Har nyss hämtat upp skrutten efter hans sportlovsledighet med pappan. Det var en glad kille jag mötte och det gick så bra att säga hejdå till pappan efter att vi fikat lite tillsammans allihopa. Skruttens lillasyster på pappans sida är ju bara för söt alltså, liten gofia! :D Hemresan gick som på räls kan man säga och under tiden jag och skrutt diskuterade hans kommande kalas så blev jag så full i skratt. Han är så rolig den lille gossen, sättet han pratar på, hans fantasier, förhoppningar och funderingar är ju helt galna. Fina, fina unge! :D

Veckan som gått har passerat i raketfart verkligen och det kan ju bero på att veckan började med en turboförkylning utav bara helvete, god damn vad sjuk jag blev! :( Som värsta karln som låg däckad! Eller njae, inte låg jag däckad heller eftersom det uppenbarligen måste göras en massa saker hela tiden och det inte görs automatiskt men i sinnet var jag helt avstängd med enorma mängder snor i hjärnan. Suck. Jag var tvärsjuk i två, tre dagar och sedan var det bara "fake it until you make it" som gällde eftersom det vankades ett fyra dagarspass på jobbet. Turligt nog lyckades jag repa på mig så pass bra att jobbet inte blev särskilt lidande utan jag tror att jag skötte mig rätt okey. Lillan gick på dagis och karln var på jobbet, en försmak på hur livet kommer se ut då jag börjar jobba mer heltid och även om det gick bra så såg ju hemmet ut som sju svåra år och inget blev ordentligt gjort på hela veckan. Får lite smått panik över hur det kommer lösa sig i framtiden med allt, handling, matlagning, städning mm... att ha tid för varandra och kidsen, hinna med sig själv och vännerna... shit alltså! :S

Kroppen värker utav bara helvete också, shitohmygod vad det gör ont. Höfterna känns som att de håller på att lösas upp och i benen känns det som att jag står på bara skelettet, inga muskler, senor eller hud som stöttar upp. Det känns helt ärligt helt bisarrt... Det var faktiskt längesedan det var såhär illa, inte så konstigt eftersom jag rört kroppen mer nu än på väldigt länge på nya sätt, men det är ju fan lite löjligt tycker jag. Ska det vara sådär för resten av mitt liv? Ska jag inte ens kunna bära två kassar ifrån affären utan att nackmusklerna ska svälla upp abnormt mycket, ska jag inte kunna jobba i ett par timmar utan att benen värker sönder på mig? Ska jag inte kunna bära sonens väskor ifrån stan utan att höfterna och ryggen ger upp fullständigt? Jag svettas i händerna förfärligt mycket på grund av värken, jag blir på ett pissigt humör och har noll tålamod. Och det blir ju verkligen inte bättre utav att det hela tiden känns som att hela världen står och faller med mig... Jamen, ni hör ju själva hur jävligt det är...

Värdelösa drömmar nästan varje natt också. Skräcksenario på hög nivå kan jag lova och det är inte ett dugg trevligt. Varför undanhålls det en massa? Det innebär ju att det ligger mer bakom, varför inte bara säga som det är? Jag funderar, spekulerar och gräver ner mig själv i mina tankar... och jag kommer inte fram till något vettigt och jag borde släppa taget men lik förbannat finns magkänslan där hela tiden. Den ligger och gnager inuti mig... Fuck, fuck, fuck...

Lillan är bättre i munnen nu iallafall, något positivt mitt i all misär... :D Och eftersom städning och allt sånt där trist, tråkigt och nödvändigt är nästintill avklarat tänker jag försöka lapa lite sol imorgon om det blir någon. Vi är lediga som det ser ut nu, jag och lillan, så vi ska fasiken bara ta det lungt och mysa runt här hemma...

Nu ska jag få massage av karln. Fantastiskt!


.