bara att de två idioterna vi är hopplöst kära i ska fatta det också. Vi ligger på samma nivå hon och jag... jag älskar den fina damen. Hon är världens bästa.

LilleSkrutt har varit en mindre PITA idag, mindre än vanligt alltså. Han har nästan varit rar idag. Otroligt skönt som omväxling... trots att det tog ungefär en halv livstid att hämta honom på dagis. Var så illa att jag och fröken skämtade om att ringa Securitas och säga att om larmet går inatt är det för att det finns en unge kvar som ligger i kuddrummet och leker. Jisses liksom. Men tillslut så kom han med hem och sedan dess har det gått ganska bra. Han är inte så farligt arg idag. Sanslöst bra...

Pappskallen ringde idag och ursäktade sig att han är puckad och inte har hjärnan med sig. Mmm sa jag en smula sammanbitet och berättade att det inte är pengarna det handlar om, utan själva grejjen. Ansvaret. Blir så ledsen att det inte är självklart i hans tanke. Men vi pratade ett tag och det kändes okey tillslut. Han är far till mitt barn, jag kan inte vara arg på honom hela tiden. Jag är bara fruktansvärt ledsen över hela situationen.

Känner att det bara är FÖR MYCKET hela tiden... alltid är det något som jävlas med mig. Jag kommer inte orka om livet ska fortsätta såhär. När fan är det min tur? När fan ska det lugna ner sig och bli bra?

NÄR KOMMER DETTA JÄVLA "SEN" ???



.