Jisses alltså... på resan ner för lämning till skrutts pappa var skrutten helt magisk. Kan han inte vara så hela tiden, tänk vad härligt det skulle vara!!! :D Vi satt och lekte frågeport, jag drog mestadels Astrid Lindgrensfrågor medans skrutt hittade på egna. (jag menar... hur lätt är det att svara på vem som satte in den första lampan i tåget i amerika 1824? HAHAHA!) sedan satt jag och masserade hans ansikte och han höll på att skratta ihjäl sig... och ändå skulle jag fortsätta!! :D Han var i vilket fall på sitt bästa humör och det höll i sig trots att pappan med familj körde fel och kom över en timme senare än beräknat. Lillskruttan sov hela resan ner och de två timmarna vi väntade på tåget tillbaka... så hon skötte sig exemplariskt hon med. Hon har kinkat lite under kvällen nu, men jag tror det dels varit mycket intryck under dagen (trots att hon sovit mestadels) och sedan är det nog tänderna som spökar. Är nog en till liten tand som lurar, denna gång en framtand på underkäken iofs, men den har inte kommit upp så pass att den är vass ännu. Det kan ju hålla på såhär ett bra tag framöver, är ju väldigt tidigt att få tänder vid 3 månaders ålder liksom... det ska bli intressant att se iallafall!

Tiggde åt mig sovmorgon imorse, gudomligt skönt för jag var helt jäkla väck tidigt på morgonen när jag gick upp och gjorde mat åt båda barnen... sov sedan till 11 och sedan åkte ju jag och ungarna vid 13. Har alltså knappt träffat karln någonting idag, helt surt. Han är på rep nu dessutom, så jäkla trist att komma hem till en dödstyst lägenhet. Urrk. 

Läste klart den underbara boken nu... en klassisk tantbok om relationer men den var så sjukt jävla bra. Mycket handlade om otrohet och svek, och det har jag inte så mycket extremt mycket erfarenhet utav, inte som den utsatta iallafall... men den andra sidan av boken, med separation, ungar, ny partner mm... det var så oerhört igenkännande att jag bara låg och myste de sista kapitelna och det fick ju mig givetvis att fundera en massa på mina egna relationer.... Första gången jag var "den andra" (vilket sårar minst lika mycket, bara att man själv inte inser det och inte heller har något egentligt ansvar gentemot den som blir bedragen...) var väldigt oskyldigt. Jag ramlade ihop med en liten pojk på en fest, vi tillbringade natten ihop på ett väldigt oskyldigt sätt. Jag visste att han var i ett förhållande sedan 3 år men tänkte mig liksom inte för. Dagen efter åkte han till sin flickvän och gjorde slut. Bara sådär... Vi höll i hop ett tag och sedan gjorde jag misstaget själv att vara otrogen. Det var första och enda gången i alla förhållanden jag haft. Han förlät mig för vad jag gjort och vi var tillsammans ett tag till, vilket var ren idioti eftersom han inte litade på mig och hela tiden drog upp otroheten och jag kände mig som skit mest jämt. Kort och gott - det tog slut och vi var nog alla glada för det!
Den andra gången var det min midsommarpojk som jag sprang ihop med. Det var många år som vi sågs till och från, mycket trevligt och väldigt spontant. Han hade dock, under merparten av alla gånger vi sågs, flickvän hemma som litade blint på honom och han hade inget dåligt samvete. I efterhand visade det sig att hon iofs var precis lika dålig som han.
I det tredje förhållandet rörande otroheter var det ju den beryktade Farbror som det gällde. Jag visste även då att han var upptagen, men allt började ju som ett skämt... det fanns inget allvar i sexanspelningen i våra samtal, det var hela tiden HAN som var drivande och jag flöt mest liksom med. Men såklart, vi trillade dit båda två... jag blev apkär i honom och han i mig. Jag visste att han haft affärer tidigare och jag vet att det är så jävla klichéeit att bli tillsammans med en gift man, att man tror att de ska lämna, man blir grundlurad, sårad om och om igen... men vad fan? Kärleken är blind. Stört blind. Såhär i efterhand så VET jag ju att de vi hade inte var på riktigt och jag var ju bara den riktiga språngbrädan för honom att äntligen ta sig ur ett äktenskap som dött många år tidigare. De var inte lyckliga tillsammans, det är tydligt eftersom hon var olycklig och han var otrogen.
Den fjärde gången var det den där gifta karlen som hade fru och barn. Så oerhört onödigt ifrån min sida att ens hoppa i säng med honom, flera gånger dessutom... Det fanns inga känslor alls, det var ju rent kroppsligt och mestadels för spänningen. Jisses... om folk kommit på oss... då jävla hade jag satt mig i skiten rejält. Fy fan för den gången idioten var och handlade... smet in på jobbet och sa hej en stund. Extremt nödvändigt liksom. Jag gick runt med ett konstant dåligt samvete gentemot hans fru och hans barn, båda två var väldigt fina och jag förstod liksom inte ens hur karln tänkte när han beslöt att vara otrogen. För jag var inte den första i raden... och troligtvis inte den sista heller. Men sveket mot frun liksom? Hur fan kan man leva så? Jag frågade honom en gång, under de samtalen vi hade som inte rörde sex och han sa att hans fru inte var så oskyldig hon heller. Men hoho?? Hur tänker man då?? Om BÅDA håller på vid sidan om, varför i hela helvetet gör man inget åt sin situation då?? Varför väljer man att leva i sån känslomässig misär för?
Den femte gången jag var i liknande sits var ju den överjävliga historien med Honom. Jag blev så lurad, så besviken, så sårad och så överkörd att jag liksom saknar ord... Visst, i hela den där soppan fanns det ju en annan stackare som blev precis lika bedragen som jag. Den enda skillnaden var ju att jag visste om att hon fanns... det gjorde inte hon.

I efterhand känner jag mig grymt rutten som ens kunde hålla på sådär som jag gjort. Jag resonerade ju att eftersom jag var singel och fri hade jag bara dålig moral, medans den andra faktiskt var otrogen mot sin partner. Det slog mig liksom inte hur jävla dåligt de stackarna måste ha mått... alla kvällar de undrat vart deras partner är någonstans, alla nätter som de varit borta på "jobb", hos sin "vän", "handlat" eller liknande... fy fan alltså vad ruttet av både dem och mig själv. Jag tror minsann jag utvecklat ett samvete på gamla dar... ;) Se där liksom vad en liten bok kan göra med tankarna!

Någonting i boken som var extremt bra iallafall var alla tankar huvudrollshavaren hade om separationen ifrån hennes otrogne make, hur barnen skulle ta det, att gå varsamt fram i nya relationer mm... ALLT detta är så väldigt mina egna tankar när jag gjort mina val i livet sedan jag fick skrutten. Lillskruttan kom ju nyligen så henne har jag sluppit alla dessa val med och jag hoppas dessutom att jag kommer få slippa det framöver också. Jag har ju hittat en sjukt härlig karl som öppnat upp hjärtat och där tänker jag stanna liksom. Han börjar dessutom att stressa på mig att se en film nu... som vi "lånat" ifrån internet. Haha. Gotta go liksom.

En lass tankar till min fina knölval som har ett galet jobbigt liv nu. Jag lider med henne och ska leka lite imorgon och försöka få henne på bättre humör.
Ett lass kärlek till min fina fröken också som även hon har det jobbigt. Försök sov hjärtat... sömnen utlöser magi!
Saknar en annan tokfröken också... hörde en låt häromdagen som påminde om svunna tider nå så överjävulskt. Nu har jag ju glömt vilket låt det var såklart, men det var henne jag fick i tankarna då. Ljuva tider... saknade tider.
Fick en förnimmelse av min finaste busan idag på vägen hem ifrån tåget också. Gosh. Det gör liksom fortfarande ont i hjärtat såhär flera år senare. Jag saknar henne nå enormt och kommer nog alltid göra det. Jag känner av henne ganska ofta iallafall, så jag hoppas och tror att hon finns med mig på något sätt fortfarande.

Så... godnatt världen. Ta hand om er!