eyesan

och lugnet har lagt sig...

Barnen somnade ganska precis. Lilleskruttan i famnen efter en rejäl flaska ersättning och skrutten slocknade nerbäddad på divanen med en Bondfilm på tvn. Själv sitter jag här i hörnet på utkanten av soffan med datorn framför mig... Inte konstigt att jag har ont i nacken jämt. Sitter ju som en jävla ostkrok ju. Försökte gossa ner mig i soffan igårkväll med kuddar och så... men det tog väl 2 sekunder så kom ena katten och ville var med. Fy fan, jag blir så less ibland eftersom jag i princip ALDRIG får vara själv. Är det inte den lilla skruttan som hänger som en plåster i famnen på mig är det den större som gapar "mammamammamammamamma" i öronen alternativ en karl som är på goshumör och snufflar in sig i nacken på mig när jag är som mest upptagen och inte alls är sugen... och skulle det chockartat inte vara någon av dem så är det givetvis en hårig katt eller två som vill bli klappade på. SUCK. De är underbara allihopa och jag älskar dem alla av hela mitt hjärta och jag skulle verkligen inte vilja byta bort någon av dem.. (okey, Kamelen ligger risigt ibland... sonen också faktiskt) men jag känner helt ärligt att jag bara skulle vilja vara helt SJÄLV ibland. Om det så är en sån liten sak som att få ligga bekvämt i soffan alledes ensam eller bara gå på toaletten ifred utan att höra ett illtjut på andra sidan dörren. Åhh... Ilandsproblem javisst.

Kan fortfarande bli helt förundrad över att jag faktiskt har TVÅ härliga barn. Galet overkligt.

Skrutten är fruktansvärt jobbig just nu, han är inne i en hysterisk trots och vägrar lyssna på vad vi säger, vägrar ha ögonkontakt när man pratar allvar med honom och håller för öronen med händerna så han inte heller hör något. Han är envis, sur, tvär, lättstött och brister i tålamodet heeeeeeeela tiden och det går verkligen på mina nerver nu. Vi hade ett allvarligt snack idag han och jag så jag hoppas innerligt att han tar till sig av det jag sa... Alltså, han är i den här underbara skolåldern nu vilket märkt grymt mycket. Han är förpubertal och allmänt störig liksom. Men samtidigt är det inte så konstigt att han blir lite väl jobbig ibland... jag tror faktiskt inte det är så lätt att vara i skruttens kläder... med allt som hänt senaste halvåret liksom. Klart som korvspad vem som helst hade blivit obstinat i ren frustration över all förnyelse och förändring. Hur som helst så finns det inga ursäkter för honom att bete sig som en bortskämt snorunge mellan varven och det är väl just detta vi pratat allvar om idag. Återigen, jag hoppas innerligt att han bättrar på sig snart och sköter sig bättre...

Karln är borta på musiktävling ikväll... det vore ju grymt skoj ifall de gick vidare nu, få lite publicitet och pris men samtidigt skulle det (för mig egen del rent egoistiskt) vara så skönt om han la ner alla seriösa planer med musiken överhuvudtaget och bara koncentrerade sig på jobbet och familjen. Men frågan är ju ifall jag skulle stå ut med honom då, han skulle nog bli galet rastlöst så jag skulle väl bli galen på att ha honom hemma mer... Nåväl. Så länge han trivs med det han gör och sålänge allt funkar hemma så får han ju självklart göra som han vill. Det är ju trots allt en sån stor del av den han är.

Lillskruttan ligger och drömmer väldigt mycket om nätterna... det kan ju tänkas att hon har en utvecklingsfas nu och är orolig av den anledningen. Hon jollrar mer och mer om dagarna, hon håller på att upptäcka händerna och så garvar hon nästan varje dag. Le gör hon ju så fort man tittar på henne, men det är så klockrent när hon garvar till ordentligt! :D Lilla delfinen liksom... Funderar på om man skulle skaffa en sån där töntig vagnskylt som alla prettopäron har, fast man skulle ju dissa prettoheten genom att skriva "Flipper" eller "Uuäh Dull" istället. Haha.

Sockret går det ju skitbra med.... *NNNAAAAT* och så fick jag givetvis ett återfall med dessa jävla vaniljbullar. Gött, gött, gött och jag kommer sjunga på Frondas gamla hitlåt hela sommaren !!! "vem kan stoppa mig, jag bara rullar fram..." Kan man skylla på sambokilon? ;)

Tänka sig att tankarna försvinner iväg i rasande takt och att jag alltid ser det absolut värsta senariot framför mig... Är jag verkligen så skadad av all skit tidigare att jag inte kan se den logiska förklaringen? Måste jag alltid tro det värsta? Det är en smula störande att jag inte känner den tilltron jag borde göra... så att jag kan släppa all oro och bara andas ut och sluta upp att oroa mig. Men samtidigt är det ju så... jag bryr mig därför att jag är rädd om det jag faktiskt har. Och skulle det vara på något annat sätt skulle saker se helt annorlunda ut kan jag lova.



Tjo vad tiden rusar på fort... sängen vill nog ha sällskap strax så jag ska väl lyfta mitt söta lilla arsele och krypa ner där tänkte jag. Och invänta en sminkad rockslusk någongång inatt. Jävla godis alltså! :D

Natti!

.