Det är fan magiskt... för exakt ett år sedan föddes min lilla skrutta efter ett par helvetiska timmar av smärta. Nog för att det gick väldigt fort, men det kändes ju överjävligt just då. Efter första blicken på det där lilla knytet som låg på min mage så försvann allt och livet kändes helt enkelt bara så jävla helt. Hon är den här lilla biten som fattades i mitt liv utan att jag egentligen visste om det. Året har varit grymt jobbigt mellan varven, det är fruktansvärt pressande och stressande och överväldigande emellanåt... men är det inte precis så livet ska vara? Hon ger mig lycka varje dag med sin fantastiska, envisa, glada och enormt speciella personlighet. Älskade lilla busfrö vad jag är glad som har henne!
Dagen har varit väldigt skön och behaglig måste jag säga. Vi tog det lungt på morgonen, karln var ledig dagen till ära så jag fick sova lite längre och strax efter frukosten gick han till affären och handlade tårtingredienser. Han sa när lillan var typ ett halvår att när hon fyller ett vill jag göra tårta! Hans första tårta och den fick väldigt godkänt både i smak och utseende. Han kan han, min fantastiska karln! Sedan kom fina grannen på besök en sväng och lillan fick en present, en pusseltavla typ med olika djur vilket hon uppskattade väldigt. Det är faktiskt nästan så att hon kan säga både "bääh" och "muu" om fåret och kossan. Duktig lillfröken! Sedan kom bästa grannen med både skrutt och hennes lilla dramaqueen i släptåg då hon fiskade upp båda i skolan. Vi fikade lite och lillan fick ytterligare ett paket, en aktivitetsplatta med olika melodier och djurläten och jag kan meddela att den var verkligen en hit! Lillan sitter och trycker frenetiskt och dansar till ljuden. Total lycka med andra ord!
Just nu är skrutten på innebandyträning och han var ju bara för jäkla skön igår alltså! Han tjatade om att "imorgon är det en speciell dag" eftersom det var hans lillasysters första födelsedag... Sötunge. Det var ju också en speciell dag eftersom han skulle byta innebandygrupp och träningsdag eftersom hans tränare tyckte att han är för bra för torsdagsgruppen. Känns skitkul verkligen och han är en stjärna på innebandy. Det är så oerhört kul att se at than automatiskt tar en backposition och verkligen har koll på läget, speciellt eftersom han trots allt inte spelat särskilt länge och inte under så ordnade former liksom. Det är ju fortfarande inte nån tokavancerad träning utan mest bara på kul, men det är ju kanske därför han tycker det är så skoj? Sålänge han är nöjd känner jag mig också nöjd! Igår lekte han med sin bästa kompis och de satt i köket och pratade om gud och tro medans jag stod och bakade... De förde en skitkul konversation:
Skrutt: -"mamma, tror du på gud eller the big bang?" Mamma: -"Vad tror du att jag tror på?" S: -"Jag tror inte du tror på gud..." M: -"Nej, det gör jag ju inte" S: -"Inte jag heller" Kompisen: -"Inte jag heller... Han finns ju inte!" S: -"Nej , det gör han inte!!" M: -"Men det viktigaste är ju inte att man tror på en speciell gud, utan att man får tro på vad man vill! Tänk så många krig som startar på grund av olika gudar de tror på..." (pedagogiska mamman liksom) S: -Jag tror på the big bang! K: -"Jag med..." M: -"Det gör jag också..."
*det blir tyst ett tag och de börjar spela dataspel igen och då kraschar skrutten i spelet*
S: -"Men gud... jag dooooog!" K: -"Åååhh... men gud finns ju inte!?!" S: -"Nej, just... Big bang, jag doooog!!!!"
Sedan hade de en fungering angående Adam och Eva också... de kunde ju inte alls vara de första människorna på jorden eftersom de är ju tonåringar... (jag tror någon sett lite för mycket på Eva och Adam på DVD)
Jag flinade dock gott åt dem! Söta fina barn, vad roliga de kan vara!
Kvällen blir lugn och stillsam även den tror jag... Imorgon väntar lite mer besök, denna gång utav den fina ickelängresågravida fröken, hennes son och även en annan fröken jag precis börjat sammanstråla med, en ung trebarnsmorsa som har en liten nyfödd plutt även hon. Ska hur som haver bli väldigt trevligt iallafall, få snuffla lite på bebis och lillan får titta på "bäääb" så hon blir nöjd! Dock så ska jag själv uppsöka tandläkaren sådär snortidigt på morgonen för att laga sista hålet. Kl. 07.15 är det uppställning hos käftis och jag håller alla tummar och tår över att ångesten ska lägga sig och att allt flyter på så smärtfritt som det går.
Var iväg till en butik igår och lämnade in mitt CV och en ansökan, fick höra att de sökte extrapersonal genom fina grannen så efter att ha pratat både med butikspersonalen och chefen över stället lämnade jag in mina papper och pratade en stund... Kändes bra och jag hoppas att de tycker likaså. Det andra jobbet har jag än så länge inte hört något ifrån vilket är grymt trist då jag tyckte att det vore skitkul att jobba med kundservice men å andra sidan skulle livet bli bra mycket krångligare om jag fick det då det blir en sjukt lång pendling och jättelånga dagar åt lillan. Att skrutten går längre på dagarna än nu tror jag inte gör så mycket då han längtar efter att få gå på fritids med alla kompisar! :D Nåväl, tiden utvisar allt!
Känner mig positiv till livet, iallafall mestadels... Jävligt trött i kroppen och igårkväll värkte benen som bara fan. Kan ju ha något med långpromenade igår att göra och eventuellt också med gymbesöket i söndags. Jo, ni läste rätt. Gym. Förstå att jag för första gången i mitt liv varit på ett gym och dessutom tränat. Helt overkligt! ;) Bästa grannen lyckades lura med mig dit och det är chockartat men jag tror nog att jag skulle vilja ge det ett till besök, både för kroppen skull och för sinnet. GOSH vad skönt att få vara utan barn i en timme, inget tjat, inget mammammammammaaaaaam hela tiden... bara en träningsmaskin och lite svett. Eller mycket svett, beror på hur man ser det...
Och då kommer jag ju osökt in på mig... Jag är så ofantligt trött på att bara såsa hemma, inte göra något vettigt alls, leka hemmafru och städa... Gud, jag är så less påt! Det som faktiskt är värst är ju att det är så självklart att jag ska göra allt?! Det händer liksom ingenting annars, helt stört. Har klagat på karln enormt mycket senaste tiden vilket i sig är jäkligt otajmat eftersom han är tokslut men jag ser liksom ingen annan utväg. Det känns som att hela det som varit "jag" har på ett år förintas till en trött mamma som städar hela tiden. Kul liksom! Det känns som att jag inte gör något annat, har ingen chans att få andas, få vara bara jag en stund utan två ungar som gnäller. Ååhh... så frustrerande. Har funderat på hur mycket jag varit ifrån kidsen överhuvudtaget och det är ju inte många tillfället då jag lyckats smita ifrån någon timme eller två och det känns i psyket verkligen. Givetvis älskar jag mina barn och jag är så tacksam över att jag kunnat vara hemma med dem så pass länge nu och jag ångrar ingenting, men hela jag bara skriker efter egentid, få hinna med mig själv lite och få slippa vara så jävla förstående hela tiden... Karln jobbar, sliter och känner sig nog pressad att få ihop allt nu och han är trött och slut när han kommer hem, det förstår jag... men ibland känns det som att han bara ser till sig själv och inte allt runtomkring. Jag har tjatat om FamiljeAB länge nu och han menar att han förstår men ändå känns det som att allt står och faller på mig och han är bara en inhoppare som väntar på instruktioner. Den känslan är fruktansvärt störande då jag tycker att han i allra högsta grad ska vara involverad i allt som rör familjen...Det positiva är ju att han börjar försöka bättra sig och det är ju alldeles fantastiskt bra.
Igår var vi och kikade på skruttans dagis! Givetvis så glömde jag ju portkoden hemma och likaså telefonnumret till stället men efter mycket om och men kom jag in och kunde titta runt lite. Själva lokalen och personalen kändes helt okey, är inte så många barn och de är snäppet äldre än lillan... Uteplatsen och själva området där dagiset ligger är ju under kritik, men enligt den kvinnan jag pratade med så försöker de ju gå bort till parken eller skogen med kidsen istället så det känns ju bra. Sedan kommer ju lillan bara gå där tills i augusti om allt går som planerat så det är helt enkelt bara att gilla läget och bita ihop. Tjohej.
På lördag är det schlagerfestival! Jag berättade det för skrutten imorse och han utbrast typ: "Mähh, jag tror inte att det är sant!!" Min lille schlagerkille, han har ärvt sin mors bästa sidor, det är ju tydligt det! Han var så söt häromdagen också, han fick ett hårspänne och det hade han i luggen hela dagen i skolan och tyckte själv att det var både fint och praktiskt då håret inte åkte ner i ansiktet. Sötrumpan. Och varför skulle han inte få ha hårspänne liksom!?
Oh well... en kanna kaffe till nu då kanske, sedan iväg och uträtta lite ärenden och därefter hämta upp skrutt och kompis i skolan. Ska väl försöka engagera mig i lite bakning också, tror att det finns en risk att det behövs lite fikabröd här framöver snart... Härliga liv!
Började lyssna på en gammal spellista i datorn häromdagen och det dök upp en sjuhelvetes massa låtar ifrån förr och till varje låt hade jag något speciellt minne som jag tänkte tillbaka på. Var en hel eftermiddag full med återblickar om hur livet sett ut, vad man gjort, vilka man umgåtts med och hur livet kändes i allmänhet. Det är så himla konstigt bara, för att livet som det är nu så känns det ju som att det alltid varit?! Mystiskt!
Veckan som gått har passerat i rasande takt. Karln har varit på arbetet mest hela tiden då de rivit och byggt om studion så honom har jag knappt sett till. Skrutten har varit rätt okey, en smula förpubertal och smådryg som vanligt men han har väl främst försökt att tjata ihjäl mig då han frågat efter karln stup i kvarten. Karln är ju hans stora idol och det märktes fort på skrutten att han saknade honom under veckan. Lillfian gnäller på som vanligt, hon är inte riktigt frisk ännu och det märks. Bitvis är hon skitpigg och busar på som en blådåre men sedan får hon gigantisk mammalängtan och bara måste upp i knät. Separationsångest kanske? Drygt som fan är det i allafall. Såå... på grund av veckans ovanligheter har hemmet förfallit totalt och idag finns det ingen återvändo utan det är bara att dra fram snabeldraken och ta sig ett ärevarv. Eller två kanske med tanke på den ofantliga mängden katthår överallt?! Jaja, rent ska det bli i vilket fall.
Hur mår jag då? Jodåå... kroppen värker en massa men jag försöker väl att igonera det så mycket det bara går. Kände mig grymt trött och kinkig igårkväll så jag la mig i sängen strax efter nio. Har nog inte hänt på jag vet inte hur länge, men jag blev så jävla sur när karln kom hem att det var liksom ingen idé att vara vaken något mer kände jag. Jag fick skrutten i säng, duschade och betalade räkningarna (och hua, nu är det fan tomt på kontot...) och sedan var det tack och godnatt. Anledningen till att jag blev sur på karln var ju grymt löjlig men just då höll fan topplocket på att gå i skallen. Han kom hem tidigare, trött som en gnu vilket jag förstår och på dåligt humör. Hemmet ser ut som sju svåra år eftersom jag inte hunnit göra något åt det på hela veckan och dessutom skulle jag iväg med skrutt på bandyn. Lillan kinkade som fan och karln lägger sig i soffan, kollar film på datorn med hörlurar på och stänger världen ute. Jättesnällt verkligen eftersom jag då måste skrika på honom att ta hand om dottern medans jag går iväg. Kommer hem efter en stund och måste börja med maten och då lämnar han henne i köket med mig där jag får stå bra länge med en unge på armen samtidigt som jag ska styra upp allt. Så ser det ut varje dag i min värld och det minsta jag kunde begära var ju för tusan att han skulle kunna ta henne under tiden så jag slapp ha henne runt mig. Det tog dock hundra år innan han kom och avlastade och då hade jag tänt på alla cylindrar på en gång. Dock är jag oerhört imponerad av mig själv eftersom jag faktiskt SA åt honom att jag blev sur och det är ett stort steg i min värld eftersom jag annars aldrig gjort så utan bara bitit ihop och varit arg inombords. Såå... en eloge till mig. Sen blev jag sur imorse också och det var ju inte riktigt rättvis men det bad jag om ursäkt för så nu känns det lungt i sinnet. Jag är trött och sur, han likaså efter att ha jobbat hårt. Klart som korvspad att det blir extra jobbigt för oss båda då. I helgen blir det lungt och stillsamt, ska ut och lämna jobbansökningar imorgon och annars bara försöka styra upp hemmet lite. Jag tror att skrutten ska följa med grannarna på buspalatset men det är jag inte hundra på ännu... jag hoppas på det dock för det skulle göra honom gott!
Igår innan jag somnade i min surfas i sängen så tänkte jag hur det blir när lillan börjar dagis och för första gången fick jag ångest över att andra människor ska ta hand om henne hela dagarna. Min lilla skrutta!! Hua, kändes jobbigt trots att jag vet att hon behöver få leka med andra barn och jag vet att hon kommer trivas som fan... men det kändes ändå jobbigt och det är med skräckblandad förtjusning jag inväntar dagisstarten. Eller förskolestarten menade jag, man måste ju vara korrekt i dagens läge så inte fröknarna.... nej jag menar förskolepersonalen inte blir kränkta. Ptss...
Har en smula jobbångest också. Samt ångest över ekonomin. Fuckit liksom. Fick dessutom brev ifrån försäkringskassan ang bostadsbidrag också att jag ska betala tillbaka en massa pengar. Jag tror dock att de är ute och cycklar eftersom jag vad jag minns inte fick något bostaddbidrag under 2009. Har beställt utdrag ifrån banken och ska kolla igenom det innan jag överklagar/meddelar en avbetalningsplan... Så jävla irriterande bara eftersom jag kastade alla bankuddrag för bara någon månad sen annars hade jag ju haft det hemma redan! SUCK! Man lär ju uppenbarligen spara ALLT i flera, flera år trots att man aldrig verkar behöva kolla upp något... Det var ju liksom därför som jag kastade allt när jag rensade bland papprena, har jag inte använt det på flera år behöver jag väl inte ha de nu?! Men johooodåå... LOAD säger jag om det! :/
Oh well... Fredag idag. Solen lyser fint och vackert och det är nästan plusgrader ute... Ska väl inte klaga egentligen!
Fenomenet blogg är ju väldigt intressant... Det har blivit hur stort som helst att blogga nu för tiden och tyvärr handlar ju de flesta bloggar om mode och design och enligt min mening är det bara sååååå jävla trist! Snacka om att dessa människor inte lever i verkligheten utan låtsas som att livet enbart handlar om ytliga saker och dessutom ska de sprida sin dynga vidare till andra stackare som apar efter. Jisses! Nu menar jag ju såklart inte att min blogg skulle vara något speciellt, men det är iallafall en blogg skriven av mig, om verkliga saker och känslor och inget jävla ytligt lall-lall liksom. Dessutom, är folk så dumma att de läser får de baskemig skylla sig själva! :D
Vilka bloggar läser jag då kan man ju fråga sig?! Joo... jag läser om och följer mina vänner flitigt. Jag förstår oftast vad de skriver om även om det är luddigt, jag förstår deras språk och känslan de har när de skriver så för mig är det riktigt underhållande att få insikt i deras liv speciellt nu när jag flyttat... Sedan finns det några andra bloggar som jag ibland trillar in på, dessa läser jag mest bara för att jag är nyfiken och lite smått uttråkad... En blogg handlar om enbart prettosaker, om hur hennes liv ser ut och vad hon gör och den verkar vara helt osannolik då hon som skriver den inte alls är sådär petnoga med allt och dessutom händer det så mycket mer i hennes liv som hon väljer att inte skriva om och hur rättvis bild blir det då? Visst, det är hennes val såklart... men det hela känns bara så fejk och oäkta. En annan blogg jag varit in och läst två vändor kanske är ett pulver som lever i ett rosafluffliv utan dess like och det är ju så galet humoristiskt eftersom hennes karl varit (är?) ett otroget svin och det inser hon inte för fem öre utan kastar bara skit omkring sig istället, dock inte i bloggen för där är det just bara rosa flufffluff... En blogg som en tjej uppifrån landet skriver läser jag med spänning... Jag känner henne inte alls, men vi hade internetkontakt på ett community för hundra år sedan och då pratade vi om livet, barn och relationer. Hon är en stark kvinna och då levde hon som gift, blivande tvåbarnsmamma och jag kan säga att hennes karl var bland det uslaste som fanns! Han gjorde absolut ingenting förutom att jobba och spela dator. Ingenting annat. Jag hittade på hennes bloggadress ganska nyligen då jag tappat bort den under några år, hon är nu nyseparerad singelmorsa till två busfrön och jag känner så igen mig i hennes tankar om det. Det är en sån välskriven blogg om väsentliga saker att jag slukar varje ord med intresse... Sedan finns det en annan blogg som tyvärr handlar mycket om inredning och mode men personen i fråga är intressant då hennes livshistoria är väldigt tragisk. De förlorade ett barn för några år sedan och jag har liksom följt henne och hennes liv med deras fina pojk som kom drygt ett år efter att de förlorat deras första.
Jaa... nog om det och mer om mig!
Senaste dagarna har varit skitjobbiga då lille fröken varit tvärsjuk i feber och kinkeri. Hon har legat på 38,5 till 40,6 och ska bara sitta i knät och inte ens då har hon varit nöjd med livet. Igår var vi till hälsocentralen för att kolla öron och hals då hon verkar ha ont någonstans men efter att läkaren kollat lite snabbt och vi gjort ett halsprov blev vi hemskickade med diagnosen förkylning. Såklart hon är förkyld och jag tror även att tänderna bråkar med henne men det känns skitjobbigt att hon mår så dåligt och är nästintill tröstlös liksom. Dessutom åt hon så dåligt igår, hon bara tvärvägrade både äta och dricka på hela dagen men när hon slocknat på kvällen lyckades vi få i henne lite vätska och en liten skvätt välling så det gick ju tillslut. Skönt det för när de inte vill varken äta eller dricka blir man riktigt orolig.
Igårkväll hade jag bokat tid för min spabehandling också, jag fick presentkort av maken när jag fyllde år och inte förens nu har jag haft tid att utnyttja det. En tvåtimmar lång behandling med kurbad, bastu och massage... Hett som ett helvete och jag har inte svettats så mycket någonsin tror jag och massagen var, trots att den var väldigt lös, mjuk och varsam, bland det skönaste jag varit med om. Det var med möra steg jag gick därifrån och bara kände ren och skär lycka över livet och enorm tacksamhet till min karl som gett mig det där i present. Underbart!
Ajust det... har ju skickat in en ansökan till ett jobb för några dagar sedan och igår så ringde en tjej upp ifrån företaget och hade en intervju per telefon. De skulle höra av sig senare om ett eventuellt möte också men det lät ju väldigt positivt iallafall. Jag tänker inte ta ut någonting i förskott utan jag känner mig bara väldigt glad över att de hörde av sig så direkt och verkade intresserade... Så, fortsättning följer...
Jag har bestämt med vännerna att de ska komma upp en helg och fira kidsens ihopslagna födelsedagar, ska bli så härligt att ses igen... jag saknar dem allesammans!
Skrutt tappade en tand till näromdagen också. Shit, nu är det nästan tomt i munnen på honom... han ser ut som en uteliggare! :D
Haha... just ja, idag fick jag lov att bryta mig in hos grannen också... Hon hade utav misstag råkat stänga in lille kattfröken inne hos sig och där har katten befunnit sig sedan igår eftermiddag. Oooppss... Efter en snabb genomkoll så hade hon iallafall inte lämnat några otrvliga spår efter sig och just nu är hon ute och springer runt området. Jäkla katt! Tur man har en ganska tålig granne som mest bara garvade åt hela situationen! :D Innebandy ikväll, strax dags att laga lite mat till den hungriga förpubertala sonen som idag trots allt tagit rekord i att vara snäll och skötsam. Det måste ha hänt något magiskt idag, för såhär snäll och skötsam brukar han aldrig vara! :D Vi hänger kvar under träningen jag och lillan, sedan hem, bada och natta barn. Sen jävlar i min själ ska det snufflas nyhemkommen karl i soffan. Känner mig sådär härlig kär idag, undrar varför?! :D
Det är ju liksom helt galet, för tydligen så bor det en massa små hustomtar här hemma som gör saker hela tiden utan att man behöver engagera sig. Hela helgen har flytit på som tusan men jag har då inte sett röken av några små luvor!?! Mycket märkligt må jag säga!
I fredags fyllde min fina man år, vi fick lite besök under dagen och så bjöd vi ju middag på kvällen. Det var en jättemysig kväll, tänka sig vilken tur vi har som känner så bra människor?! Den ickelängrejättegravida fröken är så härlig och hennes söta barn funderar jag ju på att käka upp helt enkelt... Härligt! Jag komponerade ihop en tacopaj vilket jag aldrig gjort förut men det gick strålande och var riktigt gott enligt middagsgästerna! Igår kom lillans farmor och sambo och firade karln, vi bjöd på ananaspaj och det fick ju godkänt det också... im on fire alltså! :D Dock är jag helt slut nu, har hållt på och grejjat som fan (eller vänta... var inte det tomtarna?!?) och känner mig en smula stressad eftersom jag har typ en miljard med saker som måste ordnas inom snar framtid och jag får liksom aldrig tid att göra det. Det är tydligen helt omöjligt att få några timmar i lugn och ro, helst då jag inte är helt apatiskt trött, utan att bli avbruten?! GAAAAHH. Dessutom har jag mensvärken ifrån helvetet också så igårkväll låg jag i soffan och nästan grinade för att det gjorde så ont... jefla skiiiit.
Försöker styra upp min framtidsplan här också... det ska ordnas, funderas och planeras som fan för att få allt att stämma och jag satt igår en sväng och kollade runt på olika utbildningar och hittade en som verkar passa. Den är på distans och treårig. Ska söka den iallafall, sedan får jag ta beslutet om hurvida jag ska eller inte beroende på hur livet ser ut då. Är ju mer än ett halvår kvar så det brinner ju inte i knutarna även om det börjar på... Det absolut optimala är ju att hitta ett jobb som jag trivs med så jag bara behöver göra det jag ska liksom och sedan få gå hem... Men jag är helt ny här, har inga kontakter, inget nätverk så jag får ju bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen som den är. Allt löser sig... på något sätt.
Jaha, nähe... ingen inspiration att göra något av allt som ska göras heller. Undrar om jag ska ta och lägga mig och sova lite helt sonika? Bara skita i allt och hoppas att det sker automatiskt? Eller att någon annan gör allt det tråkiga åt mig?
Solsidan ikväll. En ljusglimt i den gråa, regniga (tack och lov) tröttsamma söndagen iallafall. Alltid något!
Jamen varför inte liksom? Låt det snöa mer, vräk på med skiten bara gör det. Vi kommer ha snö ända till midsommar som det känns nu. Helt overkligt och fruktansvärt jobbig insikt. Visst är det vackert, när solen skiner och allt gnistrar och glittrar men det räcker nu! Okey?
Skrutten längtade ju ihjäl sig efter skolan och när den äntligen började i måndags var ungen överlycklig och SÅ trött när jag hämtade honom, han var nådigt sur över att de fick läxa första dagen också... Han tappade sin superlösa tand i måndags också, i skolan såklart och flinade glatt åt det. När vi kom hem la vi den i ett glas med vatten och inväntade tandfen på natten och ungen vaknade på tisdagen och var knäckt över att tandfen inte varit där! Yrvakna mamman försökte förklara att det faktiskt kan vara så att många barn tappat många tänder efter julen och allt godisätande att tandfen helt enkelt inte hann under natten men den förklaringen köpte han inte riktigt... Dock kom han på själv att det kunde vara så att han låg vaken så länge då han hade svårt att somna att tandfen inte hann av den anledningen... :P Natten därpå hann tandfen byta tanden i vilket fall så nu är det frid och fröjd... Skrutten hade ny bildfröken i går, de håller på att byta lite lärare på skolan och när jag frågade hur denna fröken var så fick han ett spel och utbrast att "hon var ju hur dålig som helst, hon hittade ju inte ens saxarna och så fick vi riva änglar och hur snyggt blev då då? Skitfult juuuu!!!" När mamman tappert försökte förklara på ett korrekt pedagogiskt sätt om att fröken är ny och behöver hjälp av eleverna, precis som han när han fick hjälp av sina klasskompisar då han var ny i klassen med att hitta allt, men det gick inte alls in utan bitterheten över den dåliga fröken var hög. Jag hoppas det blir bättre nästa vecka! Ikväll hoppas jag att innebandyn kört igång, ungen längtar ihjäl sig efter träningen och jag vet att han behöver röra på sig. De ska börja åka skridskor i skolan på rasterna nu, vi måste bara köpa en ny hjälm åt honom som passar eftersom cykelhjälmen inte är någon hit til skridskorna direkt.
Imorgon fyller min fina make år, han blir hutlöst gammal och han ska dagen till ära vara hemma hela dagen! På kvällen kommer den inte längre supergravida fröken, hennes karl och deras fina pojkar att komma över på middag. Karln är ju fadder åt deras äldsta, han och pappan är bästa kompisar sedan de var unga och jag och fröken börjar lära känna varandra bra också. Hon är så bra och härlig och det känns så skönt att vi kan ses ibland både allesammans och bara hon och jag (och ungarna då, men det är ju självklart) Till helgen tror jag att hans familj kommer på fika, men det är inget bestämt tror jag..
Lillan kryper på för fullt och lär sig nya grejjer hela tiden. En tredje tand har nu brytit igenom, men jag är osäker på om det är en sidoframtand eller en hörntand men det lär ju visa sig. Skulle tro att det är en sidoframtand, men den sitter väldigt långt upp i tandköttet liksom. Stackaren kommer väl bli lika ramsne som en annan i munnen när det är klart. Hon ställer sig upp emot allt nu och börjar gå längst möblerna riktigt bra. Iförrgår tog hon ett steg ut ifrån spisen emot mig men jag tror att det mest var ett rent lyckosteg liksom... Jag hoppas att hon kommer lära sig gå innan hon börjar dagis vilket är väldigt snart! (hua!) Hon ger slängpussar till höger och vänster och står och dansar till det mesta på tvn eller radion... I måndags var ju fröken och hennes nykläckta lilla treveckorsson på besök och lillan var överlycklig då hon fullkommligt älskar bebisar. Hon klappade, gosade och pratade med det där lilla knytet hela tiden (och jisses, vilken jävla gobit då... sötgröten!!) och igår när lillans kusiner och kusinbarn var här så lekte hon enormt med de två nästan jämnåriga barnen och klappade och gosade med den lilla 6veckorsbebisen också. Det är helt fantastiskt att se att hon är så fin emot barn och bebisar och hon verkligen lyser av lycka när hon får leka. Dockorna, nallarna och alla saker som har ansikten är ju favoritleksaker också, hon pratar och grejjar med dem hela tiden.
Jag hade ju grymt oflyt när jag skulle boka lokal till skruttens kalas också... Vi har en kvarterslokal tvärs över gatan som hyresgästföreningen lånar ut som jag tänkte skulle vara perfekt då det kommer bli en hel drös ungar och att vara i lägenheten känns ju inge bra... Jag ringde till den stackaren som jag trodde var ansvarig över uthyrningen men han hade ju bara hand om övernattningslägenheten strax brevid så jag fick nummret till kvinnan som var ansvarig. När jag ringde henne så meddelade hon att uthyrningen ligger nere då det inte finns någon styrelse eller ansvariga över det och att hon jobbade i storstan och var på väg att flytta härifrån och således har lämnat ifrån sig nycklarna. Men fuckit tänkte jag och så mailade jag hyresgästföreningen i hopp om att de kunde ge något annat tips på en liten lokal att hyra och efter någon timme så ringde den här stackaren jag pratade med först och meddelade att han fått mailet (jomen han är ju revisor för hela skiten här i länet så han fick ju en kopia) och att de visst skulle hyra åt lokalen så det var inga som helst problem och att kvinnan jag pratade med inte alls kunde säga och göra sådär som hon gjorde... Kul för mig, kanske mindre tråkigt för henne om de ringde och skällde på henne men framförallt kul för skrutten då allt kalasplanerande är i full gång nu. Jävla flyyyyt det blev tillslut liksom!
Jomen just... ibland så skulle jag faktiskt vilja vara karl! Inte bara för att slippa alla kvinnobekymmer så som mens och annat otrevligt men även för att kunna komma undan så lätt. Att slippa planera, städa, laga mat, handla, ha framförhållning, ta ansvar... Tänk vad skönt det skulle vara att liksom få allt ordnat och livet bara glider fram! :D Min karl är ju faktiskt inte helt hopplös på det där, men det finns stora brister i hans sätt att leva. Nu när jag går hemma så gör ju jag 98% av allt som ska göras och det han gör gör han just för att jag bett honom göra det vilket i sig är bra då det faktiskt finns män som inte gör ett jävla jota trots att kvinnan säger till. Mn karl är snäll p så sätt men jag förundras varje gång över hans sätt att tänka, vara och göra. Eller bristen på kanske? Som igår till exempel. Jag gick upp med lillan på morgonen, fick iväg skrutten till skolan i tid, bakade kladdkaka, började städa och dona medans hon sov förmiddag och karln själv snarkade gott i sängen då han skulle till jobbet senare på dagen. Sure fine, så långt allt okey då han faktiskt är värd att få sova mellan varven! (Det ska dock tilläggas att när han sover, låter jag honom sova så länge han kan, medans min sovmorgon avstannar allt som oftast vid 7.45. Trevligt.) Han åkte till jobbet och jag gjorde mig iordning för besöket som skulle komma någon timme senare. Var social och hade trevligt hela dagen, städade upp lite på eftermiddagen då det såg ut som en bomb smällt och spridit ut ALLA leksaker överallt, jag lagade mat och dukade, vi åt jag och skrutten, jag diskade upp allt och så gjorde jag iordning en tallrik till karln då han kom hem sent ifrån jobbet. Badade lillan och såg till att skrutten kom i badet han med och DÅ kom karln hem. Jag matade lillan med gröt och ställde disken i hon och när karln ätit upp ställde han sig och diskade sin tallrik, glas och bestick... inget mer sen la han sig nog i soffan. Okey? När jag påpekade att han var snäll som diskat såg han frågande ut och jag sa att det var ju fint att han diskat sin tallrik och då fattade han poängen... "jamen, jag kan diska det andra sen... jag ville bara lägga mig i soffan och slappa en stund..." Ja, det förstår jag också, han är trött efter jobbet och vill slöa lite... Det är bara så intressant att se alla småsaker han gör/inte gör och jag funderar på om jag ska börja göra likadant!? Jag fasar över den dagen jag börjar jobba jag också... vem göra allt hemma då? Dags att skaffa en liten husa eller är det de där tomtarna som fixar då?? Voine, voine.... ;) Jag kan ju säga som så... det är sån TUR att han är förbannat söt den där mannen... annars hade jag strypt honom long time ago! För trots sina brister är han den underbaraste av dem alla. Faktiskt!
Idag ska jag och lillan luncha med fadderfastertanten, vi ska försöka ta en promenad bort till dagiset först för att reka lite hur lång tid det tar att gå hela vägen... ÄR ganska fint väder idag ändå, solen skiner och vi båda behöver ju så mycket solljus som möjligt!
Nu har lillan käkat upp frukten och det börjar komma en misstänkt odör ifrån hennes bakdel så jag tror att det är läge för en ny blöja. No long suckers! ;)
Ska väl försöka knåpa ihop den traditionsenliga årskrönikan även för detta gångna år...
Januari Vi firade ju nyår jag, karln och skrutten hos mina päron. Jag hade haft förvärkar hela julhelgen, det stack och stränade mest hela tiden och jag minns att jag sa åt bebis precis efter tolvslaget att nu fick han komma. För en han trodde vi ju att hon var... Vi åkte hem någon dag efter nyår, hem till lägenheten, katterna och starten på vårt nya liv. Tågresan hem var ett helvete och hemmet såg ut som sju svåra år men känslan av att äntligen få landa var fantastisk. Skrutten började lekis, i nya klassen och allt gick hur bra som helst. Vi hade möte med hans lärare som bara berömde honom och sa att han var en fin, bra pojk och det enda som han påpekade var att skrutten låg lite efter jämnfört med de nya klasskamraterna. Skrutten började även på innebandyn och det kändes liksom helt naturligt för honom att vi flyttat både med skolan, kamrater och själva området. Jag var hemma i lägenheten mest hela tiden, pysslade och donade, bar kartonger och skottade enorma mängder snö dagarna i ända. SötfrökenM var upp sista helgen i januari och vi tänkte att det passade ju perfekt att hon var här så kunde hon passa skrutten medans jag var på BB men det hände ju ingenting under helgen trots att vi var ute och åkte i pulkabacken. Eller vänta nu, hon och skrutt åkte... jag stod vackert vid sidan av och tittade på... ;) Vi längtade efter bebisen, kommer ihåg att karln höll om magen och sa: "kooommm ut nuuu bäbiiiiiis!" Men ingen bäbis ville ut...
Februari Första dagen i månaden var en måndag och det hände nog ingenting speciellt. Var väl mest hemma och lallade tror jag och magen betedde sig alldeles som vanligt med diverse smärtsamma förvärkar och annat skit, vi kröp ner i sängen på kvällen och slocknade rätt fort... sov som en gris till 05.00 då jag vaknade av en sjuhelvetes värk. 05.15 kom en till och då kände jag att nu är det igång och på riktigt! Hela förlossningsförloppet finns redan i arkivet så det behöver jag inte upprepa, fort gick det och sedan kom vår efterlängtade lilla bebis! En liten tjejbebis dessutom, lyckan var total! Allt flöt ju på precis som det skulle, bortsett ifrån den där otrevliga magsjukan vi åkte på 4 dagar efter att lillan föddes. Jag var enormt glad över att jag inte sprack något och hade stygn för då hade det varit ännu otrevligare för min del... Hela månaden bestod sedan i att snuffla bebis, ta emot besök av framför allt en supertossig nybliven farmor och att liksom bara njuta av tillvaron, livet som tvåbarnsmamma och familjelyckan. Superjobbigt mellan varven, givetvis, men så värt det!
Mars Vi åkte ner till mina föräldrar i början av månaden, skrutten skulle utomlands under sportlovet med sin pappa och familj så då passade det ju bra att mötas i hemorten för överlämning och såklart för att få visa upp lillan för alla där nere som längtat efter henne! Vi stannade i över en vecka, karln kom ju ner ett par dagar senare än oss, träffade en massa folk och bara tog det lungt. Det kändes konstigt att åka ner dit när jag hade ett till barn, livet hade liksom utvecklats så enormt mycket på så kort tid att mitt gamla liv där nere liksom inte fanns längre trots att jag var tillbaka på orten. En konstig känsla...
April Livet rullade på precis som planerat. Karln jobbade och repade, skrutten lekte och var i skolan och jag och lillan var hemma och bara såsade runt. Hon utvecklades mycket och snabbt, hon fick tydliga rutiner ganska direkt, började rulla runt, le och titta på händerna. Våren började komma, snöhelvetet började äntligen smälta och jag minns en fin vårdag då vi var ut hela familjen på promenad runt lillsjön här hemma då skrutten givetvis trampade ner i värsta slaskhögen och blötte ner sina tygskor så det rann ur dem... No shit liksom, vi hade sagt åt honom innan han gick hemifrån att han skulle ta bättre skor men han lyssnade ju såklart inte den envisa ungen! Men nya strumpor och två små plastpåsar gjorde susen... Vi var på utvecklingssamtal med skrutten och hans lärare som meddelade att allt gick hur bra som helst på lekis, skrutten kom ikapp med det han låg efter med och låg i slutet av terminen precis som hans skolkamrater. I slutet av månaden åkte vi ner till hemorten igen för att hälsa på och gå på klädbytardagen, jag gjorde en massa fina kap i klädväg till lillan, vi träffade folk och hade det bra hos föräldrarna. Så skönt att få bli bortskämd med markservicen liksom!
Maj Jag började månaden med en efterkontroll på MVC. Jag fick strålande godkänt, besiktigad och klar liksom (och OJ vad jag kniptränade efter förlossningen... NOT) Lillan vaccinerades för första gången, självklart blev hon dålig, fick feber och låg avdankad i flera timmar och toksov. Det ordnade dock upp sig redan dagen efter förutom att hon var öm i benen. Hon började sträcka sig efter sin favoritleksak i vagnen och var sådär allmänt nöjd med livet. Karlns chef kom hem hit en dag och gjorde min handledstatuering lite sådär i smyg för karln så det var en rolig surprice att få göra både för min del och hans då det faktiskt är hans namn som står där. Han skrev ju mitt på hans handled tidigare så jag ville göra samma sak för honom. Det var (och är) en jättevacker tatuering måste jag säga, både utförligt och innebörden av den... Skrutten hade övernattning på skolan med lekisklassen, de var i eld och lågor alla barn då de skulle kolla film, äta pizza och sova i en stor sal i skolan. Riktigt kul att se dem så glada och skrutten tyckte det var jätteskoj! Mina fina flickor var upp över en helg och myste med mig och ungarna då karln var i storstan på bandspelning, planen var att vi skulle ut på lördagskvällen och dansa järnet men det blev ju precis som vanligt... Jag kom, jag såg och jag gick hem i migrän. SUCK. Men det var ju fantastiskt kul att de kom upp och träffade oss, saknade mina kompisar enormt mellan varven... Katterna mådde bra, fröken tjockade på sig igen och svarte pantern smög omkring men den livrädda kamelen försvann i slutet av månaden, helt spårlöst och vi letade och letade och satte upp lappar och ringde runt överallt utan resultat. Skrutten var så ledsen att hans katt försvunnit och jag trodde verkligen att det var kört för kattens del...
Juni Slutspurten för skrutten på lekis, med vårmusikal och annat trevligt. Mamman stod ju som vanligt och grät ögonen ur sig då alla ungarna var så rackarns söta... De aboslut bästa kom upp över en helg och lekte med oss, så fantastiskt underbart att ses allesammans som en stor familj, allt känns så naturligt och enkelt när de är hos oss. Juni bestod annars av mycket sol, lugna dagar med lillan, härliga eftermiddagar med båda kidsen, skolavslutning, kusinbarnsdop och sedan midsommar på hemorten. Underbar månad, underbart liv... fantastiska grannar, mycket kaffedrickande och skitsnackande med två av dem... Långa promenader med lillan, soffmys med karln på kvällarna och ja... i stora tag en bra tid. Bitvis såklart, eftersom livet uppenbarligen aldrig kan vara perfekt! ;)
Juli Lillan utvecklades i rask takt, käkade gröt, stoppade i nappen själv i munnen, lekte med fötterna, var till doktorn akut för första gången pga virusutslag, sov över hos sin kusin en natt... Skutten var ju hos sin pappa över sommaren så det var tyst, lungt och väldigt tomt. Skönt på ett sätt, men samtidigt så fruktansvärt ovant att vara utan honom så himladens länge... Vi satt en kväll i soffan och degade jag och karln då vi hörde ett ynkligt jamande i hallen... tro på fan att det var kamelen som slängt sig in ifrån balkongen om möjligt ännu smalare, tovigare och räddare. Lille fina katt, som vi hade saknat honom och hans håriga, långa päls! (okey, det där med pälsen saknar vi inte för fem öre) Han mådde bra iallafall, var till vetrinären för säkerhets skull och kollade upp honom, han fick lite näringstillskott, näringspasta och mat av bästa sort, blev rakad i pälsen och fick lite dropp. En härlig vetrinärsräkning sådär helt oplanerat! ;) Sista helgen i månaden var vi ute hos knälvalen och den årliga sommarfesten där ute. Två år hade passerat sedan vi sågs för första gången jag och karln, jag minns fortfarande exakt vart och hur det kändes. Var en skitkul fest men oj vad det märktes att man blivit gammal... strax efter nio (!!!!!) satt jag och gäspade och längtade hem till soffan. Haha... ;) Vi kom dock hem vid 01 på kvällen och hade lite kvalitetstid då lillan sov över hos sin gravida kusin på 20 bast. Lite humor det där att hon är kusin med fyra tjejjer och en kille och alla är i 18-22års åldern och tre av dem har egna barn som är jämnåriga med lillan själv.
Augusti Månaden började med en massa planerande inför lillans namncermoni och till helgen så kom de bästaste upp, mina sötflickor, min syster och hennes nykläckta lilla sötgröt till bebis och så äntligen kom skrutten tillbaka!!! Hela huset var fullt, vi fixade och donade, dukade i lokalen för kalaset och inväntade släkten ifrån olika håll. Själva namncermonin gick kanon, mycket att styra med men det är då jag funkar bäst! :D Skutten hade blivit en halvmeter längre, en dec längre hår och var en skolpojk på riktigt när han kom tillbaka och strax därpå började ju faktiskt skolan på riktigt också... Första skoldagen gick strålande och alla föräldrar fick vara med första timmen och sedan bjöd skolan på fika för alla. Snacka om kvalitetsskola på så många sätt och det blev ju liksom bara bättre och bättre ang skolan.
September Var inget speciellt som hände alls faktiskt förutom marknaden som var rätt skoj, skrutten var taggad till max över att få köpa godis och handla saker för sina pengar han fått av oss och lillan kikade runt på alla saker som blinkade och lyste överallt. Skutten hade fullt med aktiviteter i skolan med skoljobb, utflykter och så vidare. Jag och lillan var hemma, ute på promenad, fick besök av tokfröken och det var väl månadens hjöldpunkt tror jag!
Oktober Många månader hade passerat då jag knappt kommit utanför hemmets lugna vrå och det ändrade jag raskt på när jag fått nys om att ett av mina absoluta favoritband skulle komma till storstan. Daguhtry. Behöver liksom inte förklara mer ingående om det än att det var ett mentalt avslut, en fantastisk konsert, en helvetisk tågresa, 18 timmars permission ifrån att vara mamma/hemmafru och underbart sällskap av sötM. Sagolikt helt enkelt. De bästa kom och hälsade på en helg, lika trevligt denna gång och vi bara njöt av att ha de här. Lillans fadder är en underbar människa, hans fru likaså. Underbart! Helgen därpå åkte vi ner till mina päron igen, skrutten skulle ha höstlov och därmed pappavecka så vi passade på att ha lite ledigt också. Vi var på trollungens dop, träffade en massa vänner, slappade och bara hade det skönt. Skrutten kom tillbaka till sista helgen så han hann med kusinens födelsedagsdisco med halloweentema. En mörkrädd liten varulv, det är grejjer det! ;)
November Snöhelvetet kom tillbaka med besked, värdelösa skit... Skrutten var på sitt första skoldisco där han hängde med kompisarna, uppklädd och cool och var helt förstörd när han kom hem igen eftersom tjejjen han var (är) dödskär i inte velat dansa med honom... Sicka kärleksproblem redan nu... stackars arma barn, han ska bara veta vad som väntar i framtiden... :P På något mystiskt sätt så började hela min mun ge upp så under hela november var det ett evigt springande hos tantläkaren, gigantiska hål i tänderna pga lösa lagningar och småätanden, gigantiskt hål i plånboken trots att försäkringskassan gått in och betalar hälften och VM i ångest. URRK... Och det var ju inte bara jag som tappade lagningar till höger och vänster, det smittade tydligen av sig på skrutten så han fick dra dit också... Vi fick besök av tokfröken och lärlingen en helg och det var jättekul att hinna få lite kvalitetstid med dem båda! Vi hade utvecklingssamtal på skolan med skruttens fröken och det enda som var något att anmärka på denna gång var att lillemannen skriver o åt fel håll. Härligt, härligt! Han fick beröm att han var/är så bra, lyssnar och är nyfiken, han lär sig snabbt och kan nästan alla bokstäver och kan både skriva och uttala dem nästan perfekt bara han har lite tålamod. Och det där tålamodet tryter ju ganska ofta, men han utvecklas även där till det positiva!
December Julen närmade sig med stormsteg, luciatåg på skolan och mamman grät ju givetvis en skvätt igen... Lillan kröp runt mest hela tiden, pratade gojja och var allmänt söt. Hon började göra en hysteriskt kul min och charmade brallorna av alla. Skrutten längtade ihjäl sig efter sin pappa, julklappar och annat skoj. Själva julen kändes ju jättekonstig eftersom vi firade hos karlns mamma med hans släkt. Trevligt och lungt men så himla ovant eftersom jag alltid firat med min familj. På juldagen åkte vi ner till min familj och firade jul där, skrutt åkte till sin pappa äntligen och sedan blev jag tvärförkyld... Lillan fick krupp så vi blev tvungna att åka till akuten med henne, tur man är härdad med sånt där även om det är läskigt eftersom hon är så liten. Man lider ju liksom med henne... Hon blev bra av medicinen iallafall och nyår passerade i galet snabb takt och det firades med hela tjocka släkten hos mina föräldrar. Grått nytt hår och väl slut liksom!
Såå... vad har det här året inneburit? Vad har jag lärt mig? Vad var årets höjdpunkt och vad vill jag förändra under detta år?!
Året som gått har varit extremt nytt. Det känns som att det mesta jag upplevt varit nytt. En ny stad, ett nytt boende, nya vänner, nya grannar, nya känslor, nya vanor... ett helt nytt liv helt enkelt! Jag vet inte riktigt vad jag lärt mig, jag tror att jag måste få lite mer distans till det innan jag kan se klart men jag vet att livet är då väldigt upp och ner. Hela min kropp åker i en berg- och dalbana i känslorna, jag känner med hela mig på både gott och ont och med tanke på att jag är en envis, känslokall skorpion så är ju det faktiskt bara positivt! Årets höjdpunkt var ju givetvis att lillan föddes och alla fina stunder ihop med både barnen och karln, alla stunder av total medvetenhet om livet exakt just där jag befann mig! Alla stunder då livet liksom glimmade till lite extra av stjärnglans och allt kändes perfekt. Jag är tacksam över att det mesta slagit så väl ut sedan vi flyttade, skrutten trivs som bara den både i skolan och med kompisar, han har anpassat sig så bra även till att bli storebror och det sköter han fantastiskt bra. Han är den bästaste storebrodern ever! Jag är så lycklig över min karln, trots att han har sina sidor och egenheter men det är ju helt sagolikt att jag fortfarande får hjärtklappning av att titta på honom och liksom känner den där sprängande lyckokänslan i hjärtat. Det är fan kärlek det! Jag är tacksam över att jag lyckats träffa fina vänner här uppe, det är ett par stycken som jag liksom kommit lite mer nära och det gör mig varm och glad i själen. Nu är det egentligen bara ett nytt jobb som fattas och det är ju något som jag tänkt ta tag i nu den närmaste tiden... Det jag vill förändra under detta år är mitt egna sätt att tänka och reagera. Jag ska försöka sluta tänka så mycket och handla mer istället. Säga vad jag tycker och känner och inte bara bita ihop. Jag ska försöka strukturera upp livet så att det flyter på så bra det bara kan och så ska jag njuta av alla små stunder av lycka och välmående och verkligen försöka bevara den känslan i kroppen så länge det bara går.
Livet är underbart, spännande, skrämmande, skräckinjagande, passionerat, känslofyllt, plågsamt, smärtande, sagolikt och alldeles, alldeles fantastiskt!
"Det är en helt ny värld och det är bara att hänga på!"
Må gott alla glada och jag hoppas att 2011 blir precis vad ni önskat!
Snön bara vräker ner, det verkar inte finnas någon som helst slut på skiten. Det är verkligen jättevackert med all snö, men någonstans i mig känns det som att det faktiskt räcker nu. Kan inte naturen förstå det??
Har funderat en jävla massa på allt och ingenting och jag tror att jag lyckats få ordning på tankarna nu. Dock så är det jag kommit fram till ett rent jävla helvete och jag hoppas verkligen inte att det är sant. Jag har vridit och vänt på varje tanke, sett allt ifrån olika håll, funderat på alternativa slutsatser men jag kommer hela tiden fram till samma sak... Jag vet ärligt talat inte vad fan jag ska göra, hur jag ska förhålla mig till det här. Hela mitt inre bara skriker av uppror och ändå kan jag inte göra någonting. Eller vill jag inte? Är jag verkligen en sån person som jag föraktar? Vågar jag ta upp det och vill jag ens höra sanningen?
Vikten av kommunikation är enorm, men varför är det då så svårt att vara ärlig mot de människor som finns omkring en? Risken att såra, att själv bli sårad, att ta konflikten är för stor så man biter ihop och låtsas som ingenting... vilket såklart inte är hållbart i längden och allt rinner över. Ungefär som nu.
Annars då? Jodå... hade jag haft en bil hade den stått på skroten nu. Hela jävla kroppen håller på att ge upp, det värker konstant och jag är så trött, trött, trött... Har inte någon energi, går helt på tomgång och allt känns liksom bara tomt... väldigt opassande med tanke på att det är jul snart och jag har ju faktiskt längtat efter den. Kan man beställa en hel halvpall med julkänsla någonstans måntro?
Riktigt såhär jävla deprimerande är inte hela livet... bara vissa delar... ganska stora delar, men ändå... Jag glädjs med skrutten som idag har näst sista skoldagen för detta år, han längtar så efter julen och att äntligen få komma till pappan igen. Lillskruttan ökar på med allt varje dag, små babysteps i taget. Hon är så väldans glad och busar mest hela tiden. Att titta på mina fina barn och njuta av tiden med dem gör att hjärtat känns mindre ledsamt. I morse hade vi en jättehärlig stund med frukost i soffan och kollade barntv alla tre. Julkalendern för i år är jäkligt underhållande och det är så kul att se kidsen mysa ihop. Skrutten är en exemplarisk storebror! Karln jobbar sista dagen för i år idag och sedan kommer han ha långledigt. Skönt för både honom och familjen, men det kommer kännas i plånboken... Nu är det slut på livets glada dagar och jag längtar tills jag får tag i ett förbaskat jobb snart så jag kan dra in lite pengar som så väl behövs. Nog för att jag betalat det mesta med min föräldrapenning hittils men det är det ju dåligt med den nu de sista månaderna som är kvar... känns asjobbigt att inte kunna försörja mig själv. Visst är vi två om FamiljeAB och borde dela alla de utgifterna, men jag är ju fortfarande så van att göra det själv att det blir jobbigt att be om pengar för att få det att gå runt. Envisa jag liksom.
Ska in till stan idag igen, jag gick in igår i snöovädret och det var en mindre trevlig upplevelse så idag blir det buss både in och hem... Ska fika med lillans fadderfaster och handla julklappar till skruttens pappa och familj. Han har bestämt klart och tydligt vad pappan och plastmamman ska få så jag lovade honom att inhandla det idag. Vad lillasyster ska få var han inte säker på så vi får ta och köpa något litet till henne på affären här tror jag så han kan vara med och bestämma.
Nu är skruttan otrevlig och står och slår på mig samt blåser snor... Fräsch tjej. NOT.
Det har snart gått ett år och fortfarande så nämner han inte henne i sammanhanget. I min värld betyder det bara en sak och jag undrar när han ska berätta det jag redan vet...
Är ensam hemma ikväll och har varit det i stort sett hela dagen så jag och kidsen har bara myst runt. Har plockat, pillat, fixat och donat precis som vanligt. Gjorde storstädningen idag istället för imorgon eftersom vi då ska julpynta och grejja så det kändes bäst att få det avklarat idag redan. Ska försöka ta mig till affären med två sopsäckar pant också. Vi hade ju en deal att karln och skrutten skulle fixa pantningen men det har ju inte blivit gjort så det börjar ju bli onödigt trångt i förrådet nere nu och eftersom karln är ute med bandgrabbarna ikväll vill han sova länge imorgonbitti så då kan vi lika gärna passa på att göra någon nytta samt låta honom sova ifred.
Hade den bästaste grannen på fika här idag, en trevlig paus i städandet och hon är ju bara för härlig... dessutom blev jag räddad av den andra grannen med inköp av cigaretter eftersom mina var på väg att ta slut. Hon är en klippa och är även en av damerna som jag börjar lära känna lite bättre. På utsidan är hon en blyg liten ung fröken som inte gör särskilt mycket väsen av sig, men när man börjar lära känna henne så är hon ju lika skruvad som en annan, fräck i käften och har levt ett tufft liv trots att hon är så pass ung. Jag trodde hon var jämngammal med mig, men hon är faktiskt ett par år ungre. Fem år yngre för att vara exakt. Hur som haver, dessa grannar är två av mina vänner här uppe, två vänner som jag är glad att ha i min närhet och i mitt liv.
En annan fin vän är ju den väldigt gravida vännen. Dock är hon inte gravid längre eftersom hon nu äntligen lyckades vräka den lilla bebisen hon överjäst i magen i förrgår! En fin "liten" pojk och jag bara längtar efter att få träffa honom!! Lillans kusinbarn som föddes för ett par veckor sedan har jag fortfarande inte hunnit med att se, pratade med mamman strax efter att hon fött och sa till henne att hojta till när hon orkar med besök men eftersom jag inte hört något så ses vi ju på julaftonen antar jag. Då är den lille plutten nästan en månad och det funkar ju det med!
Jul ja... herrejisses, det är ju julafton om 6 dagar. Heeeelt overkligt om jag ska vara ärlig! Det känns inte som att det snart är jul, även om jag julpysslar och donar. Känner mig nästan avskärmad ifrån allt vad julen heter... mycket mystisk känsla men jag tror att mycket handlar om att jag sitter nu i en helt ny sitation där allt blir nytt. Alla traditioner, allt invant och hela denna hemmakänslan är ju förbytt. Inte för att det promt måste vara något negativt, verkligen inte, men allt är ju helt konstigt och nytt. Vet inte riktigt hur jag ska reagera, känna och bete mig. Julaftonen kommer ju förhoppningsvis bli bra, vi ska ut till lillans farmor och fira med delar av släkten. Är inte säker på vilka som kommer men inte nå många barn iallafall och det kommer ju bli skittråkigt för skruttens skull... han är ju van att härja runt med sina kusiner på jul och nu blir det helt nytt för honom också... men som sagt, det kommer nog bli jättemysigt och trevligt ändå.
Hade ett långt samtal med lärlingen nu på kvällen också, ett givande samtal iallafall för min del eftersom jag verbalbajsade mest hela tiden. Pojkstackaren fick ju knappt en syl i vädret! Han är klok och vis den mannen och kommer med små inlägg i mina funderingar och tankebanor... Jag gillar dialogen (eller var det monologen?! :D ) mellan oss och att det allt som oftast blir väldigt tänkvärt allting. Han påminner om den här stora, biffiga vännen jag känner som kan prata om det mesta, börja med att beskriva en vild förfest till att avsluta samtalet med djupa funderingar om återfödelse. (fast vänta nu... är det verkligen ett sånt stort hopp där emellan?) De båda är stora och biffiga, en av de har dock hår... :p
Nej just, ska ringa knölvalen innan bädden och sedan ska det jävlar i havet sovas... Undrar när karln behagar att ramla hem ikväll? Om han nu ens kommer ramla, han kommer förhoppningsvis tippa försiktigt på sina söta tår, nykter och städad...
håller nog på att säga upp sig. Jetplanet verkar vara rätt utslitet efter ett par hårda år och jag hoppas att vi hinner införskaffa en extern hårddisk innan datorn går sönder på riktigt. Vill ICKE att alla bilder och filmer ska försvinna nu igen som de gjorde med förra datorn. Suck. Avskyr tekniska saker...
Igår var jag ju sådär superduperproduktiv och gjorde en massa saker. Bla så skrubbade jag köksfläkten och det var en ganska otrevlig erfarenhet, sedan fick jag lov att ta tag i förrådet/garderoben uppe eftersom jag knappt ens kom in där längre. Sagt och gjort, allt blev organiserat, jag flyttade två hyllor och gick igenom alla papper och kläder så det enda som är kvar nu är att plocka iordning alla pysselsaker så vi lätt kan komma åt det när jag och skrutt ska grejja. Fan, det känns riktigt bra! :D
Prettofolk är inte störande på så sätt sis, det är bara humor hur folk enbart visar upp en sida av sitt liv och låtsas att allt annat är bra. Dessutom visar de upp en sida av ett perfekt liv, med en massa olika saker de gör och det är bara så jävla tragiskt. Givetvis så ska man försöka spegla det positiva i livet men det innebär ju även en del negativt men det göms liksom undan.
Lillan säger "nänää" om sig själv tror jag. Och "bubuch" om sin bror. Jäkla gofis. Hon är högt och lågt nu, snabb som en vessla och busar hela tiden. Hon skrattar åt sig själv, åt sina grimaser och ljud och det är bara så fantastiskt att få vara med henne just nu! Skrutten utvecklas enormt han också, han skriver jättemycket bättre nu och igår hade han suttit på msn med Lady K. Hysteriskt kul då han ville att hon skulle gå in på Panfu och spela med honom... "Låva rdu"? :D Imorse när han skulle gå till skolan så kunde han inte få upp låset på ytterdörren och jag hörde bara ett vrål och sedan ingen mer. Vilken chock liksom, för min son är inte särskilt känd för att ha ett bra tålamod, men nu så bet han ihop och försökte igen direkt istället för att vråla som en dåre. Det går frammåt liksom. Underbart!
ÄR lite gladare i sinnet nu... det släppte lite mer igår skönt nog och det går bättre och bättre hela tiden. Tålamodet är fortfarande inte det bästa och jag lackar på typ tre sekunder, men den här kokande, rasande känslan är liksom nästan borta. Skönt vill jag lova.
Saknar min karl idag. Sådär jobbigt mycket. Han är det finaste som finns, speciellt när han orkar stå ut med mig när jag är såhär... Det är nog riktig kärlek det!
Idag snöar det utav bara helvete så det blir bara en tripp till skolan och affären, sedan ska vi vara inne och kura. Och plocka, städa, diska och laga mat såklart. Slaven har uppenbarligen rymt... :S
Det händer konstiga saker i min kropp... Jag är ju sur mest hela tiden, känner ett uppror i kroppen och har gjort i någon vecka nu. Först igår så släppte det lite och jag kände faktiskt ett härligt lugn en stund, men tyvärr så försvann det snabbare än vad jag hade önskat. Jag känner mig som en kasse skridskor och det spelar ingen roll alls om karln min säger att jag är finast i världen... Känner inte JAG mig bra, så gör det ingen skillnad ju... typiskt tjejjigt. Jag går (tackochlov) ner i vikt trots att jag bara äter onyttigt mest hela tiden och aldrig rör på mig. Kroppen gör ont typ jämt, jag känner av äggstocken och misstänker att jag har en cysta nu igen, jag har kramper i musklerna och det värker överallt och häromdagen så fick jag någon störd värk i knät att jag låg på golvet och bara grät för det gjorde så ont. Höll i sig sådär rejält i ett par timmar, sedan gjorde det liksom bara "ont"... Nu är jag öm i knät och får ont när jag böjer det. Väldigt mystiskt eftersom jag inte slagit mig, inte är svullen eller röd. Ska nog reklamera min skitkropp på allvar alltså!
I lördags så var jag och fina grannen till IKEA och samlade energi... Var en jättetrevlig dag trots att hennes lillparvel ramlade och slog sig i lekhörnan på varuhuset, ganska rejält också eftersom han började kräkas som en dåre på sena eftermiddagen sen men då hade vi hunnit komma hem så bilen klarade sig... Jag fick rycka ut och assistera henne litegrann och fick grov ångest över att det kunde vara kräksjukan, men efter ett samtal med akuten åkte hon in med honom och han blev inlagd för observation. Han kräktes lite mer, fick dropp och piggnade på sig så pass till söndagen att de fick åka hem då. Nu såhär tre dygn senare mår han bättre och ingen av oss har ju blivit sjuka så det var ju uppenbarligen hjärnskakning. Det var hur som haver jätteskönt att kunna åka iväg ifrån hem och hushåll ett tag. Även om jag älskar vår lägenhet, våra barn och mitt liv så vill jag bara rymma ifrån det ibland. Sådär bara för en liten stund, få släppa alla måsten, allt tjat och bara få andas lite. Direkt jag kom hem så hade jag två mammagrisar på mig, jag packade upp det jag hade handlat och sedan gjorde jag mat... för något sådant hade ju inte blivit gjort. Så man kan säga att jag hade permision i 8 timmar ungefär och sedan var jag tillbaka på ruta 1 igen... men lite gladare i sinnet iallafall...
Till helgen ska vi julpynta vilket ska bli trevligt, skrutten längtar ihjäl sig efter julen, att få sätta upp hans lilla julgran i sitt rum och vi ska även bygga ihop en julkrubba fast med legogubbar och sånt. Inget prettojesusbarn här inte, vi kör vår egna stil! ;)
Blä... bla... urrk. Kräks lite på prettomänniskor som lever i sina perfekta låtsasliv. Ska utveckla det senare...
Här har vi ont överallt, är stelare än värsta pensionären och lite smått sur på det mesta. Har städat hela lägenheten, släpat iväg alla sopor, kastat all källsortering, handlat och ska snart laga mat så den står på bordet när karln kommer hem. Detta har ju blivit gjort samtidigt som lillan har skötts om med allt vad det innebär och skrutten blivit hämtad i skolan. Vi skulle ju så stort mötas vid affären men icke då eftersom han fick skjuts med en klasskompis pappa ända hem och fick efter ett telefonsamtal gå ner och möta upp mig istället. Det hela resulterade ju såklart i att jag blev ännu surare då jag stått ute i kylan i 20 minuter alldeles i onödan och den stackars lille skolpojken fick ut för det hela bara för att han glömde bort att vi skulle mötas... SUCK. Idag är en sån där dag då jag förbannar livet och dess orättvisor... självklart är ju mina orättvisor jävligt små i jämnförelse med att inte ha ett hem, mat för dagen och så vidare... men allt är ju relativt och detta är min värld och jag blir sur över att det hela tiden är en jävla massa saker som jag måste göra eftersom ingen annan kan hjälpa till och det tar ju aldrig slut. Jag är så förbannat trött på att hela tiden fixa med allt, att sköta om hela jävla Familje AB, att plocka undan leksaker, att städa och handla och laga mat och diska. Fy FAN vad jag kräks på det snart! Jag är inte gjord för att leka hemmafru och jag längtar ut på arbete men samtidigt så kommer det ju alldeles säkert bli dubbelt så mycket jobb för min del då och jag har ju inget större val än att bara gilla läget. Jag KAN ju fortfarande inte skita i att ge barnen mat, ett rent hem och så vidare. Men det är orättvist. Män förstår verkligen inte hur jävla bra de har det.
Varför denna surhet nu för då? Känner en väldig massa dåliga vibrationer i min kropp och sinne och det är ju troligtvis på grund av att menshelvetet är på ingående. Jag har gått ifrån att vara en lugn och harmonisk tös med ett ganska jämt humör hela tiden till att ha blivit ett mindre monster med upproriska, argsinta och virvelvindskänslor i kroppen när det är den tiden i månaden. Känns oerhört jobbigt om jag ska vara ärlig, speciellt eftersom det liksom smugit sig på mig senaste månaderna och det hela är ju helt nytt för min del. Dubbelsuck. Dessutom känner jag mig som en skitsunkig jävla sliten kärring, likblek, glåmig, ovårdad och totalt oattraktiv. Trippelsuck liksom.
Väntar på att lillskruttan ska däcka nu, för sen tänker jag ta en liten powernap jag också, sådär bara för att jag kan liksom och är lite trött i ögat då jag gick upp med skruttan imorse. Hon vaknade ju tack och lov inte 04.30 som sist, men ändå... skrutten sitter i soffan, på samma plats som karln brukar sitta, med en lampa, ritblock och pennan i högsta hugg... han ritar tomtar (som vanligt) iförd sina tomtekläder (som vanligt) och han är ju bara så söt när han apar efter karln.
Idol ikväll och jag är så nyfiken på vem som vinner! Det spela ingen som helst roll vem av de igentligen då jag gillar båda två, men jag hoppas på Jay såklart just för att han ska få bekräftelsen på att han är så BRA! :D Och hela denna hysteriska rapportering om att de är tillsammans de där två... helt allvarligt? Är det något att bry sig i ens? Låt de få leka turturduvor om de vill, det förändrar ju inte hur de sjunger liksom... *gaah*
Nejmen. Nu sover lillskruttan. Bäst att smida medans järnet är varmt!
Sonen är ju alldeles underbar mellan varven... Han har varit SÅ taggad inför luciafirandet på skolan som gick av stapeln nu ikväll. Han hade ju fått en "huvudroll" där han skulle, under tiden de andra ungarna sjöng en låt om att tomten åt gröt, äta just gröt... och han var så förväntansfull! Innan vi gick dit studsade han i sina kläder och sa att han inte alls var nervös utan bara förväntansfull! Allt gick kanon och ungarna var så söta där de stod och sjöng falskt och petade på varandra med tärnljusen. Det var (typ iallafall) 10 tomtar, 9 lucior, 5 tärnor, 5 pepparkaksgubbar, 1 pepparkaksgumma och 1 stjärngosse... Efteråt var det föräldrafika och då brast det väl fullständigt eftersom vi satt ihop med grannen och hennes tokmajja. Lillan som dagen till ära var tärnklädd även hon, höll låda och tyckte väggen brevid bordet var fantastiskt rolig, skrutten såg vi knappt röken av, karln drog dåliga skämt för grannen och där hakade väl även jag på. Grannen är ju för övrigt inte sen att göra detsamma... Härliga människa! Tycker ju bara att det är så satans roligt att hon supit bort sin jacka för ANDRA gången denna vinter, så nu går hon i sin skinnjacka och fryser. Vilket vi givetvis tokskrattade åt på vägen hem... Hur som haver, ungarna var jätteduktiga och skrutten var så uppe i varv när vi kom hem. Han läste iallafall lite i sin bok vid läggdags och det går ju bättre och bättre för honom... Han stekte för övrigt korven till middagen idag... jag satt och försökte reda ut mitt ruffs med plattången och upptäckte att tiden började gå alldeles förfort så jag frågade om han kunde steka. Javisst sa han, "jag är ju kock!!" HAHA! Men det gick ju väldigt bra också, så han kanske ha det i generna... ;)
Lillskruttan har skrattat typ hela tiden i flera dagar. Åt typ ingenting. Jättekul verkligen! :P Hon håller på och grejjar hela tiden, kryper och reser sig jämt, ramlar i golvet mellan varven (stackars barn, hårda cementgolv här... ) men hon är oftast lika glad för det ändå... På bvc så ligger hon alldeles upperligt till och det är inget som det är något problem med förutom att jag var osäker på om hon kunde slå ihop två klossar i varandra då jag faktiskt inte sett henne göra det och när vi pratade om det hemma jag och karln så la jag fram två saker och visade henne hur man gjorde och vipps så kunde hon visst det... lite snabblärd gofisa! Inte för att just denna grej var någon stor grej och det är inte så att jag följer alla steg de "ska" kunna göra helt slaviskt... Det var snarare bara det att bvctanten frågade och jag sa att jag faktiskt inte visste. Mer med det var det ju inte och uppenbarligen så kan hon det visst. Nu iallafall då jag visat henne.. ;) Hon är iallafall så jävla söt som vanligt. Lillan alltså, inte bvctanten. Vi träffade en söt liten 8månaderspojk i väntrummet också och en väldigt trevlig mamma. Bara att hoppas på att vi stöter ihop någon fler gång då lillan blir alldeles överlycklig av att träffa andra barn och vi träffar sällan något barn i samma ålder liksom. Öppna förskolan finns ju inte här utan bara kyrkans barntimmar och det är typiskt dumt eftersom "kyrkis" är typ det sista jag skulle vilja släpa iväg mitt barn på...
Var inne i ett stim här förut men det försvann lika fort som det höll i sig. Känns så jävla trist att det ska vara så och med tanke på en massa konstiga saker som händer så undrar jag ju återigen hur det står till med det hela? Kanske inget jag ska lägga energi på men jag kan ju inte låta bli då saker upprepas och blir detsamma som det varit förrut...
Och så var jag så sur häromdagen... dels var jag redan sur i från första början men så hände något som gjorde mig ännu surare. Så nu ska jag sluta bry mig helt. Så det så.
I måndags hade jag besök av den väldigt gravida damen som numer går på överjäsning. Hennes lille rackare håller sig stenhårt kvar där inne men jag hoppas innerligt att den kommer snart, både för hennes skull och för att jag vill snuffla bebis! Och jag tror att det är en flicka... :p Det är så jävla coolt att hon väntar en bebis och snart får bara med om samma sak som mig. Tvåbarnsmorsa som fixar det mesta, gnäller en massa och känner sig sunkigaste i världen!! :D Men trots det är det ju det härligaste som finns... när man tittar på sina fina barn och hjärtat lliksom bara sprängs. Hon har en liten kille på ett par år redan så nu kommer det en till liten filur. Underbart härligt!
Idag tog jag en tripp in till staden (och jag gick både dit OCH hem) för att lämna böckerna skrutten hade lånat av bokbussen och som vi såklart glömde att skicka med till skolan när det var dags... Så... jag kastade in dem på biblioteket och sedan tog jag en tripp förbi en barnklädesaffär med begagnade kläder. Hittade på värsta snygga julklänningen till lillan och även en fin lite längre tjock kofta hon kan ha till allt typ och det jag egentligen var på jakt efter var ju ett par bättre vantar då hennes är rätt dåliga och bara ramlar av och alla vantar i butikerna är skitdyra eller tvärkassa i modellen. Så, jag gick därifrån med tre kap och betalade bara en bråkdel av vad det egentligen skulle ha kostat och då är det ändå ganska dyrt där trots att det är begagnat. Hur som haver, vi drog vidare till den söta rara kaffebjuderskan på en liten date vilket var mycket givande och även gott och den där människan är bara SÅ bra och jag tycker så mycket om henne. Lika bubblande båda två och pratar om hundra saker samtidigt och jag blir så glad av henne, hela hennes bubblande sätt och att hon är så rar. Härligt värre! Daten med henne, skruttens fina framträdande och så lillans hysteriska asgarv är ju dagens bästa iallafall. Och även samtalet med sötM också då hon gav mig en uppdatering om hur hennes liv utvecklats och jag är ju bara SÅÅ glad över att så mycket har löst sig för henne. Små, små steg emot rätt riktning och jag hoppas det flyter på så bra i fortsättningen!
Är grymt trött idag trots att jag faktiskt fick sovmorgon idag, tror att det varit ganska mycket åt hjärnan idag och en massa motion. Eller njae... en massa var ju kanske att överdriva en smula, men en del och betydligt mycket mer än jag fått på... ööhh.... typ.... två veckor.... *djup suck* Jamen, det där var ju en trevlig insikt. NOT. Känns ju mindre bra att vräka i sig en massa fredagsgotta imorgon nu då... :S
Nåväl. Slut på verbalbajsandet för denna gång. Jag är glad över att just DU orkat läsa klart och jag kan garantera dig om att det kommer komma en fortsättning. Mitt verbalbajsande har nämligen inget slut utan liknar snarare den här klassiska visan man brukar sjunga för att förpesta tillvaron för någon annan människa...
Du vet...
"jag kan en låt som går folk på nerverna... jag kan en låt som går folk på nerverna..."
Helgen som gick passerade ju i rasande takt... så typiskt när vi fick trevligt besök och tiden hade ju kunnat gått lite saktare tycker jag. Härliga människor, lungt och avslappnat förutom den lilla Hammykopian som studsade runt som en dåre mest hela tiden.
Veckan efter den härliga helgen var ju lugn den också... var på utvecklingssamtal med skrutten i skolan och det gick alldeles strålande bra. Han sköter sig precis som han ska och det största problemet var att han skriver "o" ifrån fel håll... känns rätt stabilt om jag ska vara ärlig. Han ligger på en bra nivå och behöver sällan hjälp längre med att skriva och läsa vilket är kanonbra eftersom han låg så pass mycket efter då han började på lekis här uppe. Alltså har han knappat i väldigt bra jämnfört med de andra och han ligger som sagt bra till med allt. Min duktiga skruttunge! :D Måste ju bara säga att hans skola är förbannat bra och hans fröknar är så himla duktiga. Det är ett av de skönaste resultaten av hela flytten upp hit, att hans skola är en av de bästa... det känns tryggt och bra.
Lillskruttan kryper för fullt nu, hela tiden på knäna även om hon har byxor på sig. Hon börjar resa sig upp och igår ställde hon sig upp alldeles själv emot en uppochnervänd leksaksback. När hon vaknat i sängen så står hon ju upp och igår hade hon dragit upp sin gosehund också som hon stod och höll i... så jävla söt att jag nästan smäller av. Hon äter väldigt bra nu också, dock ratar hon ersättningen fortfarande förutom morgonflaskan som slinker ner rätt snabbt. Har börjat ge henne lagad mat två gånger om dagen, två mellis och en portion gröt/en flaska beroende på humör och det verkar fungera bra för magen. Och på tal om humör, jisses amalia vad hon har sånt. En fruktansvärt bestämd liten dam det där... hon är oftast glad tack och lov, men jäklar vad vrång och envis hon kan vara. Undrar var hon ärft det ifrån... :P På tisdag ska vi till bvc... intressant värre.
Jag försöker få min karl att inse att han är sur ibland, vilket inte är det lättaste då han hela tiden hävdar att han inte alls är sur utan envis och vrång. För sur... det är något som bara tjejjer kan bli.... *ppffs* Är sådär äckelkär i honom nu igen utan egentlig anledning... känns stabilt, härligt, varmt, känslofyllt och underbart.
Igår fick jag bonusbarn med mig hem ifrån skolan... Skrutten drog iväg med en kompis så jag tog bara grannungen med mig hem eftersom hon skulle sova här då mamman är på bravader i storstan över helgen. Idag blir dock fröken Drama hämtad av hennes far och tack och lov för det... Är inte van att ha två pillande, gnällande, ifrågasättande, snoriga, högljudda och stökiga ungar så pass lång tid i sträck... känner att det snart sprängs i skallen på mig. Hon är skitsöt, likaså min egna lilla fisunge, men alltså... två barn i samma ålder är fasiken en förmycket... ;)
Gårkvällen var lugn iallafall, ungarna mumsade lite fredagsmys och sedan kollade vi på Idol. Ett tag iallafall, fröken Drama däckade av vid nio och skrutten vid tio. Sen jävlar i havet blev det stillsamt i tvsoffan, jag och karln låg vid varsin dator som vanligt sociala som vi är och jag gluttade klart på idol. Yay kan man säga... ;) Sen blev det sängen. Trevligt det med!
I förrgår fick jag hiskeligt stört ont i magen också... har ägglossning nu och har haft lite småont av det men det här var ju något utöver det normala. Gjorde ont i ett par timmar, sådär mer än vanligt och sedan eskalerade det till gigantisk smärta som endast går att likna öppningsvärkar fast bara på vänstra sidan magen, äggstocken och runt höftbenet. FY FAAAN vad ont det gjorde. Jag låg i soffan och bara kreverade ett tag där, höll på att kräkas av smärtan men sedan efter ungefär 40 min släppte det värsta och sedn var jag bara öm i magen. Har inte en jävla susning av vad som hände, möjligtvis att det var en cysta som sprack men det är jag inte säker på... Har inte känt något i vänstra sidan tidigare utan det gör ju mer ont i högra sidan så jag funderar ju på om cystan jag hade när jag blev gravid med lillan kommit tillbaka. Den kände jag ju på utsidan och den gjorde förjävla ont mellan varven... gravidhormonerna tog ju bort den eller om det bara förminskades men sedan dass har det ju varit rätt lungt i magen. Tills nu det vill säga. Blir det värre får jag ringa till kvinnokliniken och be om en tid helt enkelt. Känns ju jäkligt töntigt att gnälla om det här nu eftersom knölvalen har fått endometrios diagnostiserad alldeles nyligen och hon mår ju som en kasse skridskor den stackaren... Känner mig överjävligt hypokondrisk liksom... :S
Idag blir det lite julpyssel med kidsen, våffellunch och allmänt slappande. Imorgon blir det storstädning och tvättning... wiehoo vad kul! :D
Tandläkarbestyren verkar ju aldrig ta slut. Sist jag skrev hade jag ju varit där två gånger och nu senast var jag dit och lagade ett i underkäken. Lite lätt uppkäftigt (men höhö vad rolig jag var nu) tänkte jag att det är ju ingen big deal att laga hål på underkäken eftersom man inte behöver gapa så stort och de inte behöver in och grejja så mycket i munnen liksom. Men håhåjaja vad jag bedrog mig. Stackars tandläkaren låg halvt över mig och borrade inifrån munnen liksom för att komma åt och den där jävla bedövningen höll på att ta livet av mig på allvar. Nog la den längst in i käken, precis som man brukar och medans hon trycker in sprutan i munnen så bränner det till i tungan och hejsan hoppsan så kände jag inget mer i halva munnen... inklusive tungan. Och det är ju verkligen en toppenbra sak för min del eftersom jag fullkomligt AVSKYR att ha svårt att svälja och känna denna panik över att inte kunna andas liksom... Låg där i stolen och hyperventilerade och hade dödsångest medans de lagade hålet, försökte fokusera på annat som typ att räkna alla hål i ventilationstrumman i taket... suck alltså. Fördelen är att nu är det bara EN gång kvar, sen ska det vara klart. Dock är sista hålet på andra sidan underkäken så jag hoppas för bövelen att hon lyckas lägga bedövningen så att det INTE tar så mycket i tungan... Urrk, får hjärtklappning bara jag tänker på det.... :S
Och bara för att vi tycker det är så kul att gå till tandläkaren så fick ju lillskrutten lov att besöka dem två gånger sen sist också... Han fick en ordinarie tid för undersökning hos en hygenist i lördags och då ser hon att han tappat en lagning så det blev en tid hos tandläkaren på tisdagen (tidigt på morgonen och jag var ju där på måndagskvällen som sista patient... skämtade med tandläkaren att vi skulle sova över och hon skrattade och upptäckte sen att det var ju HON som skulle laga hans hål också dessutom... helt galet! :D ) Han är ju en tapper liten filur som fixade lagningen utan bedövning, trots att han grinade illa där ett tag. Allt gick bra och eftersom han blev klar så fort tog vi en fika innan vi tog bussen till skolan... dock upptäckte vi att ALLT var stängt inne på stan (no shit sådär 7.40 på morgonen) så vi knatade till sjukhuset och tog en fika där. Inte ofta man gjort det liksom! Han tyckte det var jättebusigt att gå dit och att komma sent till skolan... "mamma, nu kommer de tro att jag är sjuuuuk!!" :D
Är uppriktigt arg på folktandvården hemma... de måste ha klantat sig med våra lagningar eftersom det annars känns jävligt svårt att förklara att 4 utav 5 lagningar ramlat ut på mig och skrutten på en tvåårsperiod. Är det möjligt att "äta" sönder lagningarna?? :S Fyra stycken dessutom?? Suuuuck...
Alla tandläkarbesök har ju gått skitbra rent barnvaktsmässigt eftersom vi haft finbesök sönd-tisd av världens bästa Lady K. Gudomliga människa och jag är SÅÅ glad över att hon tog sig tiden att komma hit nu äntligen så vi fick hänga lite som vi gjorde förr i tiden. Hon är sådär sagolikt bra med ungarna att jag fortfarande blir alldeles tårögd... nu är det ju dubbelt upp dessutom eftersom jag har lillskruttan också. Hon är en sån fantastiskt person, trots att hon är förvirrad, ivrig och vill göra allt på en gång fast hon inte har varken tid eller egentlig möjlighet till det och jag är så GLAD för hennes skull att hon äntligen tagit tag i sitt liv och styrt upp det. Jag önskar att det håller i sig och att hon landar i sig själv, i sitt jobb och bara ägnar tiden till sig själv och de saker som verkligen betyder något för henne och inte håller på så som hon gjort alldeles för länge redan... och med det syftar jag ju givetvis på alla dessa personer som tagit hennes energi och styrt in henne på fel spår hela tiden och hon har ju liksom tillåtit dem just eftersom hon är en smula naiv, obotligt positiv och en hopplös romantiker... Hon har inte insett sitt egna värde och vem fan det är som bestämmer över hennes liv... Jag är så GLAD över att hon nu kommit fram till ett bra beslut, en fantastisk plan och det kommer bli så jävla bra i framtiden. HENNES framtid. Som HON styrt upp. Jag är så GLAD över att hon har en bra plan framför sig med allt vad det innebär och jag är GLAD över att få hålla henne i handen hela vägen för det kommer jag verkligen försöka att göra så mycket jag bara kan. Hon är ju världens bästa Lady... det bara ÄR så! :D
I helgen får vi dessutom annat finbesök, i form av lärlingen och tokfröken. Känns alldeles fantastiskt att de kommer båda två så vi verkligen kommer få en härlig, mysig helg allihopa tillsammans. En klockren första adventshelg. Då ska vi slå på stort och baka lussekatter också, bara för att maxa julkänslan... (och vaddå, det blir min andra omgång med saffransbröd... den första tog konstigt nog slut och jag förstår inte alls hur det gick till?!? ... det bara MÅSTE vara små möss i frysen...)
Lillskruttan är så bedårande att jag nästan smäller av och äckligt lik sin far att det nästintill är overkligt... förstår inte att ett barn kan vara så slående lik alltså! Hon mår bra iallafall, trots sin vägran av ersättning så lyckas vi kämpa i henne 1-1,5 flaska om dygnet men resten är ju vanlig mat. Lille knäppfian. Tror att hon har lite fler tänder på gång också, lite kliig i munnen, snorig och rätt dålig i magen. Klassiska symptom alltså så det ska bli intressant om det stämmer! Ska till BVC i veckan som kommer också, heffaklumpen lär nog ha växt ganska bra då jag fått lov att rensa ur lite kläder som är för små... Hon stod upp i spjälsängen häromdagen också efter att hon sovit middag så det går liksom i rasande tempo känner jag. Jag hoppas innerligt att hon kommer kunna gå tills i februari när det är dags för dagis...
Och så det där med dagisplatsen då... suck, pust och stön säger jag bara... Det kommer nästan bli samma visa nu också som det var med skrutten då han gick hos dagmamman. Jag gick ju ut och lämnade, in till jobbet, ut och hämta och sedan hem... En procedur som tog ungefär 2,5 timmar varje dag så ni förstår att det var en bit att gå/cykla jämt. Eller inte jämt, ibland hade jag fina människor som hjälpte till och skjutsade/hämtade och första tiden var det ju pappaveckor också... men ändå. Det är en sak jag inte vill behöva uppleva igen men det kommer bli så ändå även med lilldotra (dock inte för en 4års period nu eftersom hon till 99% får första handsvalet av plats i augusti, dvs här nere i backen på väg emot skruttens skola) Då ska jag tillägga att vi ansökte om plats i maj då det var lugnt i barnkön och ändå är det fullt på vartenda jävla dagis i närheten nu så hon fick ju plats på ett dagis som nästan ligger på andra sidan stan. Wiehoo...
*GAPSKRATTAR*
Åååå... lilleskrutt kom precis och kvällsfikade brevid mig, han satt och kikade på skärmen och försökte läsa ordet "skapa" och det lät ju så jävla hysteriskt roligt... Sss...kkk...a...pp... Sss...kkk...aaa...p..ää... Sss... kkk..a..pp..é Skapé??
Kom osökt att tänka på tantM och hennes "escapéee" ifrån någon barnfilm!!! Och henne pratade jag med idag btw, skönt att höra att hon lever och jag känner att jag drev på lite för mycket om hennes känsloliv där ett tag. Ibland så pratar jag innan jag tänker.... eller vaddå ibland? Så gör jag ju jämt. Alldels för ofta... Jag dömmer henne inte, jag vill henne bara väl och önskar att hon kunde komma till ro med vad hon egentligen vill med allt. För jag vill att hon ska få landa hon också, bli harmonisk och bara få må bra helt enkelt... Och oavsett vad hon än kommer fram till kommer jag stötta henne men nu vacklar hon alldeles förmycket för hennes egen skull.
Lyssnar på bandits webradio... Hardcore Superstar spelas och Jocke Bergs vrålande stämma ljuder ut ur högtalaren i datorn. Vackra människa och det som är det bästa är (att jag har frikort att få hångla med honom för min karln men det var faktiskt inte det jag egentligen skulle komma till...) utan att jag kom att tänka på den där maskeradfesten för ett år sedan då min karl var utklädd till Nikki Sixx först men som, efter ett tag då han blivit galen på peruken som kliade förfärligt, gjorde en magisk förvandling på toaletten och kom ut som... tadadaaamm... just det. Jocke Berg. Haha... jag blev helt allvarligt knäsvag och fick lite lätt hjärtklappning. Fy FAN vad han var het alltså! ;) Och är mest fantastiska är att jag fortfarande tycker han är sådär sjukt jävla het. Fast han ligger i soffan och småfiser eller tar på sig strumporna som en tjej och dansar balett...
Har funderat en massa på en massa tråkiga saker också... jag vet ärligt talat inte om jag ska ta upp saken i fråga eller om jag bara ska låta allt vara. Det känns jävligt ostabilt eftersom det är personer som måste skyddas men samtidigt är det en livslång vänskap som kommer förstöras och frågan är ju om det är jag som får ta smällen? Det fungerar ju att hålla undan informationen ett par år till, men sedan är det kört och då måste jag ta tag i det eftersom jag aldrig skulle förlåta mig själv om något hände. Allt känns väldigt olustigt och nästintill overkligt men jag vet ju att det, iallafall bitvis, är sant eftersom jag själv har minnen av liknande händelser. Det känns helt sjukt egentligen, men jag är glad över att jag inte tagit skada av det hela men det beror ju alldeles säkert på att jag förträngt händelsen ända tills jag fick historien berättad för mig då allt kom fram ifrån minnet igen. Det är dock två år sedan jag fick fram minnet, men ändå... funderingarna har legat längst bak i hjärnan och det är väl egentligen senaste tidens förändringar som gjort att det är ofrånkomligt och jag vet att det bara håller ett par år till som sagt innan jag måste berätta. Även om man inte får önska livet ur folk så hoppas jag ju bara att det kommer lösa sig själv inom dessa år, så att folk bara kommer ha fina minnen kvar...
Tids nog löser sig allt... hoppas jag...
Strax tv för damen och sedan blir det bädden för att vara pigg imorgonbitti då hela städuniformen åker på för storsanering av hemmet. Sedan ska det handlas mat, hämtas barn och göra iordning mat för finfolkets ankomst!
sitter och leker på golvet nedanför mig, rätt nöjd och glad med livet och kör igång med alla sina bustrix samtidigt. Han är för jävla go när hon drar igenom registet liksom. Flirtar, lägger huvudet på sne, flinar med hela underkäken (som numer pryds utav två pyttesmå tänder) rynkar näsan och blinkar samtidigt, pratar en massa gojja (låter dadadadada.... didididididid) står på alla fyra, ålar sig en bit, sätter sig upp och försöker äta upp stolsbenen alternativt gör tappra försök att dra sig uppåt. Jävla liten skitfia vad hon är söt. Inte konstigt att jag har enormt mycket hål i tänderna liksom... :)
Och på tal om det... tappade en lagning när vi var hos päronen och en vecka senare tappade jag en till. Kul jul och så fick jag lov att gå till tandläkaren. Väl där åker jag på en helrenovering då jag inte bara har två tappade lagningar som ska lagas, utan två djupa hål under lagningarna då de troligtvis suttit löst ett tag och blivit kariesfyllda. Vidare har jag två till djupa hål i typ samma tänder och ytterligare tre hål på nederkäken. Har varit till käftis två gånger nu, en gång i lördags och en gång igår. Är uppe i över 3000kr nu och mer kommer det tyvärr bli. Inte nog att jag har tandläkarskräck och ligger och hyperventilerar varje gång jag ska dit, jag blir även bankrutt på kuppen och får djup ångest över pengarna som försvinner. SÅÅ jävla olämpligt just nu och jag blir så orolig för hur det ska lösa sig... Nu är sista utbetalningen med föräldrapenningen i ordinarie summa, sedan sjunker den och blir typ hälften och i februari är det slut på det roliga. Då väntar ju förhoppningsvis jobb eller så... är oroad där med på hur det ska lösa sig. Suck alltså. Dessutom är det jul snart. Wiehoo.
Igår var det två år sedan broderskapet gick och dog. En sorgsen dag på många sätt och samtidigt en helt vanlig dag. Det är konstigt hur man vänjer sig men samtidigt gör man det aldrig. Väldigt tvådelat måste jag säga.
Något roligare som hänt är ju att jag äntligen lärt mig ploppa med läpparna!! SOM jag tränat och blivit mobbad av min familj för att jag inte kunnat. Den enda av oss fyra liksom... elaka är vad de är! :p Men nu så, jävlar i havet vad jag kämpat!
Pratade med tokfröken igår. Känner så mycket med henne ang allt strul och önskar att det kunde lösa sig. Nu verkar det som att det gått åt helvetet ändå, trist som fan. Hon är värd så mycket mer än någon skitstövel som inte tar hand om henne utan projicerar över på henne. Hon menade att han var hennes framtid då hon äntligen och för första gången sett en framtid ens, men jag tror att det hela handlar om att hon själv äntligen kommit till insikt och mognat i sin egna utveckling och därigenom ser en framtid i sitt liv... och inte nödvändigtvis att han måste vara en del i det. Jag hoppas att det kommer lösa sig för henne, hon behöver en man som kan hålla i henne när hennes inre stormar, en karl som står stadigt och är "hel" ...
Nejmen nu kinkade lillfian ihop fullständigt... gotta go.
Vet inte riktigt om det var en sån speciell dag igår ändå... Jag blev väckt av familjen på morgonen, fick ett kuvert med presentkort på spa kastat på mig och en kopp kaffe. Blev helt ärligt lite lätt grinfärdig över presenten. SÅ välbehövlig och jag längtar verkligen efter att få boka tid där! Grattis, grattis sa alla i kör iallafall, mamma ringde och grattade också sådär en timme senare då jag föddes för en massa år sedan.
Sedan var det en helt vanlig dag faktiskt. Var och lunchade med faddertanten och gick förbi sötaste på hennes arbete, sedan hem och hämta upp skrutt i skolan. Vi kom hem och bakade en kladdkaka som vi melllisfikade på han och jag och sedan kom faktiskt bästaste grannen med dotter över och sjöng fint för mig! De fick lite fika och sedan körde jag igång med middagen och sedan rullade ju liksom kvällsbestyren på som vanligt. En helt vanlig dag faktiskt, bortsett ifrån en halv miljard hälsningar på facebook, ett par samtal och några sms. Fick ett par teckningar av skrutten, jättefina och jag blev så glad i hjärtat. Grannungen gjorde en fin bild hon också, med en regnbåge och en katt -precis vad jag önskat mig- som hon kom med på kvällen sen. Sötgurkan!! Kände mig sådär konstig igår bara... kunde inte riktigt sätta fingret på det men tankarna snurrade ju som vanligt. Jag känner mig arg över att jag har samma födelsedag som brorsan, jag blir ledsen över att han inte firas mer, över att alla tänker på honom på födelsedagen... Jag vill på ett sätt inte fira födelsedagar mer då det egentligen inte spelar så stor roll, speciellt inte när familjen inte finns här och då de har tankarna hos honom. Känns liksom som att det kvittar, det spelar ingen som helst jävla roll att fira när det är så mycket negativt runtomkring. Och samtidigt vill jag ställa till med värsta bullkalaset och brakfira varje gång. Väldigt tvådelat och konstigt. Och så blir jag less på mig själv då jag självömkar... När karln kom hem igår stod vi och kramades i köket, länge och intensivt, ömt och nära... den jobbiga känslan släppte lite i kroppen och jag började gråta. Ganska befriande faktiskt. Jag är så förbannat glad att jag har honom. Han är min pusselbit, min klippa... mitt allt.
En annan klippa är ju lärlingen. Han ringde i förrgår och kacklade lite skit samt meddelade att han fixat fram en barnstol till lillfisan som vi får låna under tiden vi är där nere. Han kom ihåg att vi pratat om det tidigare att jag behövde få tag i en sån utifall vi ska åka bil någonstans och då hade han letat reda på sina barns undanställda stol. Sånt där blir jag så glad utan, en sån fin gest verkligen. Han är en bra människa!
Idag tror jag knölvalen kommer förbi en sväng, det var ju sagt så iallafall, så jag ska väl ta och röjja upp lite i hemmet nu igen. Förstår verkligen inte vem det är som stökar till hela tiden?!? :S Ska hämta skrutt, käka mellis och sedan dra ner på innebandyträningen i vanlig ordning. Sen blir det soffan för min del, greys idag. Fantastiskt!
Som vårt trevliga sällskap sa under helgen... Har haft ett par jättehärliga dagar med mycket skratt, busiga barn och blivande tonåring... en allmän myskänsla hela helgen liksom. De bästa är verkligen de bästaste ever... mår så bra när de kommer upp hit och det glädjer mig att de prioriterar oss och faktiskt kommer upp och hälsar på. Tredje gången nu och det blir bara trevligare för varje gång!
Höll på att stressa ihjäl mig för att få allt klart dock, givetvis så såg hemmet ut som sju svåra år och ett nödår plus att vi fick vårt nya köksbord i torsdags så jag satt ju hela eftermiddagen och skruvade ihop det. Fick lov att ge mig när jag skulle få upp bordsskivan bara... måste lära mig att inse när det faktiskt inte går att göra det själv, men det bär emot enormt kan jag lova. En skittung ekbordsskiva ÄR helt enkelt för stor, tung och otymplig att ta upp för trappen själv. TUR att jag har en fantastiskt bra granne som ställde upp som bärhjälp samt barnvakt undertiden jag sprang till butiken och bytte ett stolsben då det givetvis var sprucket. Kontentan av det hela var ju att jag slitit som ett djur i flera dagar nu och det KÄNNS i hela jävla kroppen. Min ena arm håller på att värker sönder så ikväll blir det ett långt bad (undrar om jag får bada ifred för ungar, katter och karl för en gång skull?!)
Fick lite besök av farmor idag igen, stående fika varje söndag liksom... det var trevligt iallafall och jag fick en för tidig födelsedagspresent i form av pengar. Funderar på om jag ska boka massage eller köpa en ny vinterjacka med hjälp av dem? Hurmf... Fick reda på att sonen fipplat med termostaten hos karlns släktingar sist vi var dit och det hade tydligen ställt till med problem där. Känns ju lagomt kul att dels ha en terrorisst till son och dels att ens åka dit igen när han är med. Deras hem är fantastiskt vackert och så men barnvänligt är det sista det är och med tanke på hur min skutt är blir det varken avslappnande eller mysigt att åka ut dit och fira jul. Lär ta en fet funderare på det faktiskt om hur vi ska göra... Mailade herrn i huset och bad om ursäkt över sonens fasoner, men det verkade inte vara någon större fara enligt svaret. Och där lägger jag en egen betoning på ordet verkar.
Karln sitter som ett litet barn på julaftonen och leker med sin gitarr. Han är sådär våldsamt snygg, sexig och manlig men jisses vad han befinner sig på en egen planet. Jättekul sällskap liksom... NOT.
Fredag idag igen nu då, jisses jag tycker veckorna bara rusa iväg alldeles för fort och ja hinner inte med någonting vettigt känns det som... Har lyckats dragit på mig nå skit i kroppen också, i förrgår var jag sjukt dålig med frossa, muskelvärk, lätt snorig och jätteont i halsen. Trodde det skulle bryta ut en helvetiskt influensaliknande sjukdom men igår var jag bättre och idag är jag bara lätt snorig och har inte alls så ont i kroppen. Mystiskt. Men jag är ju tacksam att det inte blev värre liksom (än så länge det vill säga) då det finns hundra andra saker att göra än att ligga sjuk i soffan och tycka synd om mig själv.
Veckan som gått har varit helt okey, är så rusktigt lättirriterad på kidsen att jag liksom snart smäller av... på mig själv såklart just för att jag blir så frustrerad att jag inte har något större tålamod. Vart fan är supermamman och hennes gigantiskt pedagogiska tålamod när man behöver henne?!? Var på bvc i onsdags, lillskruttan växer på som hon ska och det var inget annat som diskuterades... ungefär som det brukar. Bvctanten såg på henne att hon mår hur bra som helst så det var ju liksom full pott på allt direkt. Känns jävligt skönt att inte ha ett problembarn utan att allt flyter på som det ska. Och gissa om jag kommer få äta upp det när hon blir en trotsig 3åring?!? :d Alldeles nyss så var jag på toaletten och lillan satt i gåruntan... vips så drog hon iväg och blev tyst så jag anade ju oråd och mycket riktigt... lillan stod vid bordet och mumsade på min riskaka. Ostsmaken var tydligen jättegod för hon blev tvärsur när jag tog tillbaka den och sedan satt hon i soffan och slickade sina händer och smackade med munnen. Sötunge där men jisses vad det går fort nu. Pruttfian.
Skrutten tog skolkort igår, han var klädd i sina snyggaste kläder och hade fixat håret och bytt örhänge. Tvärstylad unge det vill säga, helt på hans egna intiativ. Han är ju så rolig, världens modefreak när han vill vara fin och annars kan han gå i skitiga, sunkiga kläder och se ut hur som helst utan att det stör honom... Han börjar ju prata mer och mer mål nu, för någon dag sedan så sa han: -"Jag ska undvika de jaa!" För här uppe säger man ju "jaa" eller "e" eller "å" efter allt man säger... typ... -"ta inte den handuken e!" eller -"jag handlar de jaa" eller ja... ni fattar. Skrutten börjar ju apa efter han med eftersom alla kompisar pratar mål och det låter ju så förfärligt kul. Han blir bättre och bättre på att skriva och läsa, trots att tålamodet tryter alltför lätt, men jag kan meddela att han är ett mattegeni iallafall. Jisses, matteläxan gör han i ett naffs hur enkelt som helst och det känns så skönt för min del eftersom jag faktiskt kan hjälpa honom i framtiden med språket och stavningen men på just matten är jag ju inte till någon hjälp direkt. Tur vi har Lady K som kan assistera där när skrutt behöver klura ut svåra ekvationer... ;) Han satt igår och klippte och tejpade med en folkracingbil han och hans kompis håller på med (och ska fortsätta med idag då det blir två ungar med hem efter skolan) och när jag berömde honom för hans fina fantasti och kreaktivitet sa han lite lätt nonchalant: "det är ju ingen konst de!" Lät så kul när han sa det. Och igår skrämde han skiten ur mig också... han skulle för första gången få gå hem själv efter skolan. De slutar 13.30 och jag hade lyckats slockna med lillan i sängen och vaknade av ett ryck när tantM ringde... klockan var nästan 14.15 och ungen hade inte kommit hem!!! Kastade på mig lite kläder och skulle ut och kolla vart ungen var i all förvirring när han ringer ifrån lilla A och säger att han är där. Jag skällde på honom och sa att han måste ringa på en gång och att jag blev jätterädd för att han inte kommit hem ännu och han svarade lungt: "okey mamma, men nu vet du ju vart jag är någonstans..." Skitunge som gör att mammahjärtat fastnade i halsgropen. Jag gick in igen (lillan sov ju fortfarande i sängen och hua vilken dålig mamma jag är som lämnade henne sovandes alledes själv i ett par minuter!) så jag ringde tanten och kacklade ikapp lite. Lillan nyste ur sig en gigantiskt snorkråka (såg ut som en spagetti ifrån näsöppningen till munnen, gröngul och slemmig) efter att hon vaknat och jag skrattade hysteriskt och beskrev den för tanten. Hon blev en smula äcklad.... i wonder why... ;) Det var i vilket fall trevligt att prata lite och jag längtar massor efter henne! Hon fyller år idag btw. Grattis fina hjärtat! :D
Satt och chattade med lärlingen igårkväll också, pratade en massa skit om hur bitchig jag är ibland och varför jag blir så irriterad på mycket. Han fick ta ett lass skit men han verkar kunna hantera det... :P Ska bli kul att ses när vi åker hem, var många många år sedan vi umgicks liksom. Kontentan av det hela är ju att det faktiskt inte är bara skit jämt, utan snarare är det så att jag bara ser hemmets fyra väggar och blir därför totalt ostimulerad och ser bara det negativa och inte det positiva. Vet att jag måste försöka göra något åt det, ta mig hemifrån och göra något helt annat som inte handlar om FamiljeAB men det är ju svårt att typ boka ett träningspass eftersom jag aldrig vet exakt när karln kommer hem om kvällarna och således sitter jag lik förbannat fast här hemma med kidsen. Suck. Kärleken finns ju ändå, trots att jag blir så förbannat less mellan varven... Han är det vackraste som finns den där mannen. Lycka! Har ju hört att även solen har sina mörka fläckar... ;)
Fredagsmys idag nu då... känns tryggt, lungt och skönt. Ska bänka mig i soffan och slappa till idol. Äta ohyggligt mycket godis och bara vara fet. Livet på en pinne så att säga.
Vi vaknade så tidigt idag jag och lillskruttan att vi hann med att se soluppgången. Oerhört vackert och skrutten var helt imponerad han med när han väl vaknade... Tänka sig att naturen är så förbannat vacker ibland!
Konserten var helt magisk föresten... Det hela höll dock på att gå käpprätt åt helvetet eftersom jag fick reda på att barnvakten kanske inte kunde ta hand om barnen på torsdagen, hörde med lillfisans fadder och kusin utifall de kunde men inte någon av dem hade möjlighet. Jaha. Sån jävla dipp i humöret där... Levde i ovisshet ända tills ett par timmar innan jag skulle åka iväg då barnvakten aka. bästaste grannen meddelade att kunde ta ungarna som vi planerat. Jag lyckades mota bort palldunket jag kände och slängde mig på bussen ner till stationen. Kom fram dit och hurra hurra... tåget var 25 minuter försenat. Vilket innebar att jag missade anknytningen med 15 minuter. Vilket innebar att jag skulle komma en timme försent till storstan och allt skulle bara bli så satans stressigt... Då hade jag en grönjävlig tur, för när vi rullade in på stationen för tågbyte meddelade personalen att vårt nya tåg fortfarande stod och väntade på oss alla som skulle vidare så det var bara att slänga sig över perongen och sedan var jag påväg som planerat. Lycka! Väl framme i stan frös jag som bara fan, kom på att mat inte hade varit prioriterat direkt så sockerhalten var farligt låg. Jag och sötaste fröken möttes upp, tog en tunnelbana till medis och sedan käkade jag lite i hopp om att sockret skulle höjas och den bultande förmigränen skulle gå tillbaka... Hade sånt flyt också, fröken hade fått tag i två SLkort som vi kunde åka på så alla resor för mig under de... ööhh... 12 tim jag var i stan var gratis. SÅNT gillar vi! :D Efter det lilla matintaget så gick vi iväg för att leta upp lokalen och när vi inte hittade på stället frågade vi en korvgubbe vart det låg... han skrattade och pekade bakom korvmojjen... haha. Ja, ögonen är ju det första man blir blind på... ;) Vi stod i kö ett tag, kom in... stod och väntade på förbandet som körde 30 minuter ungefär... De var inte särskillt bra och ljudteknikern hade allvarliga fel på volymen så det enda som hördes var en sjuhelvetes vrål och inte särskillt mycket sång. Sedan väntade vi ett bra tag till, när äntligen Daughtry kom upp på scenen! Det tog fyra låtar innan ljudteknikern insåg att sången inte hördes för sedan blev ljudet skitbra. Bandet var skitbra, känslan var fantastiskt och versionen av "over you" var så satans jävla bra att jag faktiskt stod helt tårögd!! :D Jag och fröken stod och myste mest hela tiden, tyvärr så stod det två blonda "jag-låtsas-att-jag-är-23-fast-jag-faktiskt-är-43-men-det-gör-inget-för-jag-är-blond-blåst-och-patetisk" Blev helt chockerad över hur fan människorna, främst den ena, betedde sig. Så jävla tragiskt verkligen, så pass att jag nästan skämdes... Den andra tjejjen stod och busvisslade precis bakom min högra sida, verkligen supernice då örat redan är kört där och migränen alltid kommer på den sidan, och det var liksom inte en vanlig busvissling utan busvisslingen ifrån helvetet. Har ärligt talat aldrig hört någon busvissla så högt och länge. Det var så pass att en karl som stod en bit framför mig stod och höll för öronen när tjejjen började vissla... :( Hur som haver... konserten led mot sitt slut, tragiskt nog och jag och fröken behövde äta något innan hemfärd till lägenheten. Vi gick till samma korvmojj som visat vart debaset var och jag beställde en korv med bröd och en skruvdricka. Tappade hakan när korvgubben sa -"72kr tack" .... WTF??? Snacka om dyr korv liksom... Visade sig dock vara bara 42 kr så det kändes ju mer acceptabelt. Det var en spännande upplevelse att äta en grillad kok-korv iallafall... :S Ärligt talat nog bland det äckligaste jag ätig... ever... ;) Vi slängde oss på en tunnebana, sedan på pendeln och sedan var vi framme hos frökens kompis och jag däckade i säng rätt snabbt, dock efter att vi säkrat avgångstiden för bussen in till tunnelbanan på morgonen sen... tåget ifrån stationen gick ju astidigt så fick ju lov att ha god marginal. Detta gjorde att jag hann sova hela 4 underbara timmar och jag trodde allvarligt jag var död på morgonen. Suck. Hann med allt iallafall, inga missöden på vägen in till stan, hittade perongen, handlade en stooooor kaffe innan, kom på tåget och åkte raka spåret hem till karln som skulle till jobbet direkt så jag tog över lillan och åkte hem och började sanera hemmet. På kvällen skulle ju den gravida sötgröten och hennes sambo komma på middag, samt deras lilla gullunge aka. McGyver så det behövdes ju städas rätt rejält. Handlade mat, hämtade skruttungen på skolan, hem och fixade mellis, började med maten och sedan kom besöket vid 17 ungefär. Karln kom hem vid 18 så då käkade vi och hade en väldigt trevlig kväll. Tycker så mycket om de där männikorna. Skrutten var på sitt värsta humör, så satans speedad och stimmig att jag var helt slut i huvudet. Däckade i säng vid midnatt, någon timme efter att sällskapet åkt hem.ä'
Lördagen innebar en tripp på stan och sedan skulle skrutten iväg på kalas hos lilla A i klassen. Han var taggad till max eftersom hans tjej skulle på samma kalas och när jag hämtade honom frågade jag hur det hade gått. Och ungen såg helt förstörd ut och sa att tjejjen inte tycker om honom längre för han "blir tuffare och tuffare för varje dag" enligt henne. Stackars skrutten sa att det blir han ju inte alls det, han är ju sitt vanliga gamla jag hela tiden jag han förstod inte.... Men hua, min fina unge var helt förkrossad!!! :( Tänka sig att det börjar ju redan nu liksom... Han har i vilket fall inte pratat mer om det så jag hoppas att hjärtat läkt ihop på honom snabbt...
På söndagen skulle vi ut till karlns syster som fyllt år och fika, träffa släkten och vara sådär allmänt social. Vi skulle samåka med karlns mamma och karlns systerdotter och på något magiskt sätt blev det så att jag åkte med ungarna i svärmors bil och karlns i systerdotterns. Och han åkte dessutom 1,5 tim tidigare än mig, typ direkt efter att han vaknat och duschat och det är ju så jävla typiskt. Sånt här driver mig till vansinne ibland. VARFÖR är det självklart att MAMMAN ska ta barnen hela tiden??? Jag klarar det ju, jag gör det på rutin och jag är bra mycket snabbare. Men varför är det självklart att det ska vara så? Och när fan ska karln lära sig att fixa kidsen på egen hand om han aldrig försöker? Han ringde en gång och frågade om det gick bra med allt innan vi blev hämtade och han var så himla bekymrad över om det blivit stressigt för mig med ungarna när vi väl kom fram till kalaset. Jag förstår ju inte vad det är som går snett egentligen, varför blir de helt handikappade och bara tänker på sig själva hela tiden? Och det är inte hela tiden, självklart inte för ibland kan de ju chockera med sitt ansvarstagande och planering, men det händer ju fan inte ofta. Och nej, jag är ju tyvärr inte själv om det här problemet. Som en kommentar i fredags... -"Men ååh, vilken skön kväll det har varit" Mmm... visst hade det varit det, han kom ju hem till dukat bord, lagat mat, städat hem och det han gjorde var att byta två böjor på lillan och sätta på henne en pyjamas. Själv hade jag hållt på som en idiot hela dagen, men det är ju uppenbarligen självklart... Precis som det var självklart att han skulle äta sin mat på donken i lördags, medans min mat kallnade för att jag satt och matade lillskruttan. Helt otroligt. Jag satt och kikade runt på alla familjer som satt där och åt med sina ungar och jag såg inte en enda pappa som engagerade sig i sina barn. Varför är det så?? När han väl ätit klart och jag satt med halva fruktpuren kvar till lillan, då ville han ta över så jag "fick äta min mat i lugn och ro"... Mmm, den var ju redan fisjummen... vad spelar det för roll liksom? Jag blir bara så jävla irriterad, trött, sur och vrång. Och så biter jag ju mig själv i knäna eftersom jag envisas med att göra det mesta själv... men vad fan. Det måste göras och ungarna måste göra sitt. Jag KAN helt enkelt inte skita i det och jag orkar inte höra "mamma mamma mamma mamma" utav två hungriga, skitiga, snoriga ungar innan karln reagerar. FAN att det ska vara såhär... och jag blir så LESS. Det var precis det här jag hade lovat mig själv att jag inte skulle hamna i igen, men se på fan... nu sitter jag här igen...
...men oj så bitter man kan vara då...
Karln plockade iallafall pluspoäng i går efter att vi kom hem ifrån kalaset och det var en jävla tur det... Söndag är ju vår städ och tvättdag och medans jag städade skruttens rum och sedan rengjorde avloppet till handfatet i badrummet (men fy fan, jag höll allvarligt på att kräkas!!!) så städade han hela lägenheten. Chockerande och så skönt. Jag orkar verkligen inte gå runt och vara såhär less och göra allt själv, jag får ont, blir sur och allt blir bara så negativt...
Skrutten har börjat hosta lite, börjar bli lite genomslag så jag får se hur det kommer utveckla sig... Han är en sjuhelvetes PITA iallafall och prommenerar på mina nerver mest hela tiden. Lillan är lite dryg hon med, så satans mammig men annars sköter hon sig relativt bra. Jag är bara less rent allmänt, kroppen börjar göra ont som fan nu eftersom det börjar bli kallt. Sockret kan jag ju inte hålla mig ifrån men jag är ute och går nästan varje dag så det är ju positivt iallafall... Och karln. Ja... han är ju söt när han sover... ;)