Fågelkvitter!
Kategori: Allmänt
Jamen just... jag hade ju lite funderingar på det här med könsuppfostran. Egentligen är det ju ingen skillnad på pojkar och flickor, men automatiskt blir det ju så ändå. Jag kom på mig själv att titta på en dockvagn på klädbytardagen och tänka att lillan ska få en sån om något år... helt stört, det gick liksom automatiskt att hon ska ha en sån... När skrutten var liten så köpte jag ju ingen sån, nog för att han lekte med både dockvagn och dockor ibland men han hade ingen egen hemma. Hur kan det då komma sig att jag tänkte köpa en till lillan sådär utan att hon uttryckligen önskat sig en? Jag tror att man blivit inpräntad så djupt att flickor är flickor och pojkar är pojkar redan ifrån start därför beter jag mig likadant. Det klassiska när en liten flicka ramlar och slår sig är ju att pjoska med henne, medans en pojk bara ska borsta av sig. JAG själv gör inte så iofs, för jag hatar att pjoska med barn överhuvudtaget när de ramlar och inte slår sig ordentligt men jag kommer säkert bete mig mjukare mot lillan än mot skrutten. Och det är så jäkla värdelöst!!! VARFÖR ska vi behandla dem olika? Att en flicka leker med dockvagn och leksakskök innebär ju att vi förstör ytterligare en generation, då den lilla flickan lär sig att det är just barn, hem och hushåll som är hennes ansvar medans en pojk leker med bilar, skruvar med traktorer och är allmänt busiga. Det är ju som att bädda för problem i framtiden. Självklart ska alla barn få leka med vad de själva vill, givetvis... en tjej ska få ha rosa på sig, leka med hästar och bara typisk flickig... precis som en pojk ska få bygga trädkojja och tälja barkbåtar. MEN... de ska ju även få leka med varandras grejjer om de så vill... Varför kan inte barn få vara just barn och inte pojke/flicka??
Jag tittade på trehjulingar förrut... det slog mig att de med en liten korg frampå (jättekul för ungarna då de kan köra grejjer i den) var typiskt tjejjiga, pastellfärgade och blommor eller Hello Kitty på. Och de andra, de tilltänkta pojktrehjulingarna var trista i blått, gult och rött och utan korg. Redan där lär man ju i förlägningen barnen att det är flickorna som ska ta hand om packningen på cykelturen liksom. Kan man inte bara göra unisexleksaker? Eller göra lika leksaker som tilltalar båda könen och som har samma funktion? Visst kan en pojk cykla runt på en Hello Kittyhjuling, lika väl som en flicka kan ta den mer neutrala... Men om de själva får välja i affären väljer de ju den som hör till deras kön. Det är ju helt sjukt att samhället (och då menar jag alla... föräldrar, skolpersonal, myndigheter mm) tvingar på barnen en könsroll redan ifrån start... inte konstigt att det är så svårt att få samhället mer jämnställt! Även om jag förespråkar jämnställdhet så ser jag ju att jag gör fel själv, jag gör det mesta hemma, är en typisk "mamma" ... mina barn ser det och i deras ögon blir det normalt och sedan kommer skrutt skaffa en tjej som gör det mesta och skruttan kommer göra detsamma för sin karl.
Gör jag så för att jag är van att bo själv, eller är det för att göra mig själv oumbärlig, att vara en bra fru och en världsbäst mamma? (För jag gillar att vara hemmafru, dock lessnar jag ju när det är självskrivet att det är just JAG som ska göra allt... när det tas för givet... där har jag ju mig själv att skylla, men samtidigt så märker jag ju att saker inte blir gjorda annars och vissa saker KAN jag inte strunta i. Barnen måste få mat, rena kläder och badas mellan varven tex.) Hur som helst så biter det ju mig och mina barn i arselet i det långa loppet... för jag är ju lika stor del som många andra i varför jämnställdheten inte kommer länge. Sedan ska det ju tilläggas att jag gör mycket saker som är typiskt karlgöra också... skotta, byta proppar, laga saker, såga, hamra, spika, hugga ved, måla, tapetsera mm. Så jag är inte enbart en klassisk kvinna/mamma och skrutten (och även skruttan när hon blir större) är med mig och gör både det ena och det andra så helt hopplöst är det ju inte...
Man kan ju göra revolt emot en del i detta och antingen bara klä barnet i neutrala färger eller så gör man så att barnet får ha båda könens kläder/färger. Det andra alternativet tror jag är bäst, jag kommer ihåg att skrutt älskade lila och rosa som liten. Han hade ofta nagelack och älskade att grejja med glitterlim och sånt. Det gör han iofs fortfarande, men klädmässigt är han väl medveten om vad han gillar... tjejbyxor fungerar fortfarande men sen ska det vara läskiga drakar eller döskallar för hela slanten! (undrar vem han brås på då?! ;) Dock är det ju intressant att omgivningen reagerar på att om en kille leker med tjejjgrejjer så kommer han bli bög... men om en tjej leker med killsaker så är hon bara "tuff"... Helt skruvat och så förbannat fel!
Inte för att det har så mycket med dagens ämne att göra, men texten är grymt sann och jag önskar att BÅDE män och kvinnor kunde vara "kärringar"... Tänk vad livet skulle vara lätt då?!
När någon är riktigt svag, jämmerlig, mjäkig, töntig, självömkandesjuklig brukar man få höra från den som är hjärtlig trött på den där ömkliga människan: "var inte en sån kärring, ryck upp dig!" (och så en liten svordom där på slutet brukar sitta fint)
Om vi sneglar på ett helt annat tillfälle, när någonorkat riktigt mycket. När någon varit stark, tuff, uthållig, rejäl och stadig, då brukar den som ivrigt klappar händerna vis den uthålliges sida glatt utropa "Vilken karl!!"
Och precis där någonstans har det blivit ett enda gigantiskt missförstånd. Kom på det för ett tag sedan. Min man låg och långbadade, samtidigt som han harklade sig tårögt om någon begynnande förkylning och var det inte lite magont också, och det där badvattnet som var aningens för varmt och kunde inte jag öppna förnstret och han ville nog inte äta något kallt till lunch för då skulle lilla magen helt skjuta i galenskap och var han inte väldigt trött också, om han verkligen kände efter. Och kände efter, det gjorde han förstås.
Allt detta medans jag torkade några barnrumpor, plockade upp smutsig tvätt, sorterade in högar med småstrumpor och trosor i rätt lådor, borstade mina tänder (och andras också för den delen, när jag ändå höll på) bäddade några sängar, sprang ner med nerkissade barnbyxor till tvättmaskinen, svarade i telefonen, bokade in ett jobb, gav den evigt jamande tjockiskatten torrfoder samt vattnade ett par bortglömda pelagoner. Skrev jag inte en faktura också? Hoppas det! Och mitt i springet ljuder av den där ylande alfahanen i för varmt vatten (som jag inte ens skulle kalla ljummet) "Var inte en sån kärr..." skulle jag precis väsa mellan tänderna. När jag ångrade mig. Han där i badkarlet var ingen kärring. Kärringar, de orkar vad som helst. Kärringar kan laga mat, trötsa barn och ha magsår på samma gång... (eller rättare sagt, göra allt men ändå inte ha magsår...)
Kärringar kan hugga ved samtidigt som de snoppar jordgubbar. Kärringar har bra relationer med sina kompisar. Kärringar är sega, starka, trygga fyrar som blinkar starkt i blåsten. Han som låg där i badkarlet var en riktig karl. En karlakar. Som i oför sig kan vara en riktig kärring ibland. (nej, annars så går det ju inte), men just då var han en karl och inget annat än en karl. Karlar tror att de ska dö om de får en finne i ljumsken (det är väl bara att klämma den och tjoa vidare). Kalrar kan inte ta med lite smutstvätt på vägen ner, de har inte kapacitet att både springa ner till undervåningen för att utföra sitt uppdrag OCH ta med lite tvätt, samtidigt. En karl kan inte laga mat själv. En karl ringer aldrig upp sina kompisar. En karl vågar inte gråta (eller kan inte, hemska tanke, det sitter där och torrhulkar, störda sedan generationer tillbaka). En karl glömmer bort att torka av bordet efter sig. En karl är som en ranglig segelbåt på det där guppande havet, men har karlakaren tur anar han fyren där borta vid horisonten. Nu menar jag inte att alla killar är karlar. Alla tjejjer är inte kärringar heller. Det finns tjejjer som är riktiga karlakarlar och några fina män med sanna kärringtakter.
Så kan vi inte hyckla nu? Sluta smeka de där mjäkiga karlarna medhårs? De är ju helt solklart vilka som ljugit ihop att karl=duglig och kärring=skvallrande mähä. Karlarna förstås! Inte killarna, tjejjerna, männen eller kvinnorna. Karlarna är det. De där osäkra typerna som inte ens kan värma en fiskgratäng i micron, klart att de måste hacka ner på den där suveräna andra halvan i hemmet. Den som kan göra egen gratäng med redning, riven permesan och urbenad torsk, diska efter sig och få deras barn känna sig älskade samtidigt.
Har jag tur och kämpar på lite så kanske jag kan bli en riktig jävla kärring när jag blir gammal. Man kan ju alltid hoppas. För en karlakarl vill jag aldrig, aldrig bli. Och inte min man heller hoppas jag.
-utdrag av Emma Hamberg´s bok "Det är insidan som räknas... (men vem fan vågar chansa!?) "
Nepp... ska väl hoppa ur morgonrocken nu och kanske göra något vettigt? Typ klä på oss och ta en liten motionsrunda tror jag så jag blir redo för beach 2013 någongång... Haha! Nejdå, har tappat all vikt ifrån graviditeten nu så jag ska bara gå ner ett par kilo till och strama åt kroppen, bli av med hängbuken och bygga lite muskler istället så jag orka mer rent fysiskt...
So long suckers! ;)
Om vi sneglar på ett helt annat tillfälle, när någonorkat riktigt mycket. När någon varit stark, tuff, uthållig, rejäl och stadig, då brukar den som ivrigt klappar händerna vis den uthålliges sida glatt utropa "Vilken karl!!"
Och precis där någonstans har det blivit ett enda gigantiskt missförstånd. Kom på det för ett tag sedan. Min man låg och långbadade, samtidigt som han harklade sig tårögt om någon begynnande förkylning och var det inte lite magont också, och det där badvattnet som var aningens för varmt och kunde inte jag öppna förnstret och han ville nog inte äta något kallt till lunch för då skulle lilla magen helt skjuta i galenskap och var han inte väldigt trött också, om han verkligen kände efter. Och kände efter, det gjorde han förstås.
Allt detta medans jag torkade några barnrumpor, plockade upp smutsig tvätt, sorterade in högar med småstrumpor och trosor i rätt lådor, borstade mina tänder (och andras också för den delen, när jag ändå höll på) bäddade några sängar, sprang ner med nerkissade barnbyxor till tvättmaskinen, svarade i telefonen, bokade in ett jobb, gav den evigt jamande tjockiskatten torrfoder samt vattnade ett par bortglömda pelagoner. Skrev jag inte en faktura också? Hoppas det! Och mitt i springet ljuder av den där ylande alfahanen i för varmt vatten (som jag inte ens skulle kalla ljummet) "Var inte en sån kärr..." skulle jag precis väsa mellan tänderna. När jag ångrade mig. Han där i badkarlet var ingen kärring. Kärringar, de orkar vad som helst. Kärringar kan laga mat, trötsa barn och ha magsår på samma gång... (eller rättare sagt, göra allt men ändå inte ha magsår...)
Kärringar kan hugga ved samtidigt som de snoppar jordgubbar. Kärringar har bra relationer med sina kompisar. Kärringar är sega, starka, trygga fyrar som blinkar starkt i blåsten. Han som låg där i badkarlet var en riktig karl. En karlakar. Som i oför sig kan vara en riktig kärring ibland. (nej, annars så går det ju inte), men just då var han en karl och inget annat än en karl. Karlar tror att de ska dö om de får en finne i ljumsken (det är väl bara att klämma den och tjoa vidare). Kalrar kan inte ta med lite smutstvätt på vägen ner, de har inte kapacitet att både springa ner till undervåningen för att utföra sitt uppdrag OCH ta med lite tvätt, samtidigt. En karl kan inte laga mat själv. En karl ringer aldrig upp sina kompisar. En karl vågar inte gråta (eller kan inte, hemska tanke, det sitter där och torrhulkar, störda sedan generationer tillbaka). En karl glömmer bort att torka av bordet efter sig. En karl är som en ranglig segelbåt på det där guppande havet, men har karlakaren tur anar han fyren där borta vid horisonten. Nu menar jag inte att alla killar är karlar. Alla tjejjer är inte kärringar heller. Det finns tjejjer som är riktiga karlakarlar och några fina män med sanna kärringtakter.
Så kan vi inte hyckla nu? Sluta smeka de där mjäkiga karlarna medhårs? De är ju helt solklart vilka som ljugit ihop att karl=duglig och kärring=skvallrande mähä. Karlarna förstås! Inte killarna, tjejjerna, männen eller kvinnorna. Karlarna är det. De där osäkra typerna som inte ens kan värma en fiskgratäng i micron, klart att de måste hacka ner på den där suveräna andra halvan i hemmet. Den som kan göra egen gratäng med redning, riven permesan och urbenad torsk, diska efter sig och få deras barn känna sig älskade samtidigt.
Har jag tur och kämpar på lite så kanske jag kan bli en riktig jävla kärring när jag blir gammal. Man kan ju alltid hoppas. För en karlakarl vill jag aldrig, aldrig bli. Och inte min man heller hoppas jag.
-utdrag av Emma Hamberg´s bok "Det är insidan som räknas... (men vem fan vågar chansa!?) "
Nepp... ska väl hoppa ur morgonrocken nu och kanske göra något vettigt? Typ klä på oss och ta en liten motionsrunda tror jag så jag blir redo för beach 2013 någongång... Haha! Nejdå, har tappat all vikt ifrån graviditeten nu så jag ska bara gå ner ett par kilo till och strama åt kroppen, bli av med hängbuken och bygga lite muskler istället så jag orka mer rent fysiskt...
So long suckers! ;)