eyesan

Det har hänt otroligt mycket under det gångna året. I vanlig ordning ska jag väl försöka att reda ut lite mer exakt vad som hänt, om jag nu ens kommer ihåg det själv. Risken är oerhört stor att jag glömt bort extremt mycket, men det bjuder jag på... och det kostar inget extra! ;)

Januari var en helvetisk månad iallafall... Jag trodde ju att 2009 var början på ett fantastiskt år, som skulle förändra mitt liv och att jag skulle få det jag längtat så mycket efter. Och visst, såhär med facit i hand så var det ju det... bara att början av året tog en oväntad och väldigt jobbig vändning. På nyårsaftonen så stod jag brevid den underbara varelsen av dem alla och tänkte att ”nu jävlar, är det min tur!” men som sagt, ett par dagar efteråt så tog drömmen slut och min värld raserades. Det blev ett barskt slut mellan mig och fina karln och helvete vad jag mådde dåligt. Hade jag inte haft skrutten vet jag nog inte vad jag skulle tagit mig till faktiskt, så jävla risig var jag. Nu fick jag ju lov att försöka styra upp livet ändå och försöka leva vidare för hans skull även om större delen av mitt hjärta dog i samband med att det tog slut. Jag jobbade och slet för fulla muggar precis som jag brukar och det är väl det enda sättet jag kan ta till för att lyckas distrahera mina tankar. Jag minns en utgång med toktotten där i slutet av januari då jag hade väldigt kul och det var nog även den gången som jag såg den där vackra uppenbarelsen som var helt magisk. Att han var väldigt lik fina karln på så många sätt var nog liksom bara menat. Jag föll som en fura för hans aura tills det som sagt slog mig att det var ju fina karln jag ville ha och att det var därför som jag såg denna man som så attraktiv... I efterhand ser jag ju att de där två inte alls är särskilt lika, även om mycket påminner om varandra. MEN... nu ser jag allt klart och förstår meningen i det hela. Hur som helst, utgången var härlig och Totten lyckades värma ett trasigt hjärta om så bara för någon dag.

Februari innebar ännu mer jobb... den stora melodifestivalen närmade sig och det innebar en sjuhelvetes massa jobb för min del. Jobb som jag frivilligt tagit på mig såklart, allt eftersom jag både älskar schlager och att slita som ett djur under stora tillställningar. Vet inte vad det är för konstig fetish, men på något sätt ger det mig tillfredsställelse... En annan sak under februari var att jag träffade en gammal bekant, lillebror till en av de första kärlekarna i mitt liv. Historien är rörig men jag var så förbannat kär i hans bror att det inte var sant. Det hände aldrig något mellan oss, jag var ju så liten (jisses, tror jag var 15 eller nått) och han var lite äldre, farlig och onåbar för en sån som mig. Men det finns många minnen ifrån den tiden och i samband med att jag träffade hans lillebror så kom mycket fram ur minnet. Galet vad man kan komma ihåg saker som hänt för längesedan. Lillebror och jag hade iallafall ett par väldigt trevliga veckor, vi umgicks och tittade på film och bara slappade. Väldigt ledigt och härligt, men mitt hjärta bankade ju för fina karln så det blev ju inte mer än så. Egentligen var det väl mycket emellan oss som inte klickade, allt blev genast för komplicerat då det var flera andra människor vi fick lov att ta hänsyn till... såhär i efterhand förstår jag att det var dödsdömt. Jag saknar honom ibland och är samtidigt tacksam för den tiden jag fick med honom. Denna månad blev det också avslutat mellan mig och penntrollet som varit en speciell historia som sträckte sig flera år tillbaka. Vår relation var rätt obeskrivlig tror jag... Fantastisk och underbar på många sätt men jag är oerhört glad över att jag aldrig fick känslor för den karln iallafall. Februari innebar även ett sista sms till Honom... På hans födelsedag fick han den sista låten jag kunde ge honom (det var ju vår grej det där, att dedikera låtar till varandra...) ”Over You” med Daughtry. Äntligen fick jag ut honom ur systemet, i tankarna finns han självklart kvar men nu undrar jag tidvis bara hur han mår och att jag hoppas att han är lycklig. Han är värd det och jag känner äntligen att jag inte är bitter längre... Februari var en bra månad, jävligt jobbig kan jag lova, men jag tror att jag behövde få ur allt gammalt ur systemet för att kunna gå vidare med mitt liv.

Mars kom med besked och förändrade mitt liv radikalt... igen... Efter en tjejkväll i början av månaden med mina topnotchflickor så insåg jag ju att jag kastat bort det finaste jag hittat i livet. Den fina, fina karl. Vad fan skulle jag vara utan honom och vad fan skulle jag leva för skitliv utan honom??? Sagt och gjort, jag fick ju lov att inse att jag skulle förlora honom helt om jag inte bröt upp mitt liv och flyttade till honom. Det var ett val jag fick lov att göra där och då och nu känner jag ju hur jävla rätt det var! Så... efter ett oerhört långt sms till honom sen på kvällen (jag är smsexpert, i know) där jag förklarade min kärlek och att jag ville ha honom och att om vi skulle köra på en tredje gång nu skulle det vara på riktigt och att det innebar en flytt för min och skruttens del... OM han ville såklart. Och morgonen därpå fick jag ett samtal som var början på oss. Igen. Men för denna gång på riktigt faktiskt!

Skrutten hade stort rockdisco i bystugan och åkte på sin första fjällresa med en dagiskompis och jag jobbade väl på... precis som jag brukar.

April innebar jobb, graviditet, missfall och allmän misär. Skillnaden var väl att nu var vi två. Eller tre ska jag väl säga. Det var inte bara jag och skrutten, utan jag, fina karln och skrutten. Fantastiskt!

Maj var en månad av kärlekstankande och massa sjukdomar. Skrutten var toksjuk ett par dagar och värkte hål i sitt öra, sedan blev han febrig igen någon vecka senare... jag hade skitont i magen och började misstänka att det blivit något fel sedan missfallet. Det var en stor heldagskonsert hemma som jag och två fina flickor var på. En skitkul kväll men den slutade tidigt eftersom jag blev dyngrak och däckade i sängen före tolvslaget. Haha. Det var sista gången jag drack, inte på grund av baksmällan ifrån helvetet jag hade dagen efter (vilket i sig skulle varit en tillräckligt stor anledning att aldrig dricka igen tro mig!!) , utan på grund av det positiva gravtestet jag gjorde i slutet av månaden.

Juni var lättnandes månad kan man säga, jag styrde upp min ekonomi hos världens bästa banktjänstekvinna och så fick jag veta att kotten i magen mådde bra. Det krävdes ju ett par vändor till kliniken, många undersökningar och provtagningar innan jag visste hur det stod till och den tiden var inge kul alls, men allt gick vägen och kotten verkade må fint trots den gigantiskt cystan som fanns därinne. Att kotten ens blev till är ju rättså chockartat, det gick knappt tre veckor sedan missfallet och ingen mens där emellan. Uppenbarligen är jag och karln väldigt komplatibla. Vår lilla schlagerbädis!

Midsommar firades som vanligt på hemmaplan, men det var jävligt kallt. Skrutten gjorde illa knät på dagis, varade som fan så vi trodde aldrig det skulle läka men han började simskolan ett par dagar senare som tur var. Han lärde sig simma och var väl sådär underbart glad över det. Och mamma var stolt! :D

Juli var jobb, jobb, illamående, jobb, ont i magen, jobb, tanka kärlek, jobb, kastrering av kattfröken. En rättså innehållslös månad då det inte hände så mycket mer än att kotten växte så det knakade och jag gjorde allt för att dölja det.

Augusti var rätt jäktig. Vi hade kräftskiva, karln var med och jag var tvärförkyld. Vi hörde hjärtljud och han kände bädis busa i magen. Jag hade lite ledigt och åkte uppåt i landet, sedan var vi även på ultraljud och såg den lilla skrutten i magen och så jobbade jag visst en massa däremellan. Skruttungen började på lekis och fritids, värsta stora killen och allt gick alldeles fantastiskt bra. Cheferna fick reda på att jag väntade barn och skulle flytta och det blev väl gråt och tandagnissel på hög nivå. Väldigt trist för både mig och dem att jag tagit det beslutet, men samtidigt vad hade jag för val? Skulle jag mögla fast på jobbet utan att våga ta steget och få det jag vill ha?

September innebar lägenhetskontrakt, kärlekstankande, packande och planering av flytten. Jag vet att jag kände mig så mycket lugnare när jag väl visste vart vi skulle bo, hur det såg ut i lägenheten och vart skrutten skulle gå i skola. Det var bara början på allt som skulle ordnas, men nu hade jag en adress att utgå ifrån och lättnaden var enorm. Det kändes fortfarande oerhört overkligt att vi skulle flytta... att vi skulle lämna allt som var så bekant hemma, alla vänner, familjen, samhället, jobbet, skolan, lägenheten... Allt liksom. Chockartat men samtidigt så jävla rätt. Jag minns att jag lämnade allt mentalt redan där under hösten och levde mer eller mindre som i en slags dimma.

Oktober var tung. Jag fyllde år där i slutet av månaden, helt värdelöst egentligen eftersom jag bara tänkte på bror min. Och det vet jag att hela min familj också gjorde, så att få höra ”grattis” på den dagen innebar bara en påminnelse att han inte längre fanns med oss och att alla tänkte på honom. Kul. Eller inte. Varför i hela helvetet skulle vi dela födelsedag för?

November var rätt hektisk med mycket papper som skulle ordnas, med alla beslut och informationer hit och dit. Med flytten som snart var i antågande, med packning och utrensning och med magen som bara blev större och större. Höll på med storstäd på jobbet och det tog nästan knäcken på mig faktiskt... Skrutten började på innebandy och tyckte det var skitkul. Jag känner mig rättså nöjd också faktiskt, att han valt en sport som jag känner att jag kan vara delaktig i. Innebandy är rätt kul att titta på. Skulle nog avlidit om det hade rört sig om tennis, golf eller hockey alltså. På riktigt!

Vi hade julpyssel på jobbet och käkade avslutningsmiddag och jag gjorde min sista arbetsvecka. Allt kändes konstigt och ovant, men förbannat skönt eftersom jag blev större om magen och otymplig och så enormt trött på allt. Urrk, hjärnan höll ju på att explodera av alla planer.

December var en härlig månad, första flyttlasset gick i början av månaden och allt gick bra. Det kändes iofs oerhört konstigt att bo på två ställen samtidigt och att komma upp till lägenheten med halva hemmet och inte få någon ordning direkt. Sedan när jag kom hem till lägenheten ”hemma” igen var allt bara konstigt där också. Halvtomt och det enda jag ville göra var att packa ned allt på en gång men vi skulle ju leva i det där flyttkaoset ett tag till och desstom försöka få lite julkänsla också. När andra lasset kom upp till nya stället så blev det genast bättre, då var alla saker på samma plats och katterna var med. Mina fina pälsbollar. Det kändes ju inte som hemma någonstans när alla saker och djur var utspridda åt två håll.

Skrutten slutade skolan och åkte till sin pappa för att fira julen där. Han var borta i 10 dagar och mammahjärtat höll på att gå sönder. Visst är det jätteskönt att vara utan barn, sådär för ett litet tag. Det var inte kul att ha honom borta såå länge och framför allt inte att han var borta under julen. Hur som haver, samma dag som skrutten åkte iväg så åkte jag och papi med det andra flyttlasset. Vi kom fram, det var stört kallt ute och sjukt mycket snö... Men allt gick bra och sedan började uppackningen. Fy farao vad grejjer man har alltså!!! Vi var hemma ett par dagar innan jag och karln åkte ned till mina päron för att fira jul och nyår. Pälsbollarna fick vara hemma i lägenheten med kattvakt och det gick ju bra även om kattvakten knappt såg röken av dem på hela veckan... rackarns missar att gömma sig.

Julen gick fridfullt förbi, det var inte alls lika kaosartat som det brukar tycker jag och det vi gjorde var väl att äta. Åt, åt och åt lite till... Men det var skönt att ta det lungt och bara slappa lite. Skrutten kom tillbaka i mellandagarna och lyckan var total. Älskade unge vad jag hade saknat honom... Kotten i magen var mer vild en tam och jag trodde nästan han höll på att bryta sig ut där strax innan nyåret. Och hur tajmat hade det varit då? Snacka om oflyt... :S Han bråkade dock mestadels och jag lyckades hålla ihop benen över tolvslaget. Nyårsaftonen var väl rätt galen, mycket folk, mycket mat, trött som bara fan och trötta barn. Men... över lag precis som det brukar!

Vi längtade dock hem så den 1a januari åkte vi uppåt igen för att äntligen få landa i lägenheten, få bo in oss ordentligt, ta hand om och få mysa med katterna. Att äntligen få starta vårt liv sådär mer på riktigt. Och det känns alldeles underbart att äntligen få bo ihop med den där rockslusken, att alltid få somna ihop utan att känna stress över att någon av oss snart måste åka iväg. Att ha varandra i närheten för lite akutsnufflande när nöden kräver. Att få se skrutten och karln mysa ihop i soffan och bara få känna ren och skär lycka över livet. Fantastiskt!

Visst har jag mina orosmoment, jag är sjukt stressad över vem som ska ta hand om skrutten när vi ska till BB. Om vi kommer fixa den ekonomiska biten och ifall karln kommer fixa ett vuxet, ansvarsfullt liv med allt vad det innebär. Om jag kommer anpassa mig här i stan, lära känna mer folk eller om jag kommer avlida av tristess. Om skrutten kommer trivas i skolan och lära känna kompisarna ordentligt. Om bädis kommer födas frisk och hur jävla jobbigt det kommer bli framöver med en skrikig unge och noll sömn på flera veckor... Det finns mycket att vara orolig och fundersam över, men jag känner att allt på något sätt kommer lösa sig. Det bara måste det helt enkelt! Jag har allt jag velat ha nu, det är helt sjukt att det kan gå vägen ibland, även om jag fått kämpa som en idiot mellan varven. Men som sagt, ren och skär lycka inför 2010. Underbart! Och på ett lustigt sätt så knyts ju säcken ihop nu... Förväntningen på 2009 var ju att det skulle bli såhär... det tog en oväntad vändning bara i början av året, men nu äntligen är jag ju här, precis där jag ville vara i livet!

”Life is like a box of chocolates... you never know what you gonna get!”