Idag har jag haft en sanslöst jävla skitdag med mitt humör. Hela dagen har kantats av katastroftankar om allt och inget... Haft en surt obehaglig känsla om att något hemskt kommer att hända snart. Riktigt creepy faktiskt och jag har känt mig helt gråtfärdig konstant. Jag vet ju varför jag blir såhär med det är lika jobbigt varje gång det sker. Sedan är det ju kryddat med extra hormoner denna gång så det lättar ju inte direkt, snarare mörkar humöret till max. Jag blir bara så satans osäker och orolig med allt i livet. Med mina val, hur det påverkar skrutten, hur livet kommer se ut om ett par år, över att bli sårad, att bli lämnad, att dö, att någon nära mig dör, att bli fattig... Alla jävla katastroftankar samtidigt. Det är faktiskt ett gigantiskt under att karln orkar med mig och mina tragiska förfrågningar jag kommer med när jag är såhär. Jag vet att det bara är mina tankar som spökar och jag vet att jag inte ska tänka så mycket. Men jag ÄR sån och jag kan bara försöka att dämpa det lite... Vet ju att min omgivning inte tycker de tär sådär superkul när jag kommer ner i svackorna mellan varven... Och det ska poängteras att jag inte är ledsen eller deprimerad eller så.. jag känner bara en obehagskänsla och tänker förmycket. Jag är helt enkelt livrädd för förändringen som kommer att ske snart, att lämna allt jag käner igen och vet är tryggt för ett nytt liv där jag i princip är helt ny i. Det är läskigt som fan och det resulterar i att jag blir osäker på allt i mitt liv istället.
Lyckades dock göra ett grymt bra jobb på arbetet och det känns i min kropp nu kan jag lova. Kommer ha problem med att röra höger arm imorgon. Men det kostar inget extra!
Och för att komma med något trevligt istället så pratade sonen om klänningar imorse när jag väckte honom... (han var ju som en dö sill) Han mumlade på om röda, guldiga och genomskinliga klänningar han köpt åt mig. Det var ju något mellanläge av sömn och vakenhet men jag log glatt åt honom iallafall. Han är ju rackarns söt. Och så stor. Han har varit borta i tre dygn och växt en halvdecimeter... HUr tusan är det möjligt??
Har massor jag behöver få ur mig, men jag måste ut och jaga in den där förgrömmade ungen nu för sanering, kvällsfika och läggning. Sen kanske jag skriver igen. Om jag orkar. Är dödens trött och skulle helst av allt ligga i soffan och vara fet hela kvällen, med en gigantiskt cola och en enorm godispåse... och givetvis med loofe brevid. Oslagbart. Men men, nu blir det ju inte så, så jag får väl bänka mig framför tvn med ett vattenglas och en torr knäckehäxa. Haha.. :p