eyesan

Galet kär sambo och nybliven trebarnsmamma med funderingar kring livet, vänskap och kärlek...

Holy fuck...

Kategori: Allmänt

Ja, jävlar i min lilla själ vad tiden går fort när man har roligt. Fast särskilt kul vete fan om jag har alla gånger, tycker mest livet är en enda stor prövning där den ena förbannade saken efter den andra ska fixas. Lite bitter? Njae... kanske lite då.

Studierna har ju troligtvis lagts på is... inte ett val av mig, utan ett påtvingat val då det genast blev en ekonomisk fråga för kommunen. Har iofs inte fått något definitivt besked om det hela, så det lever ju en gnutta hopp i mig... men troligtvis så är det kört. Och det innebär att jag never ever kommer kunna komma in på någon högre utbildning överhuvudtaget liksom och det känns SÅ förbannat surt just nu. MEN... jag ska ju inte måla fan på väggen ännu, men vi kan ju citera någon sportfåne och säga: "det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk"...

Blev dock glatt överraskad i förra veckan då jag blev uppringd av en arbetskontakt och hon erbjöd mig en massa demojobb i höst. Jättekul verkligen men jag måste ju säga att det är ganska dålig information ifrån det nya företaget jämnfört med det jag arbetat för tidigare. Men men, tur jag har två experter jag tan få information ifrån när jag känner att jag behöver ha mer kunskap om det jag gör... :D Efter att jag demat mina två dagar i butiken fick jag iallafall beröm från butikschefen och senare även ifrån min kontakt på företaget.... detta trots att jag 1, råkade dra ur sladden till kylen och 2, trodde att jag satte igång brandalarmet i hela byggnaden med tillhörande utrymning och brandkår. Turligt nog så var det inte jag som var boven i dramat, utan en byggjobbare som svetsade i garaget... :D Det är iallafall väldigt roligt att dema sådär, men det är extremt uttömmande på energi i kroppen. Det är slitsamt, jag får ont utav bara fan och är helt mentalt tömd när jag jobbat klart och då kommer ju migränen och fibrovärken from hell. Har faktiskt inte bestämt mig om det hela är värt det... det är ett jobb och det är jätteroligt, men är det riktigt värt alla efterdyningar?

Kidsen mår bra iallafall, skrutt kämpar på i skolan och där verkar det iofs ha brunnit fullständigt. Fyra veckor i skolan och INGEN hemläxa. Alla tre fröknar är sjuka, nya vikarier och barnen lattjar mest hela dagarna tror jag. Blir väl ordning när ordinarie personal kommer tillbaka, men det har nog varit ganska mycket lekstuga ett tag nu.
Lillan är en liten pita mellan varven, hemma är hon fruktansvärt trotsig och envis som få. Hon är tokig, busig och jättehärlig också såklart... och på dagis är hon nog en liten ängel för de säger då inget annat. Iofs har hon knappt varit där på två veckor eftersom jag inte haft så mycket jobb och sedan blev hon sjuk ett par dagar... Vi har helgen på oss nu att ladda för nästa vecka är det fullt ös medvetslös liksom med fem dagars fritids och dagis och sex dagars jobb för lilla mamman. Hej och hå vad jag är taggad... :o

Karln är borta sedan i torsdags, inte för att jag kastat ut honom om ni trodde det ;), utan för en jobbmässa i utlandet. Jättekul för både honom och de andra på studion, det är ju värsta grejjen att få bli inbjudna sådär, det öppnar upp en massa möjligheter och det måste vara oerhört inspirerande... Frågan är ju hur mycket jobb det egentligen blir, är nog mestadels fri hopp och lek detdär! :P

Fick höra de mest chockerande nyheterna hemifrån nyss, en person jag är ytligt bekant med har blivit dömt för grov misshandel på ett tvåårigt barn och hela storyn är ju bara så jäkla skev verkligen. Han är den sista människan jag trodde skulle kunna göra något sådant, det är verkligen så galet allting. Han har ju erkänt sig skyldig så det råder ju inga tvivel... men det är så stört alltså. Detta var ju en genomgod människa, en person som aldrig skulle göra en fluga förnär och typexemplet på den personen som hjälper gamla damer över gatan liksom. Det är min och många andras syn på honom iallafall och så händer en sån här grej... Är min människokännedom så dålig eller är det helt enkelt så att det inte fanns några tecken på att det var på väg att slå slint? Fullständigt? Och om det är så att personen i fråga bara förändrades i en fingerknäpp, hur ska man då någonsin kunna lita på någon helt och hållet? Läskigt när man tänker på det faktiskt...



Oh well. Klockan slår visst läggdags, det är faktiskt lagligt att gå och sova 22.30 en lördagskväll. Sådetså.


.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: