Nu är det inte roligt att vara tjock längre. Jag är trött och less, jag sover inte ordentligt och går bara och väntar, väntar, väntar och väntar...

Trodde det smög igång igårkväll faktiskt, satt och nördade hela kvällen (hurra för mobilt kontantbredband, dyr leksak men jisses vad skönt att få vara online igen och ha kontakt med omvärlden!!) och kände att det började böka runt mer och mer. Förvärkar, spänningar i ryggen och bäckenet, mensvärk and so on... Vi gick och la oss jag och karln, pratade om bebislängtan och myste lite... Det värkte mer och mer och så fick jag tre jävla idiotvärkar direkt efter varandra och jag blev nästan lite hoppfull. Karln började nästan hyperventilera! (hahahaha, stackarn han är så nervös) Men sedan slocknade jag eftersom magen lugnade ned sig. Fan.
Han busar på idag också iofs, det värker och spänner för fullt men det gör inte så ont. Vi skämtade om att han kommer komma imorgon, den 15e eftersom det är dagen efter karlns födelsedag... precis som att skrutten föddes dagen efter mosters födelsedag. Och nu känns det ju som att det skulle kunna vara så... Hoppet är det sista som överger en!

Jaja. Antingen kommer han snart eller så är det olidliga 5 veckor kvar varav två veckors försening. Skulle vara LOAD isåfall, snacka om att jag får äta upp allt jag trott om tidig förlossning med bädisen. Tiden får utvisa helt enkelt... men jisses vad jag längtar!!! Allt är klart för lilla skruttbädisen och vi går ju bara och väntar på honom nu... Jag är så nyfiken på vad det är för liten krake där inne, hur han ser ut och hur han är. Hur allt kommer bli när han väl är född, hur karln kommer känna att faktiskt bli pappa på riktigt och hur skrutten kommer anpassa sig till lillebror. (för ja, det är nog med all säkerhet en lillebror... men jag hoppas ju fortfarande att de haft fel på ultraljudet)

Borde ta tag i mitt liv också, eller lägenheten iallafall... Är en smula stökigt och jag har bara degat vid datorn hela morgonen. Inte sovit iofs som jag gjort de senaste dagarna då skrutten varit i skolan men lik förbannat bara degat och inte gjort något vettigt. Hua.

Var på möte i skolan igår btw, skrutten sköter sig och läraren är positivt inställd till hur skrutten beter sig i skolan, mot kompisarna och hur han är som person. Han är en fin och härlig unge och allt känns bara fint. Läraren sa att skrutten har ett fint sätt, han har lätt att anpassa sig, att ta instruktioner, han frågar oftast om saker han vill göra/gå till är okey med läraren, han har lätt att ta kontakt och han kan dämpa sig då han blir för stissig när läraren säger till honom. Han verkar trivas i skolan, trots lite kink och gnäll hemma såklart och några plötsliga gråtattacker på kvällarna (vilket inte är ett dugg förvånande då allt händer på en gång för honom nu... mycket spänningar som släpper och mycket nya intryck...) men i övrigt så verkar skolan och framför allt läraren helt perfekt för honom. De arbetar mycket med grunder och rena basicgrejjer i skolan, uppbyggnad i språket, mycket rytmik och rörelse, psykologi genom lekar, lärande genom idrott, teknik och problemlösning mm... Verkar kalas verkligen och trots att själva skollokalerna känns ovana (och väldigt opraktiska enligt mig) så verkar klassen bra och läraren får bara beröm utav de andra vuxna där för att just hans klasser är så fina och lugna. Och det är klassen, de har verkligen en avslappnad stil och det är precis vad skrutten behöver för att kunna koncentrera sig och på riktigt varva ned och faktiskt lära sig något också. Det ska verkligen bli spännande att se hans utveckling nu under våren när han får gå i den här klassen och lära sig grunderna inför skolan med läraren och klasskompisarna. Topnotch helt enkelt!

Saknar mina fina vänner enormt bara... det känns så konstigt att inte ha dem nära mig och jag tror att det är just det som är värst. Vetskapen att de är så långt bort liksom! För hade jag bott kvar i skithålan (sorry, men jag blir lite anti nu när jag insett att vissa idioter fortfarande jiddrar om skitsaker trots att vi flyttat därifrån. Släpp sargen och köp ett nytt liv för fan.) så hade jag iallafall inte orkat leka med dem trots att möjligheten funnits. Undrar om man fungerar så som människa? Man saknar liksom inte kon förrens båset är tomt? Mystiskt...

Nehepp. Ska ta och styra upp det här nu... mellan alla sammandragningar och förvärkar så jag får hämta skrutten sen och bara få dega i soffan tills karln kommer hem en sväng. Han ska ju iväg och repa sen den stackaren, mitt på födelsedagen liksom. Om vi inte åker till BB såklart! ;) (haha, vilket önsketänkande!!)


So long mina fina!