eyesan

Gårdagen tog fan värdspris i skitdag trots att den började så rackarns bra... Hade grönjävligt ont i ryggen och så har handlederna börjat värka oroväckande. Det tar tydligen skit på kroppen av att amma och bära runt på 3,5 kilo sötunge. Jävla skitfibro säger jag bara. Och det absolut värsta är att jag blir så jävulsk sur och inåtvänd när jag får ont. Känner mig som en riktig bitterfitta och vill helst bara få gå och gömma mig. BLÄ. Är lite bättre idag iallafall... än så länge.

Skrotgrodan har börjat jollra lite nu och det låter så jävla gulligt att jag nästan smäller av! Och sedan brås hon på sin far... gosh vad hon kan fisa och bajsa alltså. Det låter som en hel karl när hon sätter igång!!! Hur kan något så litet låta så otroligt mycket?!? Det är helt sanslöst alltså...

Skrutten var på innebandy igår, men han och karln avrundade tidigare eftersom skrutten fick en allvarlig (enligt honom) släng av huvudvärk. Han är ju rätt rolig den där lilla parveln... han har världens sämsta tålamod så att vara med på träningen och verkligen träna är ju skittrist... Han vill ju bara spela!!!! Och det fungerar ju inte, men det förstår han inte ännu... Efter träningen kom hans klasskompis och träningskompis förbi och lekte i någon timme. Äntligen fick skrutten en kompis att visa sina saker för, de lekte på jättefint och den där kompisen kan verkligen prata en himla massa... Haha. Två pratkvarnar, ni kan ju tänka er?!? :D

Är grymt oroad över om jag kommer få ut föräldrapenningen som vanligt nu eller om det kommer börja strula... och dessutom kommer det bli grymt tight med pengarna framöver. Jävla skit fan, hatar att behöva bekymra mig om allt sånt... och där märks det ju att jag och karln lever i lite olika världar. Jag har stenkoll på allt och han liksom bara lallar med och undviker att prata om det när jag försöker styra upp en plan på hur fan vi ska göra... Varför är karlar sådär? Jag har levt halva mitt liv i en ekonomisk misär och det är något som jag aldrig vill uppleva igen så jag försöker ju göra ALLT jag kan för att inte hamna där återigen. Jag har lämnat all ekonomisk säkerhet i och med flytten så nu står jag ju liksom handfallen om något skulle hända... Och det är fan inte schysst att det bara är jag som ska engagera mig, att det är jag som ser till att alla räkningar betalas, att det är jag som planerar hur vi ska lägga upp det så att vi inte behöver stå där utan mat i slutet av månaden. Jisses... vi har två barn att ta hand om, en dyr hyra och en massa andra räkningar och det är inte något som läser sig automatiskt.
Men sedan är jag ju så jävla envis av mig också och "kan själv"... Jag har tagit hand om mig och skrutten i så många år nu att det liksom går av bara farten. Jag blir lite stressad över att hela tiden överlägga med en till för att komma fram till ett beslut, vad det nu än kan gälla, men samtidigt så måste jag ju lära mig det eftersom det inte går att driva Familjeföretaget AB annars... men det är svårt när jag inte känner något engagemang. Men jag lär ju tagga ned annars blir det bara en ond cirkel av allt... been there, done that... GAAAAAAAHHHHH.

Det som lyser upp det mestadels rosafluffvardagen är iallafall solen, takdroppet, fågelkvittret och så husgudens nya låt... Han och fröken Perry har gjort en hitlåt som är sjukt skön. I like! :D

(Timbaland feat Katy Perry med If we ever meet again)

Nåväl. Ska beundra min vackra dotter lite medans hon sover så avslappnat...